…på den här resan.

Nu är jag hemma igen och resan med COJ har gått bättre än förväntat.

Innan avfärd kalkylerade jag lite på riskerna och funderade över vad som skulle kunna hända.

”Hur vågar du åka så långt i den gamla bilen?”

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan, men helt ärligt har jag aldrig varit riktigt orolig. Det finns flera anledningar till det.

Renoveringen – det mesta är utbytt eller renoverat och då finns det inte så mycket som kan krångla…förutom då den där tändspolen…just nu har jag en lånad tändspole från en 30-tals Chrysler.

Vännerna – det finns ingenstans längs resan som jag är mer än en halvtimmes resväg från en vän…lägg sedan till alla okända vänner i PV-klubben.

För ett tag sedan var jag med om ett kopplingshaveri långt ute i skogen i sydöstra SydSudan. Vår lastbil blev stående och vi var tvungna att byta koppling på den. Inga verkstäder, ingen telefon, ingen el, ingen radio, ingen väg, ingenting…efter tre dagar och många arbetstimmar och många mil för att hämta delar, var bilen igång igen. Med den upplevelsen i bagaget känns det mesta ganska riskfritt och genomförbart.

Nu ligger jag här vid Vänern och funderar över resan…den resan som pågår hela livet…

Det är väl så att allt hänger ihop på nåt sätt PV:n, mammas Duett, motgångar, medgångar, renoveringar, en hjälpande hand, ett uppmuntrande ord…eller bara ett glatt leende…och nån stans ett vakande öga över oss små människovarelser.

Jag känner mig så innerligt tacksam för dig…ja, du som läser just nu och som följt mig. Det är så skönt med gillamarkeringar, korta kommentarer och delningar…du vet…det där om att bli sedd…vi behöver det att, det har jag lärt mig på den här resan.

Jag är ingen ensamvarg och kommer nog aldrig bli det så varhelst jag reser vill jag göra det med nån annan…

Tack för ditt sällskap den här gången…med hopp om ett snart återseende.

Efter ett besök på OKQ8 och billyften var bilen redo för hemfärd. Jag har ett klånkande ljud i bakaxeln som oroar mej lite men kan inte lokalisera det så jag håller tummarna…

Det blev en kort dagsetapp, Uppsala-Katrineholm. Det är varmt men COJ spinner vidare utan några som helst överhettningsproblem.

Susanne Alfvengrens röst blandas med vindbrus och motorns ljud och tankarna far iväg.

Det har varit en annorlunda resa…med mycket uppmärksamhet och många glada människor. Jag har många gånger sagt att resan är målet…att byggandet är poängen…det stämmer, men…det finns något annat.

”genomskinliga hjärta, genomskinliga jag, sänd en blick till mig någon, och gör mig synlig en dag”

…den något sorgsna rösten hörs igenom vindbruset

”blind har jag fötts till livet, naken och oförberedd

men värre än att inte se, är detta att inte bli sedd”

Jag funderar över vad Susanne menar…känner att jag nog förstår en aning…det gör vi kanske alla…

Den senaste veckan har jag blivit sedd, synlig och välkommen hos vänner jag inte mött på länge…synlig med bilen, då människor kommit fram och visat sin uppskattning.

Jag är tacksam för allt detta och hoppas kunna se andra lite bättre…visa lite mer uppskattning…göra någon glad med några uppmuntrande ord.

Alla behöver vi bli sedda ibland…

Nu ska jag strax lägga mig och blunda en stund…hoppas kunna ”se” någon lite extra imorgon.

Jag har gjort något som inte hänt på minst tio år…sovit en timme i en hammock.

Det är kanske ingen nyhet som genererar en löpsedel, men för min del är det en utmaning…att bara vara…utan en massa aktiviteter…skulle nog behöva det lite mer ibland.

Även COJ har fått ta det lugnt…han fick bara ta oss på en liten sväng runt Avesta.

På kvällen fick vi möjlighet att titta in på alla veteranbilars intensivvårdsavdelning, Abris Autobody.

Min vän Thomas Abrahamsson driver ett företag som renoverar veteranbilar på en helt annan nivå än vad COJ fått genomgå.

Här står det väntande projekt i långa rader och behovet tycks inte ha nåt slut.

Med mitt lilla garage som referens går jag runt o förundras över alla möjligheter…blir sjuk av längtan efter att ha all sköns ”bra att ha maskiner”…det kommer nog att förbli en dröm..,ibland kanske det är bäst så.

Innan vi skiljs åt frågar jag Thomas om ett mysko visslande ljud i motorn…alla missljud kan vara lite skrämmande så här på första långresan ”det är insuget som drar tjuvluft” får jag till svar.

Klumpen i magen försvinner och jag känner än en gång tacksamhet till Thomas.

Han förser mig också med en reservglödlampa…6Volt-lampor kan man inte bara springa in o hämta var som helst. Ytterligare en bit historia, tänker jag när jag tar emot kartongen…

I morgon får det bli lite efterdragning av insugsbultar innan COJ ska ut på vägen igen.

Jag vet inte om det är ett ålderstecken, men jag tycker att jag fått lättare att visa att jag inte kan och vet allt…våga fråga om råd…våga visa att nån annan vet bättre…det är väl ändå en viktig egenskap.

Innan jag somnar tänker jag…när jag inte fixar det själv, fråga nån…det finns alltid nån som vet bättre.

Gonatt…!

Samma problematik…men från en annan värld, en annan tid. Jag känner så väl igen arbetssättet och jag tycker det är roligt…lite utmanande.

Mina 17 år i Tanzania (helt utan Blocket, Tradera, AutoDoc och Bildelsbasen) har liksom kommit tillbaka idag…detta i jakt på en tändspole som kan ta COJ vidare på resan.

Thomas är på jobb hela dagen och jag bestämmer mig för att påbörja bytet. Plocka bort den trasiga tändspolen går ju även om en reservdel inte syns till. Förarbetet är fixat på en halvtimme och sen börjar min hjärna tänka ut nästa steg.

Det hela hoppar igång rejält när jag tar mig för att ställa en fråga på PV-klubbens facebooksida…när ska jag lära mig att börja i den änden? Att våga be om hjälp…Det finns så många snälla människor som gärna hjälper till.

Jag och min svåger sticker till Horndal med en startmotor som ska renoveras. Där får jag tag på en väldigt ovanlig sprint som kommit bort när vi grejat med brytarna…meka aldrig på en grusplan…

Under tiden får jag erbjudanden från många på Facebook men väntar med att bestämma mig tills jag resonerat med Thomas.

Och så ringer han…på väg hem från ett jobb i Stockholm…han har kommit på var vi kan få delar. Det blir några turer fram o tillbaka , men till sist hamnar vi hos Per i Grytnäs.

När Per visar mig tändspolen så känner jag igen den från ett av svaren på Facebook…det är ju du med tändspolen som är till Chrysler/Dodge från 30/40-talet, säger jag och känner mig övertygad om att det här kommer att funka.

Att leta delar i gamla garage, på nån loge, underverk träd eller i en hög med skrot hemma hos nya vänner, det är nåt jag levt med …jag påminns om Tanzania och alla gånger jag följt med pappa på sakletarresor…hur vi hittat något vi behövt och samtidigt tagit reda på något vi kommer att behöva.

Visst är det smidigt att hitta delar på nätet, men det uppväger aldrig det mänskliga mötet.

En timme senare sitter tändspolen på plats och bilen startar på första försöket…jag känner mig återigen glad och tacksam…jag tror allt att det finns nån där uppe som tittar ner och tänker ”ja, ja, ta det lugnt, jag har en lösning runt hörnet”.

Efter ett antal bilanekdoter med Thomas tar jag och Staffan var sin bil hem till Lycka. Klockan närmar sig 23 och mörkret kommer…men i mina tankar är det ljust…ljusare än på länge.

Ja, ja, det finns en lösning runt hörnet…något säger mig att det gäller hela livets resa..

Men Dennis, du vet väl att den smala vägen är den rätta vägen, var en kommentar efter förra inlägget…tack Jarmo för påminnelsen…

Ett dygn till har gått och COJ315 har haft det tufft. Mitt och Håkans mekande gjorde resultat och bilen gick som en raket när jag lämnade Ljungsbro…ja ja, allt är relativt…fortfarande slow motion men distinkt…har du kört veteran så förstår du.

Tyvärr blev det en låååång fikapaus i närheten av Odensbacken…startproblem igen som slutar med att ett par snälla människor puttar igång mig…energin räcker inte till att tända motorn.

Non stop körning till Avesta och hem till Anders och hans garage…mekande igen och nu börjar vi ana problemet. Jag lämnar honom med en PV som tappat gnistan och hoppas att den energi som återstår räcker för att ta mig till syrran utanför Fors…att tappa gnistan…det gör vi alla ibland, tänker jag när jag i maklig takt tvingar bilen att röra på sig.

Efter en svettig halvtimme är det totalstopp i Jularbo…och nu har både jag och COJ tappat gnistan fullständigt. Det blir Cola o gifflar till lunch medan jag funderar på en lösning.

Jag ringer ”Abris”, en gammal vän som renoverar veteranbilar på heltid. Vänta, jag kommer direkt…hans svar är obetalbart…

Thomas Abrahamsson, som han egentligen heter, rullar några minuter senare in med sin A-Ford.

A-Forden drar igång PV:n…gammal är äldst…är det så man säger? Nu går den hyfsat efter att jag kylt tändspolen med en blöt trasa.

5 minuter bort parkerar vi COJ på Abris uppfart och väntar på ny gnista…imorgon kväll får vi se var det slutar.

Jag kan bara konstatera att jag är så beroende av mina vänner…vi råkar alla ut för missöden, stora som små, men det löser sig oftast bara vi vågar be om hjälp…

Det kommer dagar för oss alla när vi behöver lite putthälp…när den egna gnistan inte riktigt räcker till, utan någon, ofta äldre och visare behöver dra igång oss.

Tack Anders, Thomas, Malle o Staffan för den här dagen…och alla ni okända som puttat igång mig …you made my day…

Allt som oftast när jag reser så frestas jag att välja den snabbaste vägen enligt navigatorn…kort tid mellan två punkter är det som räknas och det är lätt att hamna i det mönstret, men den här semestern blir annorlunda.

En av anledningarna till att snabbaste vägen inte alltid är den snabbaste är färdmedlet…min anledning heter COJ315, och valet är enkelt…undvik motorvägar blir förvalt…hade önskat att navigatorn hade ett alternativ typ ”trevligaste väg i 60 km/h”

Dagens etapp har varit Trollhättan- Ljungsbro med ett par stopp hos vänner längs vägen.

Några har frågat om jag verkligen vågar ta den gamla bilen på en sån lång resa…vad kan gå fel? …tänker jag….finns nog en hel del, men det löser sig säkert.

Allt kan inte bli rätt från början, och så måste vissa delar få slita in sig, så i Ljungsbro har tändning och brytarspetsar justerats med hjälp av Håkan Stedt, gammal vänskap rostar aldrig.

I morgon är en ny dag med nya utmaningar och det ser jag fram emot.

Vad är då dagens lärdom?

-Den snabbaste vägen är sällan den bästa.

-Att våga välja en annorlunda väg, våga leta sig ut i det okända kan vidga mina vyer.

Samma gäller mitt livs resa.

– Gammal vänskap håller, Tack Siw o Håkan.