…eller kanske ett antal.

När klockan väckt mig alldeles för tidig, men ändå rätt tid, var det dags att ta sig till bussen.

Köp biljetter till Allys bus, sa några av mina vänner…jag gjorde det…trodde jag…vi hamnade på Alikas express bus.

Ulrika blev dessutom väldigt misstänksam när det på biljetterna står ”Dreamline bus” nåt vi inte sett skymten av.

In med packningen, upp i bussen och sen 1,5 timmes väntan…medan bussens motor går på tomgång…

Det känns i magen, nåt är fel…men jag vägrar att ge upp hoppet…grämer mig över att jag inte gjorde mer efterforskning för att få rätt buss…och tänker…vad kan egentligen gå fel?

Vi åker en timme mot Chalinze…vad är det för ljud? frågar Ulrika…låter som nåt läckage…några minuter senare stannar bussen och två killar kryper under…jag försöker höra vad dom säger…en kille försvinner och dyker upp igen efter nån minut.

En klick superlim och en bit plast verkar mota läckaget…full fart igen…i tio minuter…sen pyser det igen.

Att laga kylvattenrör med superlim är ingen bra idé…den sista biten till Chalinze körs med konstant påfyllning av kylvatten.

Skyddskåpor plockas bort, röret demonteras, svetsas och återmonteras. Nu är det snart lunch…vi har redan tappat ett par timmar.

Jag inser att våra 90 mil idag blir väääldigt långa och börjar ringa för att hitta alternativa resvägar, men inser att inga snabbare alternativ finns just nu.

Sen blir det gasvajerbrott… nånstans mellan två orter…byte av den.

Såja nu då??….nä nu krånglar tryckluften så ettans växel går inte i. Start på tvåan i uppförsbacke…det osar om lamellerna…nu vet jag varför bussen stod på tomgång i morse…felet fanns redan då.

Ett antal stopp och pillande i några övertrycksventiler verkar hjälpa, men försäljare som kliver på eller av längs vägen får göra det i farten…det sparar på kopplingen.

Normalt är det tre tiominutersstopp på en 18-timmars resa. Den här gången blev det många i början och sedan inga alls.

Kommersen är i full gång direkt när bussen stoppar…powerbanks, örhängen, tvål, dricka, bananer, hudkräm bjuds ut…Ulrika köper nötter för att få växel till toalettbesöket.

När bussen äntligen slutar krångla gasas det på för fullt och det spanas konstant efter trafikpoliser…ingen vill tjafsa med dom…håll hastigheten så kommer vi fram snabbare…

Ulrikas ben och fötter sväller av det långa sittandet…vi försöker göra lite rörelser för att få igång cirkulationen…och så träsmaken, den är inte att leka med…hinner vi fram inatt eller kommer vi att sova längs vägen?

Att åka buss här är lite annorlunda…men det går…och det är löjligt billigt.

På något märkligt sätt når vi vår slutdestination runt midnatt…2-4 timmar för sent…men vi är framme!

Boniface Simbila står och väntar på oss i Ziba.

Boni…som han kallas, är en vän sen många år…alltid nära till ett skratt…en vän att lita på…vad vore livet utan dom…vännerna alltså.

Nu är det bara en knapp timme med bil, sen får vi se vår kära dotter igen.

Jag säger adjö till busschauffören och önskar honom lycka till…det behöver han…själv önskar jag bara en natts sömn i en skön säng.

Nattinatti!