Jag sitter på tåget hem från Stockholm. Det är ofta på resor jag tar mig tid till att tänka…att reflektera över sånt som swishar förbi.

Jag tänker på vad som betyder nåt här i livet….vad berör mig…vad kommer jag att minnas när minnena bleknar…

Det blev lite över 17000kr…

Insamlingen till vattenbrunn avslutar jag nu…det räcker visserligen inte till en hel brunn men tillsammans med andra insamlingar kommer det att ge resultat.

Nu skickas pengarna vidare och jag återkommer med rapport o bilder när brunnen är på plats.

Tack för det du skänkt…tack du som uppmanade mig att starta insamlingen…det här berör mig…det här betyder nåt

…allra mest för den som inget vatten har…tack!

Det vibrerar lite, skakar i stolen…jag känner trycket mot ryggstödet…det slår lock för öronen och så plingar det till.

Vi lyfter från Bromma flygplats på väg mot Umeå…mina tankar flyger också…men inte mot Umeå.

För mer än 25 år sedan bodde jag och min fru i Bromma, eller rättare sagt Åkeshov…jag kan ana vår lägenhet långt där nere…Då hade vi bara varandra att ta hand om…det är annorlunda nu…

Vår dotter har nyss flyttat hemifrån…åren går märkligt fort…nu är det hennes tur att pröva sina vingar…en krok i badrummet saknar handduk…nåt fattas.

Jag gläds med henne…men samtidigt gör det lite ont…vad har jag gjort rätt och vad blev fel de år vi haft tillsammans? Vad borde jag gjort annorlunda…curlade jag för lite eller för mycket? Frågor som förmodligen alla föräldrar får kämpa med…förr eller senare.

Vi försvinner in bland molnen och jag läser skylten på stolen framför mig…det finns inga säkerhetsbälten i världen som han lugna mig helt…när barnen prövar sina vingar…mina barn är alltid mina barn…även när dom blir vuxna.

——

Ett dygn senare sitter jag i ett kök nånstans i Umeå och vill inte gå hem…jag upplever något som jag inte varit med om på länge, länge… jag vill bara vara kvar…jag vill undvika uppbrottet…du vet den där känslan av påtvingad tomhet, av saknad som inte går att ersätta…av att skiljas från nån som står en riktigt nära.

Under några år av min högstadietid var Roland o Birgitta mina reservföräldrar på internatskolan i Tanzania…husmor och husfar kallades dom…Senast vi sågs var 1986…då var jag lika gammal som mina barn är nu och det är nog först idag som jag inser vilken stor uppgift dom fyllt i mitt liv…och i mina internatkompisars liv…

Jag kramar om Birgitta och vi står länge…länge och gråter i varandras armar…det är 33 års saknad som plötsligt väcks till liv…vissa band brister aldrig.

Hon visar mig nåt jag skrev till avsked i början av 80-talet…

…och så ett foto på nån som visst är jag…och så berättar hon saker jag kommer ihåg…och saker jag glömt…nej, jag vill inte gå…vill bara lyssna, o lyssna och gråta en stund…det gör så gott för själen.

Mina 52 år till trots så är jag ändå ett barn när jag sitter här hos Roland o Birgitta…tack för det ni betytt i mitt liv… utan er hade hade livet varit mycket fattigare…

Tack vare bland annat er kunde mina föräldrar jobba i Tanzania…idag jobbar jag sida vid sida med de som mina föräldrar fick hjälpa…nu försöker vi hjälpa andra…ett litet försök att ge vidare av allt det goda vi fått.

SWISH 070-3334781 Märk med ”vattenbrunn”

Sydsudan behöver mycket omsorg…en vattenbrunn i ett land där bland annat vattnet är en stridsfråga…alltid kan det bygga lite fred…det är därför jag fortfarande samlar in pengar till brunnen.

Jag lovar att pengarna hamnar rätt…det blir till en brunn i Sydsudan.

En brunn i Sydsudan…det är ett säkerhetsbälte det med…lite som Roland och Gittan…fast för nån annan.

Tack för det du ger!

Nu har det gått några veckor sen insamlingen började och pengarna tickar in sakta men säkert…11300kr hittills, det är inte illa.

Handelsbanken clnr. 6845, konto 692 893 768

Swish 070-3334781

Jag tackar att du delat med dig av det du har till nån som behöver vatten i Sydsudan.

I somras var tog vi en paddeltur utanför Åmål…vattnet vi paddlade i gick att dricka…tänk om jag kunde berätta det för mina vänner i Lotimor…eller vill jag det…skulle nog kännas som ett hån…

Det som smärtar mest med att åka mellan Sydsudan och Sverige är nog den brutala verkligheten…behöver jag säga mer? Jag funderar över hur jag på nåt sätt skulle kunna bidra med något ytterligare…därför kommer insamlingen att fortsätta ett tag till.

SWISH 070-3334781

….det ska bli en brunn

Tack!

Jag sitter i skuggan och läser en tidning…läser ifatt, det är vad jag gör. Några veckors semester med utlandsresa har gett mig dispans från nyhetsuppdateringar…visst är det skönt..! Att logga ut på riktigt och tillåta sig att inte läsa vad media tycker att vi ska veta, har du inte provat det så gör det nån gång.

Nu sitter jag här i alla fall och skummar igenom traven med TTELA-tidningar som legat till sig ett par veckor.

Jag ska villigt erkänna att det är inte mycket som fångar mitt intresse, nyheterna är ju gamla, men en artikel gör mig tacksam och stolt.

Isayah Majok Dau, en man som kanske inte hörs så mycket men som gör desto mer. Jag har träffat honom i lite olika sammanhang och lärt känna honom bättre på de resor jag gjort i Sydsudan. Han har varit med oss, puttat på bilar som kört fast, hjälpt till att byta däck när vi fått punktering, suttit i samtal och delat med sig av sin visdom och sina erfarenheter.

Isaya Majok Dau, biskop för Sudan Pentecostal Church(SPC), sitter med vid förhandlingsborden i Sydsudan för att försöka bygga fred mellan olika stridande parter i regionen.

Den 5:e juli läser jag en artikel som handlar om detta. Kyrkan har en viktig roll och landets ledare har bett bland annat Isaya vara med i fredsarbetet.

De resor jag fått göra till Sydsudan har varit tillsammans med SPC och jag känner mig tacksam att även vi från Pingstkyrkan i Trollhättan får möjlighet att hjälpa till.

Kanske…om vi håller ut…kan vi få se en positiv förändring i landet…Sydsudans folk är värda det.

Men utmaningarna är stora i den delen vi arbetar…99% kan inte läsa och skriva…en läkare på 1,6 miljoner människor…två vattenbrunnar på 80 000 personer…vill du vara en del av deras förändring?

Hör av dig så startar jag en insamling till en vattenbrunn…att borra ett hål kostar ca 100 000kr.

Vi kan förändra….

…jag är tacksam över att få vara en del i Sydsudans förändring…även om min del är väldigt liten.

Långt mer än tio år har jag bott i den här regionen…unyamwezini, som dom säger…alltså där wanyamwezi bor.

Jag heter BabaNshoma säger jag…äh lägg av, sluta hitta på…säger många…allt tills dom inser att det är sant. Nshoma är ett väldigt typiskt namn för folket häromkring, folk från andra folkgrupper heter sällan Nshoma…det är inte konstigt att dom tror jag hittar på.

Jag är tacksam för det jag fått av mina år här…och jämför ofta mitt liv i Sverige med detta. Vilket är bättre? Frågan kommer både från Svenskar och Tanzanier…den går inte att svara på är mitt ärliga standardsvar.

Att komma hit på besök ett par veckor är nästan ett hån…en kille från verkstaden här på Nkinga sjukhus frågade hur länge vi stannar…ett par veckor sa jag…jasså, jag trodde tre år eller nåt svarade han…jag önskar det var tre år tänker jag, men säger inget…

Det gör ont att inte kunna stanna, det gör ont att hela tiden behöva säga hej och hej då. Som när Ibrahim var upptagen och vi sticker iväg…han ringer mig och undrar om jag kan komma förbi…imorgon åker jag till Oman säger han…vi är två timmar bort, men vi åker hem lite tidigare och hinner ta en bit mat på hans fik innan vi säger adjö för den här gången…det gör ont.

Vi fick avsluta vårt besök på Itanana nån timme tidigare för att hinna hem och träffa Ibrahim. Itanana… där vi bott i mer än tre år i ett hus med grästak, där vår Olivia blev Nshoma, där vi blev Baba och Mama Nshoma.

Itanana kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Lucy som bar Olivia på ryggen och Marta som hjälpte oss hemma…människor med mycket kärlek, men som inte hörs och märks så mycket…hem där tiden på något sätt stått still.

Vet du, sa Paulo till mig för ett tag sedan ”det sista året du var här tänkte jag inte längre dig som vit och mig som svart…du var bara Dennis”….Jag kan fortfarande fälla en tår när jag tänker på de orden…jag vet inte om du förstår och jag kan nog inte förklara.

Det gör ont att behöva säga adjö så snart.

Men så känner jag mig ändå lite glad…att det gör ont…att jag har några att sakna.

Ibland är lyckan smärtsam…

Nyss hemkommen från Sydsudan, med nya upplevelser i bagaget…och med många gamla upplevelser som ligger o gnager.

Ja…vad är värt att kämpa för?

Jag tror att vi alla har bra…och dåliga dagar att blicka tillbaka på…dagar att minnas…dagar att glömma…dagar vi redan glömt.

Med allt…summan av livet…nån sjunger i mina lurar”so close to give it up”…nej jag kommer inte att ge upp…frågan är bara vad som är värt att kämpa för.

Timbuktu tar över”alla vill till himlen, men få vill ju dö”…så är det nog ibland…jag stävar efter ett bekymmerslöst, enkelt liv.

Och ändå int…tänker jag…för vad är värt att kämpa för?

Jag läser ett nyhetsbrev från Bengt o Susanne Klingberg, ett par som dragit med oss andra på Sydsudanresan…den som bara har börjat.

Det är då jag blir varse vad som är värt att kämpa för…jag blir påmind om de livsförändrande berättelser vi fick ta del av i Lokichoggio, jag letar rätt på mina anteckningar…måste komma ihåg…

Daniel heter han, kommer från Turkanafolket. Hans liv är inte vad det en gång varit, numera är han lärare men tidigare var han krigare…ja…krigare, jag låter ordet landa i mitt sinne…och det landar inte riktigt. Tänk att värderas av sina föräldrar för hur många människor du dödat, hur mycket boskap du stulit och hur många räder du utkämpat…nä krigare landar inte hos mig.

Daniel berättar om Toposafolket, hur han hatade dom, hur han slutade se dom som människor…jeg tycker mig känna igen det från andra delar av världen…jag gråter…jag tittar mig omkring…det är inte bara jag som gråter.

Före Daniel har vi lyssnat till Joseph och Moses, med liknande berättelser, med ärr från kulor i buk ben och bröstkorg…och ärr i själen…ärr vi inte kan se.

Dessa tre har en gemensam erfarenhet…nåt som också för oss till Sydsudan. Myndigheterna har bett oss om hjälp…ni som kyrka har ett budskap om fred och försoning…ett annat budskap än det vi har, säger dom.

Joseph berättar om hur han blir liggandes i skogen svårt skadad, skjuten i benet. I väntan på döden lovar han en gud han inte vet nåt om…om jag klarar mig ska jag tjäna dig.

Samma gäller Moses, som kallas mr Miujiza(betyder under). Att han står här idag är ett under…och att han förlåtit de som skjutit honom och stulit från honom…det är ett större under. Jag är övertygad om att Gud förlåtit mig…vad kan jag då annat göra än att förlåta mina fiender, säger han.

Mina skador i ansiktet känns ynkliga…finns knappt några ärr kvar…och inte en enda lite skråma i själen. Jag känner mig priviligierad.

Vad är värt att kämpa för? Fred och försoning…det är värt att kämpa för.

Kan Joseph, Moses och Daniel…så kan jag…och du.

Fred och försoning börjar här och nu…kämpa på…det är det värt.

Vad är viktigt…eller vad är av vikt här i livet.

Min ambition med den här resan var mer än det jag lyckades…som jag skrev…man vinner inte ett silver, man förlorar ett guld. Jag hade velat mer den här gången, men så blev det inte.

Vad är viktigt? Jag har funderat mycket på det…när man ligger i en säng nånstans och väntar på nåt…då finns det tid att tänka.

Ta vara på de tillfällena…livet springer ofta förbi utan att vi hinner tänka.

Nu sitter jag på en flygplats…igen…på väg från en värld till en annan.

Bilder far förbi från de senaste dagarna…sånt jag vill uppleva igen och sånt jag gärna slipper.

”man ångrar sällan det man gjort, men ofta det man inte gjort”

Ord sagda av nån klok människa. Jag känner igen mig i det.

Här sitter jag med två foton på en skomakarfamilj och en flicka. Det hanns inte riktigt med i Lokichoggio på vägen upp och jag tänkte att när jag åker hem ska jag leta rätt på dom…det blev ingen bilresa hem, och jag missade tillfället.

Vad har det för betydelse, du har väl inte lovat nåt? Kanske du tänker.

Men det handlar inte om det…svårt att förklara…men det finns tillfällen som berör…löften man ger sig själv…som bara inte får svikas…

Nu vet jag i alla fall att jag måste tillbaka…till skomakarn…till flickan…till Lotimor.

Det viktigaste är inte att vara bäst…utan att göra så gott man kan…sen får nån annan göra resten…glöm aldrig det.

Om man kunde väga upplevelser så hade jag fått betala för extravikt på flyget idag. Tack för att du läser…det är ganska många som gör det och det gläder mig. Tycker du det är läsvärt får du gärna dela till andra.

Nu går den här resan mot sitt slut.

Bye bye Africa – hope to see you soon.

…tillhör flyget jag åker hem med. Jag tar fram kameran vid flygplatsen men lägger ner den igen… Kapoeta…fotoförbud…och en militärklädd kille med AK47 intill mig…så viktig är inte bilden.

Min reseförsäkring tar kostnaderna och nu vet jag också att flyget tar mig hela vägen till Nairobi.

Jag är glad men sorgsen…ja det går faktiskt att vara både och.

Glad för all hjälp jag fått för att lösa mina ”lagningar”…just nu känns det som plasic-padding, men jag hoppas på nåt bättre framåt kvällen. Undrar om dom känner igen mig i passkontrollen?

Sorgsen för att resan hemåt börjar alldeles för tidigt…det blir inget Lotimor…man vinner inte ett silver…man förlorar ett guld…

Dagens diet är Immodium, Morfin och vätskeersättning…planerat drickande gäller, det blir mer än tre timmar i flyg utan toalett.

Bosse Wallenberg stryker sitt möte i Lokichoggio på vägen ner till Nairobi…det sparar vi några timmar på…tack snälla Bosse.

På flygplatsen väntar en taxi som tar mig till sjukhuset.

Nästa morgon har jag lagade läppar och rengjorda sår…jag tar mig till några vänner på FPFK-Guest house.

Där får jag frukost som äts med god aptit trots att gör ont, spänner och drar på konstiga ställen.

Nu är det värsta över…nu kan jag bearbeta det som gnagt i mig de senaste timmarna…det känns orättvist…inte för att jag skadat mig…inte för att jag måste åka hem, eller kanske lite därför också…men det känns framför allt orättvist för att jag har det så bra jämfört med människor jag möter.

Säkerhetsvakterna på gästhuset frågar mig vad som hänt, jag berättar historien en gång till…dom beklagar och säger att dom ska be Gud ta hand om mig…och så frågar dom om det blir dyrt…jag säger att det betalar försäkringsbolaget…

Jag vet inte om jag ska säga det eller bara låta frågan bli obesvarad…känns både rätt o fel…försäkring, vad är det?…när man knappt har råd med maten.

Ja…livet är orättvist…hoppas jag på sikt kan bidra med i alla fall lite rättvisa…jag fäller en tår för fred och försoning i Sydsudan…

När allt var som stökigast i Kapoeta så fanns det människor till hands, inte bara de som kände mig ställde upp, utan även främlingar.

Jag ska försöka komma ihåg det…en annan gång är det min tur att hjälpa en främling…nån som är skäggig, blodig, nerspydd och luktar illa…

Gode gud…hjälp mig att inte gå förbi…

Jag la mig vid 20-tiden med lite illamående. Känslan var samma som när jag svettats mycket, druckit mycket vatten men missat saltbalansen, att jag aldrig ska lära mig att kompensera för helheten, tänker jag.

Två tabletter vätskeersättning i en flaska vatten, jag sköljer ner blandningen och sen kommer John Blund…men inte så länge.

Vid 23-tiden vaknar jag med starkt illamående och paniken stiger när dörrlåset krånglar.

Jag måste ut, måste ut…yes, jag hann…sen kommer jag inte ihåg nåt mer förrän vår tolk Daniel tar mig i axeln och ropar ”Vipi, imetokea nini?” hur är det, vad har hänt?

Jag ligger framstupa med ansiktet nerpressat mot marken, försöker säga nåt, men tror inte att orden synkas rätt…det svider, känner grus och stenar skava på fel ställen i ansiktet…det gör ont på smalbenen som slagit mot betongtrappan…men orkar inte lyfta mig upp…orkar inget alls.

Det dröjer inte länge innan vår läkare Joakim dyker upp och efter en stund står många runt omkring och frågar om dom kan hjälpa till med nått. Jag känner tacksamhet och nån sorts glädje mitt bland spyor, blod och grus…jag är allt lite konstig ibland.

Nånstans i dimman känner jag hur stenflisor och jord pillas och grävs bort från mitt ansikte…redan då räknar jag ut att min resa inte går till Lotimor den här gången…den vänder hem från Kapoeta.

Satellittelefonen plockas fram, jag bekräftar för Bengt vad jag har för typ av försäkring sen rings ett antal samtal.

Några har fixat ut ett par madrasser på marken nära toaletten. Här är det svalare och nära om magen bråkar igen.

Mina ben bär mig inte så toabesöken blir svåra när det bara är ett hål i golvet…Linus o Bengt fixar en toalettstol åt mig…jag känner mig tacksam…

Knappt två timmar senare är rengöring och omplåstring klar och John Blund visar sig för andra gången den här natten…nu i sällskap av fullmånen på himlen och Linus i sängen bredvid…tack alla för hjälpen…både i himlen och på jorden…

…men resan slutar inte så här…mer om det imorgon.

För att en sån här resa ska funka så krävs det en väldigt bred kompetens och därför är det bra när vi är ett gäng.

Dit vi åker är det brist på det mesta, att man dessutom inte har kompetens att serva sina fordon, gör saker ännu mer utmanande.

Linus har tillsammans med Moro och några till tillbringat många timmar med stötdämparbyten, reparation av bromsar och annat som hängt löst på bilarna vi lånat.

När man byter en stötdämpare och den faller isär i två delar…då kan man nog räkna med att den gjort sitt.

På en av bilarna tog bromsen väldigt snett…ibland är det tydligt vad som är problemet…bromsklossbyte i senaste laget.

AC:n rasslade väldigt konstigt på en av bilarna. Vi närmare kontroll visade det sig att en rejäl bunt med sudansedlar hade lagt sig på utblåset som ligger bakom handskfacket….undrar vem som förgäves letar efter pengarna som oförklarligt försvunnit…?

Allt sånt här tar förstås tid…det kommer utöver mat, medicin, vatten, däck, bränsle, entry permit, visum, valutaväxling och allt annat som normalt finns i en sån här reseplanering.

Det konstiga är att det stör mig inte…jag är nog inte riktigt riktig…

Kapoeta är en delstatshuvudstad i sydöstra Sydsudan. Här råder fotoförbud…vet inte varför…men därför har jag inga bilder på stan.

En intressant dag har nått sitt slut. En dag som präglats av samtal kring fred och försoning i en region som kämpat under många år.

Vi har mötts ett antal kyrkor och biståndsorganisationer från Sverige, Tanzania, Kenya, Etiopien o Sydsudan. Tanken är att vi ska ta fram en långsiktig strategi med arbetet här.

Behoven är oändliga och det är svårt att veta var vi ska börja och därför är det viktigt att försöka göra allt rätt och i rätt ordning.

Jag är innerligt tacksam att få vara en del av detta. Ser fram emot en dag till och sedan en resa in till Lotimor.

Mår inte jättebra, kan vara maten, eller värmen. 34 grader i sovrummet på natten tar styggt på orken när man inte är van.

Nu ska jag i alla fall göra ett försök att träffa John Blund….eller har han kanske flytt värmen..?

Imorgon åker vi in i Sydsudan och då räknar inte med att vi har nåt mobilnät. Det innebär att det här förmodligen är sista inlägget på ett tag.

Vart är vi på väg? En På Spåret-fråga som en kväll som den här är fullt befogad. Det självklara svaret är förstås sällan det rätta…frågan har gnagt i min hjärna ett tag och poppat upp mellan tankningar, packning av bilar och byten av däck.

Vart är vi egentligen på väg?

Idag har vi besökt den verksamhet som Kea och Birgitta Arnlund startade här i Lokichoggio för ett antal år sedan. Det har betytt mycket för många och hos en del har livet fått ett positivt innehåll genom dom.

Vår resa till SydSudan är bara påbörjad. Imorgon passerar vi gränsen till ett av världens yngsta länder…som kämpar med inre stridigheter.

Kan vi hjälpa människorna i Kapoeta stat att på nåt vis hamna på en fredsväg? Kan vår närvaro bli en positiv förändring på nåt vis? Hur gör vi för att bygga fred och försoning på deras villkor?

Bilen är fullpackad och vi är väl förberedda men…jag känner mig väldigt liten…hoppas…att kanske några människor om fem år kan se tillbaka med glädje och tacksamhet…inte för att vi kom, men för att dom upptäckt att fiendskap och hat inte övervinns med hat…utan med kärlek.

Vart är vi på väg?

Bara Gud vet…godnatt från ett 32 gradigt Lokichoggio.

Det är som hemma i Sverige…varmare inne än ute, var Patriks första ord när vi möttes i morse. 25 grader ute och 32 i rummet.

Efter frukosten var vi på gudstjänst medan vi väntade på att ett flyg skulle landa med ytterligare en teammedlem. Nu börjar bilarna bli fulla…och ändå återstår en massa prylar, mat, reservdelar och annat som ska med på den fortsatta resan.

Vägarna framöver blir tuffa och för att skona bilarna sänker vi trycket i däcken, skillnaden är otrolig.

Att bilarna tar stryk fick vi uppleva på ett speciellt sätt när en av dom tappade framstötfångaren. Tur i oturen att den lossnade under låg hastighet.

Nu är vi i Lokichoggio och vilar ut några timmar. Imorgon börjar de sista förberedelserna inför gränsövergången.

Vi lär inte frysa då heller…

…en kväll till som jag somnar tacksam….den där kofångaren jag kunnat ställa till det rejält…gonatt.

Jag vet inte vad det är, men jag tycker det är helt ok att vakna kl 4 när en lång resa ligger framför.

Vi blev klara i hyfsad tid igår och efter lite kvällsmat blev det tidig nattning. Det enda som störde mig genom natten var myggorna runt mitt huvud.

Dagens etapp har gått från miljonstad via grönskande områden och vidare till karga, torra platser.

Från asfalt till dålig asfalt och vidare till grusvägar.

Det har blivit varmare och jag är tacksam att AC:n funkar i bilen. Bäst att spara på krafterna när det går. Om nån dag lär inte bilens kyla räcka till.

Nu är vi i Lodwar. 53 mil på asfalt och 17 mil på grusväg, allt på 17 timmar inklusive pauser.

Bilarna har haft en slitig dag.

Inga punkteringar, inga fortkörningsböter, inga olyckor och alla mår bra.

Pastorn i pingstkyrkan här i Lodwar välkomnade oss och bad en bön där han tackade Gud för att allt gått bra. När man reser i den här delen av världen är man tacksam för en sån här dag…det finns mycket som kunde gått snett…

Kvällen avslutas med mat på Hotel Afrikana, för Lotta blev det Ugali och fisk.

Över 35 grader i sovrummet nu 22:40…det dröjer nog innan John Blund hälsar på…

Efter mycket kryssande och letande hittade vi dit, jag och taxikillen. Ett stort magasin med anspråkslös fasad och skräpiga omgivningar.

Det är ett tag sedan jag såg prototypen…jag har sett fram emot att få se en ”riktig” körbar Land Cruiser driven med bara elmotor.

Nu finns hela gänget bakom företaget här i Nairobi, med siktet inställt på Safarilodger i nationalparkerna i Östafrika med början i Kenya.

En bil beräknas leveransklar inom kort och ett team är fullt upptagna med att göra alla konverteringar som ska till. Flera andra bilar står på kö, även Land Rover.

Att testköra utanför verkstaden var en märklig upplevelse. Tyst från motorrummet, lite skrammel från länkarmar som inte vill vara med på det ojämna underlaget, men framför allt människors frågande leenden och roliga kommentarer.

En elbil är ovanlig i Kenya…en eldriven Land Cruiser är ovanlig…i hela världen.

Ser fram emot att hälsa på er igen och följa utvecklingen.

I nästa nummer av Dagens Industri weekend kan du läsa mer om dom.

05:50 landar KQ 031 på Jomo Kenyatta International AirPort. Det var länge sen jag sov så dåligt.

Hade tänkt ta mig en tupplur när jag kom fram men det hanns aldrig med.

Mina väskor var också nåt som inte heller hanns med…dom blev kvar i Amsterdam i natt och inte förrän fram på kvällen dök dom upp…alltihop, mer eller mindre helt.

Dagen hann fyllas med bilfixande annat planeringsarbete. Nya däck och hjulinställning på en verkstad runt hörnet…

Verkstadsägaren blev så glad att han skickade med lite bonusprylar

Vad sägs om åretrunt spolarvätska? Gillar att vi fick den efter att vi berättat vart vi var på väg…Sydsudan drygt 40 plusgrader är utlovat…men man vet ju aldrig, det kanske blir nattfrost…

Där nånstans somnade jag igår kväll.

På en flygplats på väg från en plats till en annan. Cityhopper heter flyget…jag känner mig mer som en continenthopper.

Har jag fått med mig allt? Den frågan har snurrat runt i mitt huvud de senaste dagarna.

Uppenbarligen pass och biljetter eftersom jag kommit så här långt, men allt annat då?

2×23 kg är lätt att fylla när man inte bara ska på semester och jag har fått öva mig i konsten att ta med rätt ”bra att ha” saker.

Jag är så tacksam för alla ni som på olika sätt kommer ihåg mig, alla kramar, ryggdunkar och ni som skickat pengar. Tack Kraftstaden i Trollhättan, min arbetsgivare, för att ni släpper iväg mig så här.

Jag lovar att jag ska se till att göra bästa möjliga nytta…hur den nu ska gå…jag ska försöka i alla fall.

Att åka till Sydsudan är än så länge ganska ovant för mig…vilka oväntade möten står jag inför den här gången?

Igår skrev jag ut ett par foton…en flicka i Lokichoggio…vet inte om jag kommer att träffa henne…men om jag gör det vill jag vara beredd.

Samma gäller skomakaren och hans familj.

På livets långa väg kan det vara riskfyllt att låta sig beröras…det är beroendeframkallande och får oss att göra val som påverkar…

”Riv sönder era hjärtan, inte era kläder”

En uppmaning hämtat från en annan tid i en annan kultur, men jag förstår innebörden…eller vill förstå.

Ingen taktisk snyfthistoria, ingen kalkylerande rapport, inga inställsamma leenden…bara ärligt medlidande och en önskan om att få vara till nytta för nån, att få hjälpa nån att hitta en bättre väg…

…om så bara en enda människa får det bättre…så har inte den här resan varit förgäves…livets resa…

Oavsett om slutdestinationen är Kapoeta, Amsterdam eller Trollhättan.

Ny lyfter vi snart…

South Sudan…here we come!

Söndag kväll…det innebär två kvällar till i Sverige. Känns overkligt på nåt vis.

Nån frågade mig vad jag tar med in till Sydsudan.

Jag svarade…kärlek…och så det som efterfrågas av de jag möter.

Sen är det ju en hel del annat…gaffatape, kompressorslang, verktyg, pannlampor, batterier, lite mer kläder än ett par kalsonger…och så mat…och en massa bra att ha grejer.

Jag konstaterar att det är svårt att klara sig på 2×23 kg och beslutar mig för att köpa en rejäl plastlåda istället för en av resväskorna. Den är både lättare o bättre att packa i.

Sen får jag inte glömma husapoteket som ser lite annorlunda ut än vad jag normalt har hemma.

Det är då jag blir påmind om hur orättvist livet kan vara. I april i fjol träffade jag en familj i norra Kent som visade mig sitt hem. Vi tog en bild framför deras hus och framför allt de ägde…nästan inga prylar, nåja det kan man till viss del vara utan…men inga mediciner…inte ens några ynkliga alvedon.

Jag hoppas att det här resan gör världen lite mer rättvis…i alla fall för någon…i alla fall i Lotimor.

Jag fick en fråga om hur man kan bidra.

Skicka pengar till bankgiro 5101-1443 och märk med Sydsudan. Det är Pingstkyrkan i Trollhättan som tar emot pengarna och ser till att dom hamnar rätt.