Mats o Maria behöver handla en del till hotellet och jag behöver fixa ett mobilabonnemang. Därför blev det idag en sväng till Zanzibar centralort.

Efter diverse inköp tar vi lunch och sen ger jag mig iväg på BodaBoda(mc-taxi) till min nya jobbarkompis Suleiman. Spännande att kryssa fram på små slingriga gator, över trottoarkanter, bland butiksstånd, in emellan bussar o bilar tills vi hittar honom där vid fiskmarknaden.

Vi ska köpa lite fisk först, sen åker vi hem, säger Suleiman. Det sticker i näsan när vi tar oss in på marknaden. Dagens fångst auktioneras ut och flyttar sen till några bord där vi börjar förhandla om priset per styck. 2000 för den här högen säger säljaren, väntar lite och säger ”du får den för 1700”. Jag svarar ”om vi väntar lite till så sjunker priset ännu mer”. Skratten låter inte vänta på sig, att förhandla om priset är en del av livet här. Det är dåligt med fisk idag och summan stannar på 1700 shilling. Suleiman muttrar något och betalar.

Jag bär fisken och känner mig nöjd med att komma längre bort från lukten. Gammalt fiskrens luktar lika oavsett var man är på jorden…

En tio minuters vandring för oss in på små gator, förbi bostäder, framför affärer och in bland gränder…här, nu är vi framme hos mamma! Suleiman ropar ”hodi”(betyder knack,knack på dörren) och hans syster öppnar.

Mamma sitter på golvet, småbarn och en katt springer runt och teven visar nån gammal amerikansk b-film som ingen verkar vilja titta på. Att alltid TV:n måste vara på, tänker jag men säger inget.

Jag får en stol att sitta på och flyttar mig in i skuggan, det är varmt…riktigt varmt och varje sekund som solen kan undvikas känns som en befrielse.

Fisken delas upp, vi utbyter lite artighetsfraser innan vi säger adjö. Samma väg tillbaka och vid stora gatan kliver vi på en Daladala(minibuss). Folk tittar fundersamt på oss när vi helt obesvärat babblar med varandra. Jag är ensam europé i bussen och vi sitter som packade sillar….jag trivs.

Suleimans familj välkomnar mig och jag känner det verkligen. Passionsfrukt och mabungo(lokal frukt)mixas till en sagolikt god juice som vi sedan alla får smaka på. Jag känner mig priviligierad…att bli hembjuden, inbjuden till nån här, är ett tecken på vänskap…jag är tacksam och jag trivs.

Från Suleiman ska jag sen med Daladala ta mig hem till hotellet i Matemwe…tänkte jag. Bil efter bil passerar men ingen ska åt mitt håll. Plötsligt stannar en minibuss full med musikinstrument…vi är på väg till Kiwengwa, han kan åka med en bit om han vill, säger chauffören till Suleiman. Jag hoppar in och passagerarna hälsar på mig på ”turistswahili” fraserna alla läst broschyrer och parlörer. Efter några sekunder kommer samtalet igång och vi skrattar o skämtar som att vi känt varandra en lång tid. Vi pratar om olika språk och tjejen i bilen säger ”Jag kommer från Nzega”…där har jag bott i sju år svarar jag och jublet låter inte vänt på sig.

Vi testar vad vi kan om olika lokala språk och skrattar gott åt det vi har gemensamt och åt det som skiljer oss åt. Varken dom eller jag vill att resan ska ta slut…den har ju bara börjat…och vi trivs.

Men så är vi framme där våra vägar skiljs åt. Jag hoppar ur bilen, hugger närmaste bodaboda-motorcykel som sen tar mig till hotellet. Det fläktar skönt där vi far fram i 50-60 kmh, inga hjälmar, det är farligt men…ja jag trivs.

Efter ett snabbt kvällsdopp i havet går vi iväg till ett grannhotell. En av ägarna är konstnär och har öppnat en vernissage ikväll. Vackra tavlor mixas med musik jag inte visste fanns. Det är fint arrangerat, känns som en helt annan värld än den jag rörde mig i för bara någon timma sedan.

Jag trivs även här, är tacksam för min uppväxt, min möjlighet att på kameleontvis röra mig mellan de olika miljöerna här nere.

”Ahh, du vill ner till värmen” en kommentar jag ofta hör. Mitt svar kommer blixtsnabbt utan att jag behöver tänka. ”Ja…den mänskliga värmen”. Att komma ner till Östafrika är för mig lite att fly undan, få lite andrum och ibland behövs det.

Jag lägger mig glad och tacksam för gamla vänner(Mats o Maria), nyfunna vänner(som Suleiman) och tillfälliga vänner(musikanterna i bussen). Jag undrar lite vart jag är på väg men konstaterar att det som alltid i mitt liv är resan som är målet. Somnar…tacksam.

23:02 ringer det på Messenger, sover du? Nu har vi fått våra pcr-test. Vi kommer på söndag säger Pernilla. Nytt kapitel på resan börjar…sov gott igen då.