…ligger jag här i min säng i gästhuset på Nkinga Mission Hospital.

Ett par intensiva dagar tar ut sin rätt och jag känner hur skönt det är att sträcka ut sig.

Vad har hittills varit bäst? Vet nog inte…men det känns märkligt att vara så nära mina vänner och ändå bara hinna hälsa på ett fåtal.

Vissa måste jag ändå få träffa…sådana som betytt lite extra i mitt liv.

Ibrahim är en av dom. Stör jag? frågar jag när jag dyker upp och vet redan svaret…dum fråga…klart du inte stör, du är ju gäst, dom stör aldrig…nu går vi till Sungwizi Restaurant och tar lite fika svarar han och låser drickabutiken…stängt på grund av objuden men välkommen gäst…

Det är alltid så nära inpå här…livet…och döden…att ta vara på sina vänner är inget man bara skjuter upp.

På väg till Tabora stannar jag till i Simbo och beklagar sorgen. En av mina bästa vänner förlorade sin dotter i cancer för några veckor sedan. Jag kramar om Machibya och kämpar mot tårarna…ger honom lite grejer jag har med mig och kliver i bilen o säger adjö…ja det är så nära inpå här…livet och döden.

Absalom får en kram och hälsar så gott till min pappa…det blir ett foto med honom också…kanske det sista…ja…det är så nära inpå här…

Fläkten vi sänggaveln överröstar nästan syrsorna och jag funderar på vad som varit bäst hittills…

…det är så nära inpå här i Tanzania…livet och döden…känns lite mer på riktigt…det är nog det som varit bäst hittills…

…till ljudet av syrsor och en fläkt somnar jag snart…på riktigt.