…vad nu målet är för nåt…
Jag ligger i sängen och kan inte somna. Det är onsdag kväll och imorgon kl 07:30 ska PV:n besiktigas. Senaste godkända besiktningen gjordes 1978…
1978 var jag elva år och de flesta veckorna tillbringade jag på svenska skolan i Tazengwa, Nzega, Tanzania.
1978 var året då min mamma fyllde 50 år…jag kommer fortfarande ihåg när så många gäster hittade till oss för att gratulera henne i Mbogwe, långt inne i skogarna i centrala Tanzania. 1978…..
Sista besiktningen för den här bilen….för alltid. Det känns märkligt, mäktigt, Inger viss respekt…När jag igår ringde och bokade besiktningstid så svarade killen ”åhh en PV, du …sälj aldrig den, lova mig det”. Många både unga och gamla har nån sorts relation till PV.
Vissa saker vill jag inte ska ta slut. Det har varit fyra år fulla av utmaningar med att veteranbilsrenovera PV:n. När jag började kunde jag inget om dessa bilars historia men mycket har jag lärt mig…lite nörd blir nog alla som ger sig på en veteran…jag hade kunnat välja att fixa till bilen på ett enklare sätt…men vem har sagt att det enklare är det bättre, eller det roligare?
Nu sitter jag här med ett godkänt protokoll…det sista som min kära COJ315 behöver…nu kommer körjournalen bara att berätta om soliga resor, korta resor, intressanta resor och en massa rundsmörjning….
För mig är resan målet och min renoveringsresa börjar gå in för landning. Än återstår en del småfix, men med besiktningsprotokollet i min hand(jag det är i alla fall fortfarande tillgängligt på papper) måste jag bara inse att målflaggan vajar vid horisonten.
Alla resor lär oss något. Mitt garage har varit…och är…min lilla kammare dit jag kan gå och tänka de viktiga tankarna…i stillhet framför en bullrig polermaskin eller en gnistrande migsvets…där jag kan göra själsliga resor, det har passat bra så här i Coronatider.
Har du tänkt på det nån gång… mitt i ett öronbedövande buller går det att lyssna in stillheten…motsägelsefullt men verkligt, i alla fall för mig.
Den tyngsta etappen med PV:n är i hamn, men än återstår som sagt lite småfix…på sätt och vis är det lika på mitt livs resa…det återstår en del småfix…kanske en och annan helrenovering också, för den delen.
Att nå målet…är vilsamt…ibland lite tomt…konstigt…jag funderar på vad som blir nästa etapp…ja alltså på mitt livs resa…
De flyter ihop…PV:ns resa och mitt livs resa…men så är det väl för oss alla. Vi har bara ett liv att leva och i det livet finns hela paketet…uppnådda mål, missade mål, förlorade mål, mål att se fram emot.
En sak glömmer ja inte i alla fall…längs vägen är det bra att hitta glädjeämnen, i alla fall tre om dagen. Det hjälper mig när jag förlorar mål, när tomheten slår till.
Tack för idag…gonatt..
