…och blev påmind om Somalia 1994.

På flaket har vi ett par killar med k-pist. Dom tjattrar och skrattar, jag förstår nästan ingenting. Vi kryssar kors och tvärs i ett sönderskjutet Mogadishu. Alla bilar är skadade, många bilar har beväpnade vakter.

Jag sitter i baksätet i en skramlig King Cab dubbelhytt. På ena sidan min fru och på andra sidan Lena.

Vi är här tillsammans med IAS, en organisation som kämpar för att göra det lite drägligare för de som drabbats av den långvariga konflikten.

Det är stekande hett, långbyxor för mig och hijab för kvinnorna…svetten rinner. Regnet föll…för allt för länge sedan…stoftet från marken gör strupen ännu torrare. Många av de få träd som ännu finns kvar, har tappat sina löv, en del träd har tydliga ärr av granatsplitter.

Man kan fortfarande ana att det här har varit en vacker stad, kriget har inte utplånat allt, men nästan allt. Jag känner mig ledsen…

Plötsligt hör vi automateld framför vår bil. Chauffören gör en tvärvändning för att undvika det farligaste. – Det brukar vara så här, säger nån, det här är bara en vanlig dag…

I tio dagar levde vi som i en bubbla. Kändes som på film…men på riktigt. På nätterna vaggades vi till sömns av amerikanska helikoptrars ”flap, flap”. På dagarna var vi innanför våra murar efter 14-tiden, då skottlossningen av nån anledning ökade.

Vi var bara där några få dagar och sen återvände vi till tryggheten, friheten och lugnet.

Nu är det 2018 och fortfarande oroligt i Somalia. De som idag är i 20-års åldern har aldrig upplevt en fredstid…jag försöker påminna mig själv om det när jag möter människor som flytt från krig.

Det enda besöket jag gjort i Mogadishu har lämnat spår i mitt liv.

Jag hör orden igen från nån i Mogadishu – det här är bara en vanlig dag.

En vanlig dag kan inte få vara en dag i krig – det är inte rättvist…

——

Det är den 4:e augusti 2018. Vi är på väg hem från vår semesterresa och mellan Ljusne och Gävle hamnar vi i en karavan av brandbilar….

Upplevelsen går inte att beskriva…egentligen en vanlig trafikdag på E4:an men…så mäktig med alla polsksegistrerade barandbilar. Det blinkas med lysen, folk vinkar, blåljus slås på och långtradare tutar.

Det regnar nu och polackerna får åka hem som hjältar. Vattendropparna slår mot framrutan och jag slår på vindrutetorkarna men rutan blir inte klar…inga torkarblad i världen kan torka bort mina tårar…tårar av tacksamhet. Jag tänker på vad som hade kunnat hända om ingen utifrån hade brytt sig…och så slår jag på varningsblinkers när jag passerar några brandbilar.

Det är märkligt hur vi människor förändras i en sån här situation. Jag kan inte polska o dom kan inte svenska…ändå förstår vi varann…jag ser helljuset från brandbilen blinka i backspegeln när jag passerar.

Några minuter senare sitter jag hemma hos mina ”reservföräldrar” i Gävle. Jag minns dom som otroligt generösa mot mig och mina kompisar under mitt sista år på gymnasiet. Vi pratar om det och alla andra som fått ta del av deras hem…både Lasse o Carina säger ”vi får tillbaka så mycket”.

Under hösten går vi till val. Jag har funderat en hel del på det. Min röst kommer att läggas på dom som vill dela sitt hem med andra…dom som vill ta emot de som inte vill ha en ”vanlig dag i krig”.

Det är vi skyldiga efter all den hjälp vi fått.