När jag på 90-talet bodde i Tanzania hände det några gånger per år att jag behövde åka ut till kusten. En sträcka på ca 90 mil som jag helst körde på en dag…eller rättare sagt…utan övernattning. Jag har kört sträckan på 12 timmar, men också på 22 timmar. Allt beroende på väglag.

Men…det är ju asfalt halva vägen så 90 mil är lugnt, brukar jag tänka. Så jagundrar…är de här 90 milen en lång resa?

Sedan reflekterar jag över mina besök i Sydsudan. De första 90 milen kör vi oftast på två dagar. De sista 25 tar lika lång tid…

Vilken av dessa resor är längst? Att komma till Lotimor i Sydsudan är nog så långt bort jag lyckats komma. Där det enda motorljud vi hör på en vecka är från våra egna fordon, där du kan leta efter en spik i dagar utan att hitta nån, där telefon, elektricitet, rent vatten, skola, sjukvård är något man sällan eller aldrig fått vara med om.

Och ändå är den längsta resan kanske inte någon av dessa två…kanske inte alls en resa i tid och rum…kanske närmare än jag tror…

Livets resa kan vara lång och samtidigt väldigt kort….eller tvärtom. Jag vet inte om du hänger med, men…jag tänker på mina vänner från alla världens hörn, de jag möter på språkcafeet, i Nairobi, Kapoeta, Dar-es-Salaam Trollhättan eller var det nu är…människor som mist nära och kära ibland tragiskt, ibland våldsamt, ibland fullt naturligt…men alltid med saknad och sorg.

Jag har själv varit där några gånger…i sorgen, saknaden…i tomheten som inte kan förklaras med ord, vi har nog alla varit där.

Kanske är det min längsta resa…den där jag lämnar efter mig sorg, saknad och tomhet.

Min längsta resa…vart för den mig…?