Sista flaskan Kilimanjarovatten är slut. Piloten ber oss sitta still tills flyget stannat. Jag är trött…bedrövligt trött.

Att sova på flyget är inte min grej, men på nåt sätt har i alla fall 9 timmar passerat och nu är vi på Schiphol flygplats. Bredvid mig sitter ett franskt par…tror jag. Dom har inte sagt ett knyst på hela resan, trots att vi gnuggat armbågarna mot varandra i de trånga sätena.

Det stör mig, inte att det är trångt, egentligen inte heller att mina sätesgrannar inte visar nåt intresse till kommunikation.

Att jag blir likadan bara jag hamnar i ett europeiskt sammanhang…det stör mig, för egentligen vill jag inte det…jag vill fortsätta att obesvärat prata med människor, skratta med människor och förundras hur liten världen är.

”Dunia ni kijiji”

Världen är en by…ett swahiliordspråk som beskriver hur liten världen är och hur lätt det går att hitta vänner och gemensamma bekanta bara man letar lite.

Det stör mig…att byn plötsligt blir hela världen igen, att distansen ökar till medmänniskor och att anonymiteten och ensamheten tar plats.

Välkommen hem skriver flera åt mig på Facebook. Är det hem eller vart kommer jag…? När livet varit en resa från plats till plats så blir det till sist svårt att veta var hemma är…jag får ett förslag från Maud ”home away from home” och det är väl så…jag har många hem och är tacksam för det.

Jaja…nu är jag här igen. Det är mörkt och regnigt och Tanzaniavärmen känns avlägsen. Peter sa till mig under resan att han är tveksam om det är samma sol vi ser i Tanzania som i Sverige..

Trots det så är jag glad över att vara här. Jag har saknat de som ligger mig närmast hjärtat och jag är glad för att du följt mig på den här resan. Nu kanske det blir en paus eller också inte, det får framtiden utvisa.

Varje dag bär med sig lärdomar och för mig har det blivit klart att det finns en väg framåt…trots att jag inte ser den. Det finns också nån som håller mig i handen och går före…trots att jag inte alltid ser det.

Tack för den här gången och på återseende.

Neej, nu vräker regnet ner! Inte nu…vi missar flyget om vägen blir okörbar, tänker jag.

Jag ligger och svettas i ett gästrum på Mchukwi sjukhus. Vi kom hit igår kväll och om några timmar ska vi ta oss vidare till storstaden.

Den ordinarie vägen är avstängd, två broar bortspolade efter senaste regnet, så igår fick vi ta en omväg över diken, bland buskage, cashewnötsodlingar, majsåkrar och skolgårdar för att till sist hamna på vanliga vägen igen.

Ensamma hade vi haft svårt att hitta, men vi fick hjälpa av mina barndomsvänner Adonia som stod och väntade på oss i Kibiti.

Börjar det regna igen så går det inte att komma ut den här vägen heller, sa han, när vi igår röjde undan buskar längs den lilla vägen.

Och nu regnar det…! Jag känner hur paniken obevekligt kryper in under huden…

Igår kväll fick vi en rundtur på sjukhuset som är det enda med hyfsad kompetens och kapacitet längs en 40-50 mils kuststräcka söder om Dar es Salaam.

Förundran, ilska över orättvisor och glädje över de som får hjälp, fyller våra tankar när vi hör berättelser från personalen. Ett sånt här besök skulle alla behöva få göra, tänker jag. Det ger lite perspektiv på livet…och döden.

På kvällen har Roland o Carin Boij ordnat med middag och bjudit in alla mina närmaste vänner.

Att åka in hit var för mig själv en bra idé…vila för själen. Efter maten tar jag och Adonia en promenad i den varma natten, det finns mycket att prata om, livet, utmaningar, framtiden…ja det mesta. Vi vet båda att i morgon bitti skiljs vi åt igen. Jag kämpar mot tårarna när vi sitter i mörkret på en trädstam o pratar. Såna här dagar blir det så påtagligt hur mycket jag saknar den här delen av världen.

Men nu regnar det…jag hör smattret mot plåttaket och tänker att i värsta fall får vi försöka ta oss över de svåraste ställena till fots och sedan hitta nån som kan ta oss till flyget.

Mina tankar går mot alternativa utvägar och jag tänker att det är ändå drygt ett dygn kvar tills flyget lyfter så det borde gå, även om det blir tight.

Klockan är fem på morgonen när jag väcks av imamen som ropar ut sin morgonbön från mosken intill. Jag vaknar svettig men lättad, bruset jag hört är fläkten på väggen och regnet var bara en otäck dröm.

Jag ligger och funderar en stund och kan erkänna för mig själv. På livets resa dyker det ibland upp mardrömmar, händelser som fyller mig med bävan, men ofta är rädslan för konsekvenserna större än verkligheten.

Tänk på det, säger jag till mig själv…och till dig. När det värsta är över kan vi se tillbaka och konstatera att vägen fanns där ändå…kanske lite snårig och oröjd…men framkomlig…

Det blir nog en bra resa idag…trots att jag ännu inte ser vägen.

”Jag måste få kontakt med dig via Messenger” säger Suleiman. Vi letar rätt på varandra och skickar vänförfrågnigar. Suleman heter han visst…inte Suleiman som jag tidigare trott. Eller hur är det nu?? Stavas lite olika från gång till gång…jaja, det är inte så noga.

Många gånger har jag tänkt hur vi på livets resa hamnar i olika situationer, träffar nya människor och knyter nya vänskapsband. För mig och Sele(som han kallas) kommer nog vänskapen fortsätta framöver ett bra tag.

Om du känner mig så vet du att Östafrika ligger mig varmt om hjärtat, att jag allt som oftast relaterar till den här delen av världen.

Jag gillar kontrasterna…men dom gör också ont. Tanzania är ett land med många väldigt rika men också många som lever under oerhört knappa förhållanden.

Det jag ändå allt som oftast blir påmind om är att lycka inte är direkt kopplad till rikedom. Naturligtvis är fattigdom inget jag önskar någon, men samtidigt kan jag se så många som verkar leva ett bra liv utan det överflöd som vi i Sverige ofta tar för givet.

Jag är så tacksam för de vänner jag har…och får…fattig som rik.

”Milima haikutani ila binadamu wanakutana”

Berg möts inte men människor möts. Swahiliordspråket blir platt i översättning men är likadant ändå. Här är mötet mellan människor viktigt…en del av folksjälen…stanna till några minuter och hör hur jag har det, sen kan du gå vidare.

Mötet med andra kommer fortsatt att vara en viktig del i mitt liv…tacksamhet och glädje…det är vad jag känner, det vi är vad jag får…hoppas det är ömsesidigt.

Nu lämnar jag Zanzibar för den här gången…see you later.

Det känns som att jag nyss somnat när klockan väcker mig vid kl 01.30. Jag slänger i mig lite mat(alltid hungrig när jag vaknar) och sen går jag igenom alla viktiga saker som ska med, det är ett tag sen det hände, men nu står jag här igen och hoppas att min 2 år gamla checklista fortfarande stämmer.

Känslan av att äntligen vara på väg är speciell. En förväntan, lite oro om att jag missat något väsentligt och en fundering om vart resan bär mig. Vad kommer att bli annorlunda än det jag tänkt?

Sista uppkopplingen med svenska mobilnätet sker på Schiphol, sen blir det offline tills jag skaffat Tanzaniaabonnemang.

Det är lite dubbelt med att åka ensam, trist att inte ha med sig nån att dela upplevelserna med, men samtidigt större chans till att träffa nya människor. Bredvid mig från Amsterdam sitter ett trevligt par från Sverige och på andra sidan gången en tanzaniansk kille. Alla tre så där lagom pratsamma, det blir aldrig nån jobbig tystnad…det passar mig bra…när tystnaden är trivsam.

Tre filmer senare, med nackont och halvtom mage landar vi på Unguja, Zanzibars huvudö. Jag har förstås missat att skriva ut mitt E-visa och min hälsodeklaration, men efter lite ursäkter och förklarande så löser det sig.(Måste justera checklistan till nästa resa)

När jag tar med mig folk ner hit brukar jag säga att det finns två saker jag är säker på.

För det första kommer inte resan bli som vi har tänkt och planerat. Men jag vet också att det kommer bli bra.

Nu ligger jag här under palmerna och funderar över livets resa…gäller samma där…? Jag vet att livet inte alltid blir som jag tänkt mig…som du tänkt dig…

Vad är det som gör att livet blir ”bra”? Finns nog inte bara ett svar på det, livet är mer komplicerat än så, men det är klart värt ett försök. Tacksam för mina vänner Mats o Maria som väntade på mig vid flyget och all annan trevlig personal här på Zanzibar Retreat Hotel

Godnatt…vi ses en annan dag.

I guess it rains down in Africa…sjunger Toto för fullt i blåtandshögtalaren som hänger på instrumentbrädan i PV:n.

Jag är på väg hem från Grästorp och volymen är satt på max för att överrösta bullret från diagonaldäck och morrande b4b-motor.

Mina tankar går osökt till Östafrika,Zanzibar och Tanzania. Efter nästan två år ska jag snart ta mig ner igen.

Det var för knappt en vecka sedan som Toto sjöng för mig. Nu sitter jag här med negativt PCR-test, färdigpackad väska och nån sorts förväntan som tar tag i mig ända in i märgen…

Som vanligt försöker jag dela med mig av mina tankar längs vägen. Hur ofta det blir vet jag inte. Allt beror på möjlighet till uppkoppling, tillfälle för avkoppling och förstås ork och inspiration.

Men haka på så ser vi var vi hamnar. Nu vill KLM att jag strax checkar in, sen blir det sista riktiga natten i Trollhättan på ett tag.