…känns långt borta. Det enda som påminner mig om advent är Boney M som sjunger julsånger i ljudanläggningen här på Kilimanjaro International Airport.

Nu går resan mot sitt slut och jag kan inte känna mig annat än nöjd…men som alltid…kommer jag strax att sakna det här landet.

Jag sitter här med mina halvskitiga Safariboots och blandade känslor.

I väskan har jag majsmjöl, Africafe, Curry och Stoney tangawizi…minnen som tas fram vid speciella tillfällen…

I telefonen och kameran några foton för att inte glömma…nu ska vi kliva på flyget.

Byebye Africa for this time.

Asante Mungu…står det på bilen framför mig.

Den är fylld med mango förmodligen från Tabora till Arusha.

Jag är så innerligt tacksam över det liv jag har…över alla vänner som hjälpt till…över hur allt har löst sig under den här resan.

Det har regnat massor i Serengeti de senaste dagarna och med en bil med krånglande fyrhjulsdrift har vissa avsnitt varit mer utmanande än andra.

Nu sitter jag här i en minibuss. Vår stackars gröna bil ville inte ta oss hela vägen tillbaka till Arusha.

Våra fantastiska chaufförer har löst problemen allt eftersom…det finns alltid en lösning…och jag väljer att vara tacksam för allt gott…bilen kunde havererat mitt ute i Serengeti…vi kunde kört fast i nåt bottenlöst surhål som så många andra gjort de senaste dagarna…nu är vi bara nån timme sena.

Asante Mungu…betyder förresten tack Gud…jag kan bara hålla med.

Ikväll somnar jag tacksam…igen…

…ligger jag här i ett tält på Kenzan tented camp i Serengeti.

Regnet smattrar stillsamt mot tältduken och termometern visar på 20 grader…det är kallt.

Några timmar in i nationalparken där bara en tältduk skiljer oss från hyenor, flodhästar, lejon och en massa andra djur.

Jag får en påminnelse om att ställa ut sopkärlen imorgon bitti…hinner nog inte hem tills dess.

Det känns konstigt att fara mellan ytterligheterna i detta land. Imorgon ser jag fram emot att förundras över allt här.

Jag kan inte titta mig trött på Serengeti.

…har jag nämnt det förut? Tanzania är fullt av ytterligheter och ibland gör det lite ont…på nåt sätt…alltså positivt och negativt på samma gång.

Jag sitter på Malaika Hotel i Mwanza och lyssnar till Viktoriasjöns vågor som slår mot klipporna intill.

Nu är jag mer turist än på väldigt länge och imorgon bär det av in i Serengeti, ett paradis i detta land.

Jag försöker tänka igenom de senaste dagarnas händelser…att hålla i en grupp på 18 personer skalar bort en hel del fritid och eftertänksamheten får lämnas till kvällarna.

Vad har jag för bestående minnen? Vad har skapat omprioriteringar i mitt liv?

Kan det vara kvinnan som visade oss hur man lagar mat…och alla steg som vi i Sverige tar för självklart…alla de steg som tillsammans tar 3-4 timmar?

Majsen ska skalas, malas och kokas till gröt, mchicha(spenat) ska rensas, malas och kokas, jordnötter ska skalas, rostas, skalas, krossas, malas och till sist kokas med mchicha.

Ett enkelt liv i en begränsad värld…där självklarheter för oss är utmaningar för henne…och vice versa.

Hur som helst gör det lite ont…att leva i två världar…eller fyra…rik eller fattig…tanzanier eller svensk…

…och det måste nog vara så.

Det gör ont att se nöden.

Det gör ont att inte ha en lösning på problemen.

Men det gör nog mest ont att inte kunna vara när mina vänner här i landet…och jag är tacksam för det…att ha så många att sakna.

Kontrasternas land…Tanzania…jag somnar medan AC:n surrar i rummet…och jag funderar fortfarande på vad som påverkat mig mest…

…ligger jag här i min säng i gästhuset på Nkinga Mission Hospital.

Ett par intensiva dagar tar ut sin rätt och jag känner hur skönt det är att sträcka ut sig.

Vad har hittills varit bäst? Vet nog inte…men det känns märkligt att vara så nära mina vänner och ändå bara hinna hälsa på ett fåtal.

Vissa måste jag ändå få träffa…sådana som betytt lite extra i mitt liv.

Ibrahim är en av dom. Stör jag? frågar jag när jag dyker upp och vet redan svaret…dum fråga…klart du inte stör, du är ju gäst, dom stör aldrig…nu går vi till Sungwizi Restaurant och tar lite fika svarar han och låser drickabutiken…stängt på grund av objuden men välkommen gäst…

Det är alltid så nära inpå här…livet…och döden…att ta vara på sina vänner är inget man bara skjuter upp.

På väg till Tabora stannar jag till i Simbo och beklagar sorgen. En av mina bästa vänner förlorade sin dotter i cancer för några veckor sedan. Jag kramar om Machibya och kämpar mot tårarna…ger honom lite grejer jag har med mig och kliver i bilen o säger adjö…ja det är så nära inpå här…livet och döden.

Absalom får en kram och hälsar så gott till min pappa…det blir ett foto med honom också…kanske det sista…ja…det är så nära inpå här…

Fläkten vi sänggaveln överröstar nästan syrsorna och jag funderar på vad som varit bäst hittills…

…det är så nära inpå här i Tanzania…livet och döden…känns lite mer på riktigt…det är nog det som varit bäst hittills…

…till ljudet av syrsor och en fläkt somnar jag snart…på riktigt.

Det smattrar behagligt mot taket i gästhuset på Nkinga hospital och jag kommer på mig med att inte ha fotograferat något på hela dagen.

Igår kväll var det middag på Kahns BBQ i Arusha och idag en heldag med drygt 50 mil i bilen.

”Chicken on the bonnet” kan det bli bättre? Det finns ställen jag ogärna missar. Här säljs bildelar dagtid…inte svensk standard på köksutrustningen men jag har aldrig mått dåligt av maten här.

Varför har jag inte fotograferat nåt idag?

”Man blir så lätt hemmablind” den klyschan har jag ofta sagt och hört,men idag är det nog sant.

Här är jag hemma…här presenterar jag mig som Baba Nshoma…och då får jag ett leende. (Nshoma är ett typiskt namn här i området och det heter vår dotter)

Nu somnar jag med till ljudet av regn och galet många ljud från grodor, syrsor och mygg.

Skönt med myggnät…inte bara förmögen skull.

Det susar i öronen och hjärnan går på halvfart.

Är 75 dB för mycket eller orkar hjärnan med detta en längre tid? Tankarna i min hjärna hoppar från decibel…vidare till ett öde Sky city på Arlanda.

Klockan fyra på morgonen är inte aktiviteten på topp och det ligger ett märkligt lugn över flygplatsen.

Nu sitter jag här i flyget i sällskap med ett härligt gäng från Stockholm…och några hundra till som också hamnat på KL0456 ”bound for Kilimanjaro International Airport”

Mina tankar landar där…i Tanzania…du som känner mig vet…Dennis Nyström har fällt en och annan tår när han kommit ihåg…

…värme och kärlek, det är vad jag kommer ihåg. Mina medresenärer kommer inte vara desamma efter de här två veckorna.

Solen håller på att gå ner, men den värmer fortfarande genom det tonade fönstret.

Det här är en ny resa och jag har lovat 18 personer att dela en del av mina erfarenheter…jag hoppas att de också kommer att känna ihåg värmen och kärleken.

Har du lust får du gärna hänga med här på bloggen. Jag vet inte vart vi hamnar, men det kommer bli bra…det är ju ändå Tanzania.

…eller kanske ett antal.

När klockan väckt mig alldeles för tidig, men ändå rätt tid, var det dags att ta sig till bussen.

Köp biljetter till Allys bus, sa några av mina vänner…jag gjorde det…trodde jag…vi hamnade på Alikas express bus.

Ulrika blev dessutom väldigt misstänksam när det på biljetterna står ”Dreamline bus” nåt vi inte sett skymten av.

In med packningen, upp i bussen och sen 1,5 timmes väntan…medan bussens motor går på tomgång…

Det känns i magen, nåt är fel…men jag vägrar att ge upp hoppet…grämer mig över att jag inte gjorde mer efterforskning för att få rätt buss…och tänker…vad kan egentligen gå fel?

Vi åker en timme mot Chalinze…vad är det för ljud? frågar Ulrika…låter som nåt läckage…några minuter senare stannar bussen och två killar kryper under…jag försöker höra vad dom säger…en kille försvinner och dyker upp igen efter nån minut.

En klick superlim och en bit plast verkar mota läckaget…full fart igen…i tio minuter…sen pyser det igen.

Att laga kylvattenrör med superlim är ingen bra idé…den sista biten till Chalinze körs med konstant påfyllning av kylvatten.

Skyddskåpor plockas bort, röret demonteras, svetsas och återmonteras. Nu är det snart lunch…vi har redan tappat ett par timmar.

Jag inser att våra 90 mil idag blir väääldigt långa och börjar ringa för att hitta alternativa resvägar, men inser att inga snabbare alternativ finns just nu.

Sen blir det gasvajerbrott… nånstans mellan två orter…byte av den.

Såja nu då??….nä nu krånglar tryckluften så ettans växel går inte i. Start på tvåan i uppförsbacke…det osar om lamellerna…nu vet jag varför bussen stod på tomgång i morse…felet fanns redan då.

Ett antal stopp och pillande i några övertrycksventiler verkar hjälpa, men försäljare som kliver på eller av längs vägen får göra det i farten…det sparar på kopplingen.

Normalt är det tre tiominutersstopp på en 18-timmars resa. Den här gången blev det många i början och sedan inga alls.

Kommersen är i full gång direkt när bussen stoppar…powerbanks, örhängen, tvål, dricka, bananer, hudkräm bjuds ut…Ulrika köper nötter för att få växel till toalettbesöket.

När bussen äntligen slutar krångla gasas det på för fullt och det spanas konstant efter trafikpoliser…ingen vill tjafsa med dom…håll hastigheten så kommer vi fram snabbare…

Ulrikas ben och fötter sväller av det långa sittandet…vi försöker göra lite rörelser för att få igång cirkulationen…och så träsmaken, den är inte att leka med…hinner vi fram inatt eller kommer vi att sova längs vägen?

Att åka buss här är lite annorlunda…men det går…och det är löjligt billigt.

På något märkligt sätt når vi vår slutdestination runt midnatt…2-4 timmar för sent…men vi är framme!

Boniface Simbila står och väntar på oss i Ziba.

Boni…som han kallas, är en vän sen många år…alltid nära till ett skratt…en vän att lita på…vad vore livet utan dom…vännerna alltså.

Nu är det bara en knapp timme med bil, sen får vi se vår kära dotter igen.

Jag säger adjö till busschauffören och önskar honom lycka till…det behöver han…själv önskar jag bara en natts sömn i en skön säng.

Nattinatti!

Kl 03:45 ringer klockan på hotellrummet och jag känner att jag knappt hunnit somnat. Jag funderar över kontrasterna i det här landet.

Igår efter inköp av safariboots bar det iväg till Serena Hotel(ett av de finare hotellen i stan) och Seraphin, en vän som lånat ut sin bil till oss ett par dagar. En dag utan trafik tar sträckan mellan Milimani och Serena en liten stund…nu tog det en och en halv timme. Det blev sent igår…trafiken i Dar es Salaam är inte att leka med.

Kontrasterna ja…vid middagen på Serena berättade vi för Seraphin att vi åt lunch hos ”Mama nitilie” vid stranden. Ett vanligt lunchställe dit vanligt folk kommer…en plats där jag hade kunnat byta mina safariboots mot 20 måltider…minst…inklusive dricka.

Allt serverat på ett slitet plastbord med avskavd pepsireklam, på en enkel plåttallrik och om du säger till kan du få bestick…i alla fall sked.

Vad maten kostade på Serena är jag lyckligt ovetande om…nån annan betalade…men gissningsvis ett antal par safariboots…!

Vita dukar, många glas, rader med bestick och personal som noterar minsta vink jag gör…

…för att inte tala om den pampiga hotellobbyn i nån sorts orientalisk stil, som plockat ur en film som speglar gammal brittisk kolonialstil. Ja, det är vackert, lyxigt och attraktivt på nåt sätt.

Kontrasterna mellan dagens lunch och middag är otroliga och ändå behöver jag bara ta mig hundra meter från hotellet för att hitta den enkla måltiden.

Så om du nån gång frågar mig hur det är i Afrika…gör inte det om du inte har tid att lyssna. Det finns inget kort svar.

Vilket gillar jag mest då?….svaret är enkelt…mama nitilie…platsen dit vanligt folk går…en plats där du aldrig behöver sitta ensam o äta…en plats där måltiden blir så mycket mer…

Att möta människor…du som känner mig vet…det gillar jag.

Varför ringde väckarklockan kl 03:45?

Ja den historien kommer i nästa avsnitt..

Tjejen vid incheckningsdisken är inte så van. Det tar längre tid än vanligt, men hon är trevlig, vi har gott om tid och det är ingen kö bakom oss, så det gör inget. Alla är vi ju nybörjare nån gång…

När jag var liten var flyga till Tanzania något stort…släkt o vänner åkte med till flygplatsen för att vinka av…

Jag kommer ihåg att vi tog farväl med vetskapen om att vissa av oss kommer aldrig att mötas igen…tårar…kramar…saknad och längtan.

Men tiderna har förändrats och idag är Landvetter mer lik en vanlig hållplats…ett ställe där jag byter färdmedel…inte så mycket mer. Jag tittar bakom vingen och där syns Landvetter som en liten legobyggsats.

När vi landar i Addis Abeba applåderar folk…jag hör nästan aldrig det på reguljärflyg…jag och Ulrika funderar över vad det beror på.

Några timmar senare lyfter vi från Addis Abeba…är det bara jag, eller är det lite nervös, spänd stämning i flyget?

Den tionde mars i år lyfte ett flyg med 157 personer…samma bolag och samma rutt…jag känner allvaret i luften…här finns inga Boeing 737 max8 i drift…det känns i alla fall skönt.

Jag tänker och tänker medan vibrationerna ömsom ökar ömsom minskar av alla spänningar i flygkroppen…flyget lättar och efter en stund hör jag det typiska ”klånket” när hjulen fälls in…det är fascinerande och lite skrämmande att sitta här inne…om nåt händer, vad gör jag?…be en bön är nog vad jag hinner med…

02:40 landar vi i Dar es Salaam. Vår vän Seraphin tar med oss hem till sig där vi får blunda några timmar i ett luftkonditionerat rum…vänner…vad skulle vi göra utan vänner?

Mina Safari boots har fått vila sig under flygturen, men nu ska dom få jobba igen. Ja…ingen resa är den andra lik… undrar vad den här för med sig?

…där kartan ritas dag för dag.

Nu packar jag igen. Det har blivit en del resor på sistone så nu kör jag med checklista från förra gången.

Då slipper jag tänka så mycket…LEAN…stavas det…jag har lärt mig det på jobbet.

Att inte göra nåt i onödan, att ta bort allt som inte tillför nåt värde…typ så är LEAN.

Vi i väst är nog ganska fokuserade på effektivitet…eller vi tror i alla fall det. Jag funderar över hur mycket jag styrs av det. Är ett avskalat effektivt liv nåt att sträva efter? Vad är onödigt? Vad tillför inget värde?

Hur avgör jag vad som kallas värde?

Blev det krångligt nu?? Livet är krångligt…ibland.

Den här resan gör jag inte ensam. Varken den som börjar på fredag…eller mitt livs resa.

Min karta ritas om gång på gång och vägarna jag tar är nog inte alltid så LEAN. Att hänga med mig på min resa är nog inte alltid så lätt…visst mod och en massa tålamod krävs av min följeslagare…

När barnen växer upp så förändras också kartan. En dotter i Tanzania…som vi ska hälsa på…och en son kvar i Sverige som känner att den här gången är skolan viktigare än en resa bortom ekvatorn.

Det börjar bli lite ensamt utan nån i baksätet…som undrar…är vi inte är framme snart??

——

Nä…mitt LEAN på fritiden önskar jag är mera som texten i en gammal klassiker.

Jag är bara tvungen att lägga till låten på spotifylistan.

”Lean on me, when you’re not strong. And I’ll be your friend. I’ll help you carry on”

Jag har en som alltid går vid min sida…hoppas att jag också kan vara en att stötta sig emot…även de dagarna när allt inte är ljust och lyckligt.

”You just call on me brother, when you need a hand, We all need somebody to lean on”

Ha en bra dag.

Klockan är 03:38 och egentligen skulle jag försöka sova nu men det här måste skrivas ner.

Louise har mått lite dåligt några dagar och ikväll när vi åt kvällsmat blev det akut. Jag frågade min vän Adonia om han hade mobilnummer till vår jaktkompis Filemonis fru som jobbar på Aga Khan Hospital här i Dar es Salaam. Medan vi väntar på återkoppling så åker vi till sjukhuset. Väl på plats träffar vi inte vår vän, men kommer in på akuten.

Försök föreställa dig hur det är att sitta på ett sjukhus i ett land där du inte kan språket eller kulturen…jag tackar Gud att vi är här och inte i Spanien, Frankrike eller nåt annat ställe där mina språkkunskaper inte hjälper.

Inskrivning, betalning, mediciner, labbprover, läkarkonsultation och mera prover. Vad gör jag då? Jag skickar ett mail till min gamle klasskompis Per. Vi bodde i samma rum på internatskola i Tanzania ett antal år för länge sedan. Han är främst min vän men också läkare. Jag sabbade hans natt medan han räddade vår.

För några veckor sedan försökte jag få bekräftelse på en hotellbokning jag hade gjort. Hur jag än gjorde så körde jag fast…Tanzania är långt från Sverige…

Då säger min fru ”varför ber du inte om hjälp av din vän Inayat i Dar?” …hans svar var ”let me handle it”.

Vid tretiden inatt på väg hem från sjukhuset råkar jag köra fel i ett nersläckt och regndränkt Dar se Salaam. Precis när jag berättar om hur säkerhetspolisen vid presidentpalatset inte blev glada när jag för typ 15 år sedan körde för nära och mot körriktningen, så händer det igen.

Jag hör hur automatvapnen osäkras, en stark lampa lyser mot oss och en myndig stämma skriker ”släck lyset och tänd innerbelysningen!” …jag gör som han säger, men lampan i bilen är trasig…mobilen får duga… jag lyser mig själv i ansiktet och ropar att jag kört vilse.

Sakta och med tydlig markering att jag är obeväpnad kliver jag ur bilen. Fortfarande med mobilen lysande på mitt ansikte frågar om jag får komma närmare, samtidigt som min trötta hjärna jobbar för högtryck…vilken vän behövs nu? Jo, jag har en vän som tog mig med till presidenten en gång. Där träffade vi en annan vän som är fotograf åt presidenten…hans nummer finns i min mobil…och ett foto på mig och presidenten…det måste duga.

Vakterna blir trevligare när de förstår att jag har en sjuk i bilen och efter ytterligare några felkörningar hittar vi hem.

En sån här resa bygger på vänskap o förtroende. De som jag räknat upp här är några av de som gjort den här resan möjlig. Tack för hjälpen – hoppas jag kan bjuda tillbaka nån gång.

Och om du undrar så behövde min vän fotografen aldrig nämnas.

….

Efter några timmars tittande på en vägg med ett felmonterat glasblock i ett väntrum på Aga Kahn Hospital är det bara en sak kvar att säga…tack Louise att jag får vara din vän…

Yess, elen funkar!! Ropade några av mina medresenärer när vi kom hit till vårt boende i Kurasini. Dom börjar lära sig, bättre detta än att gå runt å vara lessen för att det inte finns nån el.

Luftkonditioneringen brummar så här i rummet är det bara 25 grader, ute är det tio grader mer…

Det är tvära kast på den här resan. Dar es Salaam är en stad fylld av kontraster

Vi började med att besöka min vän Seraphin på Serena hotel, ett av de finare hotellen i stan. Sedan via Kariakoo marknad, med extremt mycket folk, till ett barnhem i en annan del av staden.

Än en gång fick gamla Tomt AB – väskor komma till glädje.

Vi hade med oss mat, leksaker och fotbollar och fick med oss kärlek därifrån.

Jag träffade en tvåårig tjej som hade blivit lämnad nånstans för drygt ett år sedan…nu kommer tårarna igen.

”Vad du gjort för en av dessa mina minsta, det har du gjort för mig” sa en man för ett par tusen år sedan.

Jag är tacksam för att få vara med och sprida lite glädje.

Det är som att hamna i en film. Baker & sons Safari LTD, Mloka.
Graydon & Sarah Baker flyttade hit 2014 från Canada och bygger upp en Lodge. Desas vision är att vinsten från Lodgen ska gå till att hjälpa människor i Mloka på olika sätt. En skolbyggnad är halvfärdig men man har redan börjat hålla lektioner i bl.a. engelska i den.

Två nätter i Mloka och en dag i Selous har blivit en resa som jag och mina medresenärer kommer att minnas med glädje. Det är fantastiskt med den annorlunda naturen och alla djuren. Att se massor av flodhästar, krokodiler, giraffer och andra djur som frivilligt bor här är obeskrivligt.

Ändå berörs jag mest av det som driver dom, det val som dom gjort. Det finnns nog en Guds mening med att vi gillar detta, säger Graydon.

Jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk på Bakers, undrar om det nån gång behövs en vikarie?

Mloka ligger vid gränsen till Selous game reserve och det är verkligen värt att besöka. Vill du se vad jag menar så kan du höra av dig till mig.  Det går att flyga hit om man inte vill ta bilen.

I väntan på att temperaturen ska sjunka där ute så har vi tagit oss en liten middagsvila. Här i rummet är det ”bara” 30 grader just nu. Minimitemperatur på min termometer visar 1 grad och max står på 43,2. Just nu alltså 13/11, kl 15.00… är vi nånstans en bit från Sverige. 

Ingen täckning ….det är allt jag har på min telefon här i sovrummet vid Mchukwi sjukhus.Finns det wi-fi? Var det nån som frågade när vi kom hit. Jag tror inte det… 

Vi har lagt oss till med ett behov av uppkoppling så vi glömmer att det är minst lika viktigt med avkoppling. Därför skriver jag ner några rader som du får läsa något dygn för sent. 

Det blev kväll idag med och temperaturen är nu kl 22:15 nere på 28 grader, inomhus. Lite vind igenom fönstret hade inte skadat, men det känns som ett i-landsproblem. 

Den här eftermiddagen har berört oss alla. Promenaden i byn och besöket på sjukhuset griper tag i mig. 

Yashintha, som är administratör här berättar om verksamheten. 

-Vi har sänkt avgiften för en förlossning från 70000 till 30000 för att kvinnorna ska komma hit och föda men ändå är det många som inte har råd, säger hon. 

Med gårdagens middag på en fin restaurang ett par timmars bilväg härifrån  i färskt minne, kämpar jag mot gråten, när jag för mina medresenärer översätter det hon berättat. 

Igår åt jag en Changu fish & chips. Kostade 32000 inkl dryck. Billigt ”bara” 126kr.

Yasinthas ord gnager i mina tankar…ändå är det många som inte har råd…min middag hade kunnat betala en förlossning, det är inte rättvist. 

Du som känner mig vet att nu faller en tår från mitt öga. 

Tack alla ni kyrkor och privatpersoner som hjälper sjukhuset på olika sätt, det gör skillnad. 

I ett par timmar har suttit och tittat ut igenom flygfönstret. Det karga, bruna, ödsliga slår an en ton i mig. Vad döljer sig där nere? Finns det djur? Hur djupt måste man gräva för att hitta vatten? Plötsligt dyker det upp tecken på liv, runda perfekta gröna cirklar mitt ute i ingenting, eller i en massa sand. 

Sen ser jag en till synes oändlig väg, nästan helt rak. 

I hundratals, eller tusentals år har människan försökt besegra Sahara. Själv har jag bara nosat på det i mina resor med rough.se i södra Marocko. Att besegra Sahara är för mig ett äventyr som ”lätt” går att avbryta när vägen blir för svår.

Jag kan inte släppa tanken på Ahmed, som delade sin livshistoria med mig över en kopp kaffe i caféet i Pingstkyrkan i Trollhättan. Hans resa genom Sahara mot ett nytt liv i en ny världsdel är inget självvalt äventyr. 2 veckor på flaket på en LandCruiser där bara de friska överlever, en resa utan återvändo. En resa som i sanning sätter spår för livet.

”Gud hjälp mig att göra livet lite lättare för de som lyckas hitta till Trollhättan”

God natt från någonstans över Sahara. 

… i alla fall med det svenska…

Att åka till en annan kontinent är ingen stor grej för oss i Sverige. 

Här sitter jag och kan inte låta bli att reflektera hur världen krympt för oss men blivit oändligt stor för andra. 

I torsdags kväll satt jag på språkcafeet med människor från Afghanistan, Syrien, Palestina, Nigeria, Uganda och några länder till. Människor som av olika anledningar kämpats sig till vårt land och jag är tacksam över att kunna välja vart jag reser. 

Jag sa nyss till mina medresenärer att den här resan kommer beröra oss på olika sätt. Jag hoppas det blir en resa att minnas. 

Nye bye Landvetter..

Det är inte varje fredag som jag lägger mig kl  21, men om klockan ska väcka mig vid ettiden så …

Det känns alltid lika konstigt inför en sån här resa. Imorgon natt sover jag i Dar es Salaam. Gonatt!

På jobbet får mina kollegor stå ut…Tanzania tar stor plats hos mig. 

För ett år sedan planerades den här resan som jag gör tillsammans med 8 vänner från Trollhättan. 

Vi ska besöka Dar es Salaam, Mchukwi, Mloka, Selous, Charambe, Mwisho wa lami och en massa andra ställen. Håll utkik, 11/11 kl 06.00 lyfter vi.