Det går inte att besöka ett land som Tanzania och åka därifrån oberörd, det är min fasta övertygelse. Den här gången bär jag med mig bilden av några barn på ön Jibondo en bit utanför Tanzanias kust.Ön hör till kommunen Mafia Island som har totalt ca 40 000 innevånare varav ca 4000 bor på Jibondo.

Varmt, säkert en bra bit över 30 grader i skuggan, är det när vi anländer med en liten motorbåt. Någon egentlig hamn finns inte och vi är helt beroende av erfarna ortsbor som vet hur man trixar sig förbi de värsta korallerna. När vi går iland uppmanas vi att inte ta för lång tid på oss eftersom vi då riskerar att fastna på grund. Vårt schema är ganska uppbokat så att vänta till tidvattnet lyfter båten är inget alternativ.

Någon egentlig hamn finns inte så vi tar båten så nära land det går och får sedan gå försiktigt på korallrevet in till stranden. Stranden är full av snäckor och vi frestas att ta med oss några, men låter dom ligga. Vi befinner oss i ett marint reservat och får inte bära med oss någonting därifrån. Det råder ett märkligt lugn och den enda rörelsen jag ser är några fiskare som sitter och lagar några nät. De hälsar på oss på engelska och jag svarar ”Habari zenu” vilket betyder hur mår ni. Gläjeropen dröjer inte när de inser att jag förstår deras språk. Swahili är mitt andra språk och jag använder det så fort jag får tillfälle.

Efter en halv timmes vandring kommer vi till centralorten(eller vad man nu ska kalla det) på ön. Vi frågar efter byledningen.  Efter lite letande dyker ett par personer upp och vi välkomnas in i byns officiella kontor, där vi på traditionellt vis får skriva in oss i gästboken. Efter presentation och en stunds artighetssamtal får vi möjlighet att berätta om vårt ärende.Vårt uppdrag den här gången är att undersöka förutsättningarna för att etablera en idrottsverksamhet på ön.

Det berättas för oss att förr hade man vattentankar som samlade in tillräckligt med regnvatten för att klara årets behov av färskvatten, men numera räcker det bara i 2 månader. Mer folk och mindre nederbörd kombinerat med dåliga vattenreservoarer gör att de lever med oddsen emot sig. Man har försökt borra efter vatten men bara fått saltvatten på ön. 10 månader per år måste allt färskvatten skeppas från angränsande öar några timmar bort. Jag skäms när jag tänker på hur vi i Sverige spolar toaletten och tvättar bilen med dricksvatten, men säger ingenting, för jag tror inte att dom  skulle förstå. Lika lite som jag kan förstå hur människorna på Jibondo överlever.

När vi lämnar ön kan jag inte sluta tänka på flickorna jag stannade och pratade med. ”Ta ett kort av oss” ropade tjejerna, jag gjorde det och visade för dom. Hade önskat att jag kunnat skriva ut det och gett dom ett att visa för sina vänner. Men jag går därifrån med ett leende och funderar över deras framtid. Flickorna vinkar åt mig och fnittrar precis som ett par tjejer nån annan stans på jorden, -same, same, but different.

Vissa av oss har turen att råka födas i ett samhälle där det mesta finns och fungerar och det är upp till oss att försöka dela med oss till de som får kämpa för sin existens. Hur fortsättningen blir på planerna för Jibondo vet jag inte men en sak vet jag. Jag blir aldrig densamma igen och jag åker hem till Sverige med huvudet fullt av tankar…vad kan jag göra för att i alla fall hjälpa nån av dessa till ett bättre liv? För en del av oss är miljöinsatser något vi ser effekter av på avstånd, medan för andra handlar det om t.ex rätten till färskvatten.

Jag lovar mig själv en fortsättning – hoppas det inte bara blir ett löfte.