Jag funderar på vad jag gett mig in på.

Några helger i höst ska jag försöka inspirera människor till att våga ta ett steg till, nå lite längre.

Jag lovade detta och nu är det upp till bevis.

Är jag den rätta inspiratören?

Kommer folk tycka det var värt att offra en lördag på detta?

Att inspirera folk till att våga ta sig an nya utmaningar…att våga gå lite längre…Jag känner mig liten och otillräcklig…

Torsdag kväll, dags för språkcafe. Jag kan gå dit trött men vet att jag piggnar till så fort folk börjar dyka upp. Ikväll var vi många…väldigt många. Vid mitt bord var det Portugal, Brasilien, Afghanistan, Somalia och Sverige. Intressant att lyssna till funderingar, att försöka förstå, att följa med i mina vänners framsteg i det svenska språket.

Jag berättar att jag en gång var i Mogadishu…1994..åhh, jag saknar så min hemstad, säger en somalisk tjej vid mitt bord.

Nu bor hon i Trollhättan, men längtar hem, dit hon vet att hon inte kan återvända. Hon har bestämt sig för att kämpa där hon är, med det språk hon möter, med den kulturen hon möter, att ge sig in i det okända…jag tycker att hennes svenska är riktigt bra.

Hon vågar ”gå på vattnet” försöka sig på det näst intill omöjliga.

När vi är på väg hem träffar jag en afghansk kille som undrar om jag fått tag på nåt hem åt honom…jag önskar att jag kunde bygga ut, bygga om, ta hem honom till mig. Jag skulle vilja hjälpa honom, hjälpa fler som är i liknande situationer…men jag räcker inte till.

Tänk att vara så långt hemifrån…utan mamma o pappa…utan syskon…det är inte rättvist.

Mina tankar far runt…runt, kommande inspirationssamlingar, Mogadishu, en afghansk kille som inte har ett riktigt hem, blir till en konstig blandning.

Att ”gå på vatten” är plötsligt nåt jag borde klara av…i alla fall om jag jämför mig med mina anonyma vänner från Somalia och Afghanistan.

Ikväll ber jag en bön för dom. Du får gärna be en bön för mig…det kan behövas.

Gonatt…!