Kl 03:45 ringer klockan på hotellrummet och jag känner att jag knappt hunnit somnat. Jag funderar över kontrasterna i det här landet.

Igår efter inköp av safariboots bar det iväg till Serena Hotel(ett av de finare hotellen i stan) och Seraphin, en vän som lånat ut sin bil till oss ett par dagar. En dag utan trafik tar sträckan mellan Milimani och Serena en liten stund…nu tog det en och en halv timme. Det blev sent igår…trafiken i Dar es Salaam är inte att leka med.

Kontrasterna ja…vid middagen på Serena berättade vi för Seraphin att vi åt lunch hos ”Mama nitilie” vid stranden. Ett vanligt lunchställe dit vanligt folk kommer…en plats där jag hade kunnat byta mina safariboots mot 20 måltider…minst…inklusive dricka.

Allt serverat på ett slitet plastbord med avskavd pepsireklam, på en enkel plåttallrik och om du säger till kan du få bestick…i alla fall sked.

Vad maten kostade på Serena är jag lyckligt ovetande om…nån annan betalade…men gissningsvis ett antal par safariboots…!

Vita dukar, många glas, rader med bestick och personal som noterar minsta vink jag gör…

…för att inte tala om den pampiga hotellobbyn i nån sorts orientalisk stil, som plockat ur en film som speglar gammal brittisk kolonialstil. Ja, det är vackert, lyxigt och attraktivt på nåt sätt.

Kontrasterna mellan dagens lunch och middag är otroliga och ändå behöver jag bara ta mig hundra meter från hotellet för att hitta den enkla måltiden.

Så om du nån gång frågar mig hur det är i Afrika…gör inte det om du inte har tid att lyssna. Det finns inget kort svar.

Vilket gillar jag mest då?….svaret är enkelt…mama nitilie…platsen dit vanligt folk går…en plats där du aldrig behöver sitta ensam o äta…en plats där måltiden blir så mycket mer…

Att möta människor…du som känner mig vet…det gillar jag.

Varför ringde väckarklockan kl 03:45?

Ja den historien kommer i nästa avsnitt..