1958-1963, ett bra tag innan jag föddes…det är nog där den här resan började. Det är åren då min mamma arbetade i Tanganyika som numera är känt som Tanzania.

För några år sedan scannade jag pappas diabilder och då hittade jag några från mammas första år i Östafrika.

Hon fyllde 30 det året hon åkte till Tanganyika och att som kvinna resa så långt bort var ovanligt, att göra det som ensam kvinna…modigt, nån kanske tänkte galet, oförståndigt…

Diabilder repiga, smutsiga och blekta av tiden ger nytt liv åt ett bleknande minne av en mamma som för 35 år sedan, alldeles för tidigt, fick sluta sitt liv här på jorden…jag känner hur ögonen fuktas av tårar…de som känner mig vet…jag har svårt att dölja dom..

Är det normalt att köra runt i en Volvo duett på grusvägar nånstans i Östafrika? Att meka med bilen för att ingen hjälp finns att få? Att vaccinera folk långt ute i skogen?

I den stunden mamma valde att lägga sitt liv på att hjälpa människor i nöd i Tanganyika så blev det hennes nya normala.

Ni som känner mig förstår att jag känner igen mig…vi präglas av våra föräldrar.

Nu står jag här i mitt garage vid min Volvo PV444E från 1953, och tanken slår mig…kan det vara så att det finns en koppling? En önskan om nåt mer?

Mammas Duett och min PV har stora likheter…jag kan inte släppa den tanken…

Den här resan började 1958…och har bara börjat.

Jag hoppas du vill följa med på ”min” tidsresa nu när vi ändå måste hålla oss hemma…

Fortsättning följer…