Jag är tacksam…för att jag har en familj som jag saknar, för att jag har mat varje dag, för att jag får göra den här resan. Jag önskar att jag var tacksam för allt – för det borde jag vara. Dom här barnen på bilden vet jag att dom inte har samma möjligheter som jag.

Barnen jag skrattar med är vid floden vi skulle över. Hit kom vi lite före fem. Jag passade på att fotografera medan vi väntade att vattnet skulle sjunka.

Vi hade tidigare passerat många floder men så kom vi till den där alla andra hade fastnat.

Vattnet forsar fram och med morgonens bild av den förlusta lastbilen så var vi inte sugna på att chansa.

Efter mer än tre timmars väntan kunde vi äntligen köra över. Gissa om pulsen var hög

Nu ligger jag på en madrass i ett halvfärdigt hus vid en kyrka i Lokichoggio.

Trygg, mätt och nybadad. Detta på grund av vänner här i Loki.

Jag funderar över varför dom ordnat allt detta för oss…det är nog samma drivkraft som jag har.

Jag är tacksam – något annat vore fel.

Gonatt från Lokichoggio