Just nu är vi i Narus på ett katolskt gästhus. Dom börjar känna oss nu efter ett antal besök här. Känns skönt att sova en stund innan vi tar oss vidare söderut.

De 255 km från Lotimor och hit tog 9,5 timmar vilket är betydligt snabbare än vi räknat med. Jag var rädd för regniga leriga vägar och punkteringar då däcken på vår bil börjar bli slitna, men allt har gått bra och det har torkat upp rejält sen vi åkte in.

Vi hann med ett kort besök i byn innan vi lämnade Lotimor…jobbet har annars tagit all tid.

Imorgon har vi en timme till gränsen och sedan några timmar till Lokichoggio. Bilen behöver lagas och tankas, en del grejer ska lämnas i kyrkan och en del annat ska med vidare på resan.

Vi har tänkt åka vidare till Lodwar och hoppas på att de fyra-fem floderna som ligger framför inte är översvämmade. Regnet hänger i luften så det känns lite nervöst.

I morse satt elever och väntade på att få komma in i klassrummet med nya bänkar…vi förstår nog inte hur mycket detta betyder. Häromdagen dök det upp ett par killar i 13-14 års åldern. Dom hade hört att skolan skulle öppnas och hade gått mer än 10 mil för att komma hit…det är inte utan att jag fäller en tår när jag tänker på dom.

Köket tar form och snart är skolan igång. Om barnen får ett mål mat i skolan så kommer föräldrarna nog att skicka dit dom. World Food Programme tror vi kan fixa mat om vi ordnar med skola, kök och lärare…vi håller tummarna.

Så här när det mest intensiva passerat så kommer tankarna…är det mödan värt? Hur ser det ut i Lotimor om tio år? Hur kommer freden om i området? Oavsett hur det blir så är jag oerhört tacksam över att få vara en del i detta.