…ja så slutar den här reseberättelsen.
Jag sitter i mitt vardagsrum en liten bit utanför Vårgårda.
Solhöjd heter min gård, eller vad man nu ska kalla det…vackert namn på min egen lilla oas.
Jag har träffat en del människor som förvånat möter mig i tron om att jag fortfarande är i Sydsudan, men jag kom hem för nån vecka sedan…sen ska ju bloggen hinnas med…
Resan från Kapoeta till Juba med MAF-flyg var odramatisk och resan hem likaså…i alla fall om man jämför med Lotimor-trippen…men å andra sidan bleknar det mesta då.
I Juba tog Filip o Magdalena hand om oss och visade en del av det arbete de står i tillsammans med Sudan Pentecostal Church.
Stora utmaningar i ett land som kämpar med mycket…kanske finns det något jag kan bidra med där framöver…vi får väl se…
Jag har fått reda på att teamet som blev kvar har byggt det vi inte hann med.
På vägen hem körde de fast ordentligt och tvingades sova i leran en natt. Med andra ord kom vi lindrigt undan.
Det husbygge vi skulle hjälpt till med gjorde någon annan…vad var då vår uppgift den här gången..?
Att bygga relationer är nog så viktigt…en stor det av den tid vi väntade användes till att umgås med de vi kommit för att hjälpa…relationer byggs för framtiden…på sätt o vis lika mycket värt som några takstolar och ett plåttak…
Jag hoppas få möjlighet att komma ner en annan gång och se förändringarna…så som vi på den här resan kunde prata engelska med ett antal som bara för något år sedan var analfabeter.
”Jag tror vi är satta på den här jorden för att göra den lite bättre ”
I söndags hörde jag en lärare som citerade en av sina 10-åriga elever ” jag tror vi är satta på den här jorden för att göra den lite bättre”
Kloka ord från en ung kille…tänk om vi alla kunde resonera så…
Tack för att du rest med mig…livets stora resa fortsätter…när jag har nåt nytt jag vill dela så gör jag det…tills dess tack för mig…
håll utkik…
och du…gör världen lite bättre…jag ska försöka så gott jag kan.
Men nu har vi dragit igång igen…nya namnskyltar åt alla…dom gamla slängde jag.
Min reseförsäkring tar kostnaderna och nu vet jag också att flyget tar mig hela vägen till Nairobi.
Vi har mötts ett antal kyrkor och biståndsorganisationer från Sverige, Tanzania, Kenya, Etiopien o Sydsudan. Tanken är att vi ska ta fram en långsiktig strategi med arbetet här.
Torsdag kväll, dags för språkcafe. Jag kan gå dit trött men vet att jag piggnar till så fort folk börjar dyka upp. Ikväll var vi många…väldigt många. Vid mitt bord var det Portugal, Brasilien, Afghanistan, Somalia och Sverige. Intressant att lyssna till funderingar, att försöka förstå, att följa med i mina vänners framsteg i det svenska språket.
Under hösten går vi till val. Jag har funderat en hel del på det. Min röst kommer att läggas på dom som vill dela sitt hem med andra…dom som vill ta emot de som inte vill ha en ”vanlig dag i krig”.
Dessutom några punkteringar till, nu är det 13 st.
Då har vi lämnat av våra tolkar i Lokichoggio och fått ett par punkteringar lagade. 
13-14 timmars aktiv körning i två dygn med minimalt med mat börjar ta ut sin rätt. Kitale är kallt, vi tar in på Midafrica hotel, dom har varmvatten, dusch och Wi-fi!!
Discodunket utifrån tystnar vid tvåtiden, men då sover jag redan som en stock.
Sjukvårdsteamet har kommit igång och ett antal patienter har behandlats. 
En flicka har blivit biten av en hund, måtte hon inte få rabies. Vi bad en extra bön för henne vid kvällsamlingen. 
Våra östafrikanska vänner har varit o tittat på den nya vägen som nu röjts tre mil härifrån o lika mycket från andra hållet. De besökte också några kyrkor som startats av missionärer från Etiopien.
Det blev 9st till sist. Helt ok, hade räknat med det dubbla. Blir lite obalans när fälgarna är ”smutsiga”men härute märks det inte så mycket värre blir det när vi kör på de stora vägarna.
Vi har även vattenskyddat säkringsdosor eftersom risken för högt vattenstånd är överhängande.
