Svettig vaknar jag 05:15…Jubatime.
Tuppen gal…nån städar utanför rummet…det omisskännliga ljudet från en Toyota 1Hz motor hörs…någon börjar sin resa…och mellan alla ljud utifrån hör jag någon som snarkar…det är tunna plåtdörrar till hotellrummen och alla sover med öppna fönster, så vi delar alla ljud med varandra.
Jag tänker att det här blir en annorlunda påskdag, en dag där miljarder människor över hela världen firar samma sak…men på olika sätt.
Nån sa att det skulle bli 15 grader i Jönköping idag…känns avlägset jämfört med våra 30 vid gryningen.
Klockan blir 8.30 och vi är på gudstjänst. Lochelere är en liten kyrka, ett enkelt skjul delvis täckt med plåt. Han som predikar(Chris) är missionär från Kenya, har bott här i 5 år.
Det är påskgudstjänst, en enkel sådan…inga pampiga sånger…bara en tom vattendunk som trumma…men glädjen går inte att missta sig på.
Jag kämpar mot tårarna när jag lyssnar till Chris predikan, Jesus dog för våra synder, han tog våra bördor.
Predikanten blandar engelska, arabiska, toposa och swahili, så ibland kan det vara lite svårt att hänga med. Men budskapet är tydligt och verklighetsnära.
Istället för att lovsjunga sin Kalasjnikov som dödat Dinga ska vi få Toposa att lovsjunga Jesus som gav sitt liv för oss.
Älska din nästa som dig själv. Här är det inte en religiös klyscha…här är det något man arbetar med varje dag.
”Jag ser förändringar i samhället nu jämfört med när jag kom” finns en större förlåtande attityd idag. ”Slowly, slowly it will change” säger Chris. Samma uttryck som Baiga hade när vi körde fast i leran.
Jag tror att vi västerlänningar behöver lära oss lite mer av det, snabbfix är inte alltid lösningen. Vi har så lätt att ge upp när vi inte lyckas på en gång…eller också ska vi analysera varför inget händer…det finns liksom inte plats för ”slowly, slowly“ när vi kört fast…om du förstår vad jag menar.
Det var länge sedan en påskpredikan rörde mig så djupt som den här.
Tacksam och glad åker jag tillbaka till Junction inn för en påskmiddag bestående av friterad kyckling och pommes frites.
På eftermiddagen letar vi medbringare till framhjulen på bilen. Jag har spanat här på hotellet och hittat ett par Landcruiservrak där det finns delar vi hoppas kunna köpa loss. Vi frågar runt lite men lyckas inte hitta en villig donator.
Till sist beslutar vi oss för att det får bli nya från Juba. 160usd för två. En fjärdedel mot att köpa här.
Så kan också en påskdag sluta…och det som dröjer sig kvar är ”slowly, slowly, it will change” jag har sett det med egna ögon och känner än en gång tacksamhet över att få vara med på ett litet hörn.
