Ulrika slumrar till på soffan i vänthallen och själv har jag påbörjat min gratistimme på Wi-fi:t. I högtalarna spelas alldeles för hög sentimental hissmusik, som avbryts då och då av flygannonseringar och ändringar. 

Vi åt en våning upp för en timme sedan. För att klämma ut det sista av Afrika så kör jag förstås all konversation på swahili så länge det går. Nafurahi kusikia kiswahili,(jag blir glad att få höra swahili) sa tjejen som ställde fram kycklingwraps till Ulrika och Samosa till mig. Allt sköljdes ner med varsitt glas färsk passionsfruktsjuice. 

Att sitta på en flygplats är för mig nåt speciellt, en plats mellan två kulturer, en plats med en massa kulturer som för en gångs skull har nåt gemensamt, vi är alla på väg nånstans. 

Själv är jag mentalt på väg till Trollhättan och kan inte låta bli att kolla om min parkeringsapp har koll på var jag är. Det har den…6960 km bort kan jag betala så att Olivia inte får P-böter.  

På soffan ligger en varmmjuk chokladkaka från Fazer. Jag föredrar den framför Marabou, jag säger att den är godare…kanske är det bara lite sant…den kommer ju från Finland. 

Finland-Tanzania-Sverige, var känner du dig mest hemma, var kommer du ifrån? Den frågan får aldrig ett kort svar från mig…jag är inte bra på korta svar. Kanske är jag mest hemma på flygplatsen, eller också Nzega, men barnen är ju i Trollhättan så där är jag ju också hemma. Jag får öva mig på att vara hemma där jag är just för tillfället. Det är så lätt att leva för imorgon att jag ofta glömmer att leva idag. 

Jag bukar svara att jag är född i Finland, uppvuxen i Tanzania, bor i Sverige, men är på väg till himlen. 

No matter where you are from, as long as you know where you are going. 

Nu är snart min surftimme slut och därmed också mitt knackande på mobilskärmen. Hoppas jag inte tråkat ut dig, jag har i alla fall haft det bra. 

Gonatt från ett varmt Nairobi.