Här sitter jag vid grillen på min 53:e födelsedag och blir lite fundersam…eller fortsätter att vara det, borde jag väl säga.
Jag kommenterade siffran 53 i morse för en vän och fick svaret ”Äsch då, inte konstigare än förra året. Det kommer vara konstigare om en vecka när Anton tar studenten och du inte har något skolbarn i huset längre 🤭”
Det känns ändå konstigt…vart har alla år tagit vägen? Har du tänkt så nån gång?…det liksom bara händer och så plötsligt är jag 50+ med marginal. Jag trivs egentligen bra med det livet jag fått och är tacksam över att min fru och mina barn står ut med mig…och nej, det handlar inte om nån försenad 50-års kris…jag blir bara lite eftertänksam…
I mina hörlurar gör Leonard Cohen sitt bästa för att förstärka min sinnesstämning…en världsartist vars liv tog slut för några år sen, men hans röst lever vidare…
Though I’ve forgotten half my life, I still remember this….där nånstans i den strofen ringer Boniface från Nkinga och gratulerar mig på födelsedagen…Mwabeja sana…tack så mycket säger jag och frågar om han hört att ”Mzee Munta” har fått lämna den här världen…det blir tyst och lite sorgset…sen fortsätter vi vårt samtal.
” Show me the place, help me roll away the stone
Show me the place, I can’t move this thing alone
Show me the place where the word became a man
Show me the place where the suffering began”
Ord av Cohen som går på repeat i mitt sinne…jag vet inte vad det är, men sången tar tag i mig…yepp, show me the place
Jag tänker på ”Mzee Munta” eller Sten Munther som han egentligen hette. Han fick ta sina sista steg på den här jorden för några dagar sedan…91 år…respekt och saknad. Jag kommer ihåg när jag träffade honom som liten pojk i Tanzania…han har alltid funnits…lugn och sansad, men alltid med glimten i ögat…har alltid varit ett föredöme. Jag hälsade oftast honom med orden ”Shikamoo Mzee”, en vördnadshälsning på swahili…det var han värd.
Mina tankar far iväg till mitt eget liv…har jag lika långt liv så har jag kommit en bit in i andra halvlek…vad ska jag göra med de dagar jag har kvar…?
Det viktiga är inte i första hand vad vi uträttar…utan hur vi är gentemot andra människor. Kommer nån att säga ”Shikamoo” från hjärtat till mig? Kommer min röst att höras även när jag själv har slutat tala…?
Shikamoo Mzee Munta – bagisha mhola…tukwiwona…
