Brojobat…skrev han, Moro, för ett tag sedan på ett av mina Facebookinlägg…jag förstod inte vad han menade…
Det finns människor och så finns det medmänniskor…jag tänker på Moro…en kille från Sydsudan…det borde stå medmänniska istället för vän på vid hans namn i min facebooklista. Det här är tredje resan tillsammans med honom och nu börjar vi känna varann.
Hans livshistoria är som för många andra här…en krigshistoria…familjen i ett flyktingläger nånstans i norra Uganda…själv åker han runt och försöker hitta jobb så att familjen ska ha det så bra som det går.
Moro är allkonstnär…en lågmäld sån…han kör lastbilen…lagar bilar…lagar jättegod mat…bygger köket och en massa annat. Han väntar inte på att bli satt i arbete…han söker upp jobb.
Vi pratar om livet, konflikten i landet, våra familjer, framtiden och våra drömmar. Våra resor mellan lastbilen och Lotimor har blivit många de senaste dagarna och Moro börjar bli en nära vän för mig…jag vet inte om han förstått det men…han är lätt att tycka om.
Någon berättade att han för ett tag sedan blev överfallen, misshandlad och rånad på allt inklusive sina kläder…och här sitter han nu bredvid mig…till synes ganska harmonisk, men jag är säker på att han har en kamp att kämpa…tänk vad mycket vi bär på…och vissa sår syns inte utanpå.
Framtiden ja…vi pratar om den. ”Om jag hade en rejäl verktygslåda, en kompressor och en svets så skulle jag starta en bilverkstad” säger han till mig. Jag ser hans drömmande blick och tänker på mitt eget garage i Trollhättan…tänker på om det skulle vara möjligt att få ut grejer till honom, men säger inget…vågar inte lova något som jag kanske inte kan hålla…om jag bara hade…vi har nog alla tänkt så.
Sen talar vi om orättvisor…vad kommer det sig att en telefon som säljs i Sverige funkar i flera år medan en till synes likadan i Sydsudan är dålig redan som ny? Båda är ju tillverkade i Kina…jag lovar att försöka få fram en bättre begagnad åt honom…men tänker att han är värd en ny…
Det finns så mycket mer att berätta om Moro. Vi skrattar tillsammans, kämpar tillsammans, svettas och tänker tillsammans. Han är vardagshjälte som inte så många vet nåt om, värd att kunna leva ett liv i fred och harmoni…
Brojobat….vad menar han egentligen?…men så blundar jag och läser högt…bra jobbat…
Ibland ser vi saker bättre när vi blundar…bra jobbat Moro.
Tack Moro – jag hoppas vi ses snart..
