…går det verkligen ihop?
30 år sen sist…nu sitter jag här igen i Scandinavium…då nån annan, nu Mark Knopfler.
Vi befinner oss alla i olika skeden av våra liv, ibland glitter och glam och ibland mera åt det vemodiga hållet.
Du som känner mig vet att jag inte precis är den som går runt vemodig…trots det har jag på nåt vis hamnat där i de tankar jag delar här på bloggen…du får tåla det…
Mark Knopfler och hans band har dragit med sig Gitarr, Saxofon, Trumpet, Sordin Trummor och över 40 instrument till. Det är mäktigt, samspelt och en hyllning till instrumental musik.
Med sina 69 år och massor av framföranden bakom sig behöver han inte bevisa något…den tiden är förbi.
Im thinking about retiring…but then I think why not just keep on plying and enjoying, säger Mark…och det är precis vad han gör…hela bandet gör.
——-
För 30 år sedan var vi ett gäng 20-åringar här…nu har en del av dom fått flint eller grått hår.
Inga riktiga 20-åringar så långt ögat når…
Stämningsfullt fortsätter Mark att sjunga
”Juliet the dice were loaded from the start
And I bet and you exploded in my heart
And I forget I forget the movie song
When you gonna realise it was just that the time was wrong Juliet?”
Det lite sorgsna, i kombination med Marks karakteristiska gitarrsolon får mig att tänka…på de 30 år som gått…på sånt jag gjort, men också på det jag önskar att jag gjort.
Långa instrumentala stycken, med inspiration från irländsk folkmusik, med latinamerikanska toner…och så plötsligt över till en gammal klassiker som får oss 20-års wannabees att jubla…det känns som förr…
”When I started to visit Scandinavia I was just a young dude. Now I’m an old guy.”….och han är inte ensam…många här är nog i samma ålder…du är i gott sällskap Mark…och vi gillar dig.
Mot slutet bjuder han på eftertänksamhet.
”When I leave this world behind me
To another I will go”….frågan är vilken värld det blir…tänker jag.
I fredags fick jag ta farväl av en nära vän och kollega…hennes tid på jorden var slut…vilken värld är hon i nu?….
”This has been a day to die for
Now the day is almost done
Up above, a quiet seabird
Turns to face the setting sun”
Med sina 69 år har han en bit kvar tills solen går ner…får vi hoppas…men det går att ana en vemodig tanke om livet efter detta…det lyser igenom i hans texter.
”Now the evening dove is calling
And all the hills are burning red
And before the night comes falling
Clouds are lined with golden thread”
Där står han på scenen…lite kutryggig med väldigt försiktiga, nästan obefintliga rörelser…men som sagt, han behöver inte bevisa något…
Tack Mark Knopfler för den här gången…ja…vemod och glädje går ihop…det visade du ikväll.
