Tjejen vid incheckningsdisken är inte så van. Det tar längre tid än vanligt, men hon är trevlig, vi har gott om tid och det är ingen kö bakom oss, så det gör inget. Alla är vi ju nybörjare nån gång…

När jag var liten var flyga till Tanzania något stort…släkt o vänner åkte med till flygplatsen för att vinka av…

Jag kommer ihåg att vi tog farväl med vetskapen om att vissa av oss kommer aldrig att mötas igen…tårar…kramar…saknad och längtan.

Men tiderna har förändrats och idag är Landvetter mer lik en vanlig hållplats…ett ställe där jag byter färdmedel…inte så mycket mer. Jag tittar bakom vingen och där syns Landvetter som en liten legobyggsats.

När vi landar i Addis Abeba applåderar folk…jag hör nästan aldrig det på reguljärflyg…jag och Ulrika funderar över vad det beror på.

Några timmar senare lyfter vi från Addis Abeba…är det bara jag, eller är det lite nervös, spänd stämning i flyget?

Den tionde mars i år lyfte ett flyg med 157 personer…samma bolag och samma rutt…jag känner allvaret i luften…här finns inga Boeing 737 max8 i drift…det känns i alla fall skönt.

Jag tänker och tänker medan vibrationerna ömsom ökar ömsom minskar av alla spänningar i flygkroppen…flyget lättar och efter en stund hör jag det typiska ”klånket” när hjulen fälls in…det är fascinerande och lite skrämmande att sitta här inne…om nåt händer, vad gör jag?…be en bön är nog vad jag hinner med…

02:40 landar vi i Dar es Salaam. Vår vän Seraphin tar med oss hem till sig där vi får blunda några timmar i ett luftkonditionerat rum…vänner…vad skulle vi göra utan vänner?

Mina Safari boots har fått vila sig under flygturen, men nu ska dom få jobba igen. Ja…ingen resa är den andra lik… undrar vad den här för med sig?