Alla inlägg av Dennis Nyström

Värmen är ingen bristvara

Framme i Juba.

Lite mulet här så det är inte mer än 39 grader i luften.

Welcome to Juba

Alla väskor är med…dom kommer på ett gnisslande transportband som kan ge upp vilken sekund som helst. Det är trångt och stökigt…och jag trivs på nåt vis…är man glad så är det lättare att få ett glatt bemötande.

Nu blir det en kort natt här och sen vidare med flyg till Kapoeta.

Hoppas jag somnar…34 grader är ju inte kallt precis..

Brrr i sovrummet

Och nu är det bekräftat…inget internet förrän vi är tillbaka i Juba, så förbered er på två veckors tystnad…men var inte oroliga, vi är i goda händer bland vänner.

Söndag förmiddag på en flygplats…

…och inte mycket att göra.

Addis Abeba

Vi landar i ett morgondisigt Addis Abeba samtidigt som vårt anslutningsflyg lyfter.

20 grader i luften säger piloten…nu är det bara 25 grader till så är vi uppe i Sydsudantemperatur.

Helt okej och efter en liten stund har vi nya boardingkort…vi kommer vidare om några timmar…killen bredvid mig skulle till Lagos…han får vänta 3 dagar…

Vi hinner fram till kvällsmat i Juba

…det finns mycket att vara tacksam för…

Jag ligger här på en soffa i min hörlursbubbla o lyssnar på Fläder…vilsamt…det är ju ändå vilodag idag…

Skruvmejslar, najtråd kommer först…kläder kommer med om det finns plats😁

Funderar på vad vi behöver komplettera med i Kapoeta…igår tyckte någon att jag missat skruvmejslarna…don’t worry…dom är med.

Jag har rest många gånger till den här kontinenten men aldrig till Juba…ser fram emot det…på nåt vis känner jag mig hemma här…trots att min swahili är oanvändbar…jargongen och hur saker funkar eller inte funkar är nästan samma som det jag är van vid.

Jag passar på att göra lite uppdateringar nu när det finns Wi-Fi. Laddar även ner en spellista på Spotify…kan vara bra att ha nån dag. Imorgon blir det sämre nät och from onsdag är vi utom räckhåll för mobil, radio, tv och internet. Ingen el heller för den delen så helt off-grid blir vi.

Men tröttna inte. Jag skriver vidare och uppdaterar på nätet när det dyker upp.

Det är oväder i Oslo…

Flyget försenat några timmar från Arlanda. Snöoväder i Oslo är orsaken. Vi missar anslutningsflyget till Juba…

Nu har flyget i alla fall lyft från Oslo

Snökaos i Oslo och värmebölja i Sydsudan. Jag funderar på vilket som är värst…vet inget svar på det…

Är tacksam ändå…tacksam för mycket…vi är på väg…allt har kommit med…vi mår bra.

Mest tacksam ändå för att ha några som jag kommer att sakna.

Det finns något dubbelt i det…att sakna och längta efter någon…att se fram emot att få mötas igen…

Har du nån att sakna?…var tacksam för det.

Ett stilla brus läcker igenom mina lurar…

Nu sitter jag på flyget iallafall och lyssnar på Leonard Cohen och hans sorgligt, behagligt gungande röst och melodier. Musik för något med oss…olika melodier för olika tillfällen…just nu passar Leonard för mig.

Godnatt!

Nu är vi på väg…

Har sitter jag på tåget norrut. Flyget lyfter från Arlanda på lördag kväll.

8kg verktyg…nödvändigt? Det vet vi först efter resan…

Jag försöker tänka igenom om det är något jag missat…eller något onödigt som ligger i mina väskor.

Pass, pengar, vattenfilter, pannlampa…snart är väskorna fulla

Det är mycket som ska med och listan på måstesaker kan bli lång. Det allra viktigaste har jag radat upp.

Myndigheterna varnar för mer än 40 grader…

Vi har fått varningar om höga temperaturer…40-45 grader är inte att leka med och dit vi ska är skuggan obefintlig.

…mediciner, vätskeersättning, solskydd…listan blir lång.

Jag är tacksam för min checklista jag använt vid tidigare resor…lätt att glömma något viktigt…lätt att ta med fel grejer.

Något dygn till med nät…sen lär du inte höra av mig på ett tag. Jag skriver vidare men dit jag åker finns ingen el, radio, TV eller mobilnät så jag blir off line ett tag.

Det finns något befriande med att vara helt frånkopplad från omvärlden…du borde testa det nån gång.

Nu drar det ihop sig…

Efter mer än två års tystnad är jag nu äntligen tillbaka. Jag ser fram emot att få tänka lite högt…om du förstår vad jag menar….

COJ 315 en trevlig följeslagare på mina sommarresor.

Som vanligt ligger en resa framför mig, men även inom mig far jag iväg. Jag hoppas du ska ha glädje av de bilder jag kommer att lägga upp och de tankar jag delar.

Mycket har hänt sedan vi ”sågs” senast. Jag skulle kunna säga att mitt liv tagit en ny vändning.

Jag har lämnat Trollhättan och IT-ansvaret på Kraftstaden och bytt bana helt.

Min nya arbetsplats…

Lageransvarig på PMU second hand, kanske inte låter så flashigt, men jag trivs som fisken i vattnet och att få jobba med  en verksamhet som värnar om miljö och genererar medel till bistånd för människor i nöd gör inte saken sämre.

Här har visst Åhlens haft en del skönhet på lager…

Ofta hanterar jag gods som ska skickas kors och tvärs över vårt land och där bakom truckgafflarna  gör jag också en resa. Ibland ett gott skratt…eller en tanke som börjar gro…

En kinesisk pallkrage ovanför en från Sveriges försvar…vad har dom att säga varann?

Jag kan inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om dessa pallkragar hade kunnat berätta om sina resor, prata med varandra och vidga sina vyer…hur hade världen sett ut då..?

Nu kastar jag loss igen för några veckor i värmen.

Häng med mig, jag ska försöka uppdatera när det går.

 

Att komma tillbaka

Sista flaskan Kilimanjarovatten är slut. Piloten ber oss sitta still tills flyget stannat. Jag är trött…bedrövligt trött.

Nu är kilimanjarovattnet ett minne blott.

Att sova på flyget är inte min grej, men på nåt sätt har i alla fall 9 timmar passerat och nu är vi på Schiphol flygplats. Bredvid mig sitter ett franskt par…tror jag. Dom har inte sagt ett knyst på hela resan, trots att vi gnuggat armbågarna mot varandra i de trånga sätena.

Ett holländskt fågelbo.

Det stör mig, inte att det är trångt, egentligen inte heller att mina sätesgrannar inte visar nåt intresse till kommunikation.

Stillhet ovan molnen

Att jag blir likadan bara jag hamnar i ett europeiskt sammanhang…det stör mig, för egentligen vill jag inte det…jag vill fortsätta att obesvärat prata med människor, skratta med människor och förundras hur liten världen är.

”Dunia ni kijiji”

Världen är en by…ett swahiliordspråk som beskriver hur liten världen är och hur lätt det går att hitta vänner och gemensamma bekanta bara man letar lite.

Det stör mig…att byn plötsligt blir hela världen igen, att distansen ökar till medmänniskor och att anonymiteten och ensamheten tar plats.

Home away from home

Välkommen hem skriver flera åt mig på Facebook. Är det hem eller vart kommer jag…? När livet varit en resa från plats till plats så blir det till sist svårt att veta var hemma är…jag får ett förslag från Maud ”home away from home” och det är väl så…jag har många hem och är tacksam för det.

Dar es Salaam, varmt, soligt och halvt kaos.

Jaja…nu är jag här igen. Det är mörkt och regnigt och Tanzaniavärmen känns avlägsen. Peter sa till mig under resan att han är tveksam om det är samma sol vi ser i Tanzania som i Sverige..

Trollhättan, regnigt, mörkt och välordnad trafik

Trots det så är jag glad över att vara här. Jag har saknat de som ligger mig närmast hjärtat och jag är glad för att du följt mig på den här resan. Nu kanske det blir en paus eller också inte, det får framtiden utvisa.

Msasani slipway, svårt att inte älska.

Varje dag bär med sig lärdomar och för mig har det blivit klart att det finns en väg framåt…trots att jag inte ser den. Det finns också nån som håller mig i handen och går före…trots att jag inte alltid ser det.

Tack för den här gången och på återseende.

Om att ta sig igenom…

Neej, nu vräker regnet ner! Inte nu…vi missar flyget om vägen blir okörbar, tänker jag.

Jag ligger och svettas i ett gästrum på Mchukwi sjukhus. Vi kom hit igår kväll och om några timmar ska vi ta oss vidare till storstaden.

Trångt mellan träden

Den ordinarie vägen är avstängd, två broar bortspolade efter senaste regnet, så igår fick vi ta en omväg över diken, bland buskage, cashewnötsodlingar, majsåkrar och skolgårdar för att till sist hamna på vanliga vägen igen.

Adonia vår vägvisare.

Ensamma hade vi haft svårt att hitta, men vi fick hjälpa av mina barndomsvänner Adonia som stod och väntade på oss i Kibiti.

Börjar det regna igen så går det inte att komma ut den här vägen heller, sa han, när vi igår röjde undan buskar längs den lilla vägen.

Tillbaka på vägen…

Och nu regnar det…! Jag känner hur paniken obevekligt kryper in under huden…

Igår kväll fick vi en rundtur på sjukhuset som är det enda med hyfsad kompetens och kapacitet längs en 40-50 mils kuststräcka söder om Dar es Salaam.

Ny BB-avdelning, delvis sponsrad från Trollhättan.

Förundran, ilska över orättvisor och glädje över de som får hjälp, fyller våra tankar när vi hör berättelser från personalen. Ett sånt här besök skulle alla behöva få göra, tänker jag. Det ger lite perspektiv på livet…och döden.

På kvällen har Roland o Carin Boij ordnat med middag och bjudit in alla mina närmaste vänner.

Middag hos Roland o Carin

Att åka in hit var för mig själv en bra idé…vila för själen. Efter maten tar jag och Adonia en promenad i den varma natten, det finns mycket att prata om, livet, utmaningar, framtiden…ja det mesta. Vi vet båda att i morgon bitti skiljs vi åt igen. Jag kämpar mot tårarna när vi sitter i mörkret på en trädstam o pratar. Såna här dagar blir det så påtagligt hur mycket jag saknar den här delen av världen.

Nattpromenad med Adonia

Men nu regnar det…jag hör smattret mot plåttaket och tänker att i värsta fall får vi försöka ta oss över de svåraste ställena till fots och sedan hitta nån som kan ta oss till flyget.

Mina tankar går mot alternativa utvägar och jag tänker att det är ändå drygt ett dygn kvar tills flyget lyfter så det borde gå, även om det blir tight.

Utsikt från min säng i Mchukwi.

Klockan är fem på morgonen när jag väcks av imamen som ropar ut sin morgonbön från mosken intill. Jag vaknar svettig men lättad, bruset jag hört är fläkten på väggen och regnet var bara en otäck dröm.

Jag ligger och funderar en stund och kan erkänna för mig själv. På livets resa dyker det ibland upp mardrömmar, händelser som fyller mig med bävan, men ofta är rädslan för konsekvenserna större än verkligheten.

Tänk på det, säger jag till mig själv…och till dig. När det värsta är över kan vi se tillbaka och konstatera att vägen fanns där ändå…kanske lite snårig och oröjd…men framkomlig…

Det blir nog en bra resa idag…trots att jag ännu inte ser vägen.

Det är varmt…

29 grader…jag fryser nog inte inatt

Fläkten på bordet överröstar nästan syrsor, flodhästar och böneutropare. Jag ligger i en säng i Mloka…jasså där, tänker nog inte så många. Platsen är nog mest känd för de som någon gång besökt Selous game reserve, numera Selous Nationaldag park. En gammal bekant har en safarilodge här och jag har glädjen att få tillbringa ett par dagar i en del av ett av många paradis i Tanzania.

Svalt i skuggan….nja.

Idag har det varit varmt…väldigt varmt. Vi har sett giraffer, hyenor, antiloper, lejon och en massa annat. Jag kan aldrig sluta att förundras över hur alla dessa djur kan leva här alldeles fritt, hur de utan staket ändå väljer att stanna kvar. Att ändå så få vill sticka härifrån är förvånande på nåt vis.

Den här flodhästen har ätit klart…

Dom har det bra här…djuren alltså. Visst är det tufft för en del och visst är det vissa som får sätta livet till, men det är ändå deras naturliga miljö. Borta bra men hemma bäst….

Dagens rätt…buffelkalv

Flodhästarna trängs med krokodilerna i vattensamlingarna och oroliga antiloper dricker vatten med ett vakande öga, beredda till flykt vid minsta krusning på ytan. Jag blir lite nervös bara vid tanken på att köra fast i sanden intill vattnet och krokodilerna.

Lite trångt är det

Jag bläddrar igenom bilderna i kameran och tänker att hur det än är så känner dom inte till något annat. Det okända är med skrämmande än det djuren vet om.

Jag känner igen mig. Det finns liksom osynliga staket och hinder som ibland håller mig kvar. Ibland är det till min fördel…ett skydd…en säker tillvaro mitt i det osäkra.

Gamar väntar på skrapet…

Men vissa gånger behöver jag gå in i det okända, bryta mig loss, pröva nya vägar. Det kan ju hända att jag klarar mig bättre bortom det jag vet nåt om, bortom det invanda.

Nu bär det snart av hemåt…eller hemåt förresten…vet inte. Mitt liv har varit en lång flytt från en plats till en annan. Jag har varit skriven på en bit över 30 adresser och ibland undrar jag vad som är hemma.

Jag är tacksam för allt jag fått uppleva…även på den här kortresan…inga omvälvande förändringar, men en försiktig process åt nåt håll är det. Det ska bli fint att träffa om jag älskar i Sverige. Känner mig tacksam att ha några att sakna…det är värdefullt.

Utsikt från matsalen.

Att sitta framför en surrande fläkt och lyssna till syrsorna är meditativt på nåt sätt. Att stå och och titta på solnedgången vid Rufijifloden är också en stund för eftertanke.

Livet har en tendens att rusa iväg och då behövs ”vattenhålen” …om du förstår vad jag menar

Grater kudu

Hej då Selous…hoppas vi ses snart igen.

Inte bara en till på Facebook…

”Jag måste få kontakt med dig via Messenger” säger Suleiman. Vi letar rätt på varandra och skickar vänförfrågnigar. Suleman heter han visst…inte Suleiman som jag tidigare trott. Eller hur är det nu?? Stavas lite olika från gång till gång…jaja, det är inte så noga.

Mer än bara en vän på FB.

Många gånger har jag tänkt hur vi på livets resa hamnar i olika situationer, träffar nya människor och knyter nya vänskapsband. För mig och Sele(som han kallas) kommer nog vänskapen fortsätta framöver ett bra tag.

Bausinga från Paje…en vän..

Om du känner mig så vet du att Östafrika ligger mig varmt om hjärtat, att jag allt som oftast relaterar till den här delen av världen.

Jag gillar kontrasterna…men dom gör också ont. Tanzania är ett land med många väldigt rika men också många som lever under oerhört knappa förhållanden.

Forodhani – Zanzibar

Det jag ändå allt som oftast blir påmind om är att lycka inte är direkt kopplad till rikedom. Naturligtvis är fattigdom inget jag önskar någon, men samtidigt kan jag se så många som verkar leva ett bra liv utan det överflöd som vi i Sverige ofta tar för givet.

Jag är så tacksam för de vänner jag har…och får…fattig som rik.

”Milima haikutani ila binadamu wanakutana”

Berg möts inte men människor möts. Swahiliordspråket blir platt i översättning men är likadant ändå. Här är mötet mellan människor viktigt…en del av folksjälen…stanna till några minuter och hör hur jag har det, sen kan du gå vidare.

Mötet med andra kommer fortsatt att vara en viktig del i mitt liv…tacksamhet och glädje…det är vad jag känner, det vi är vad jag får…hoppas det är ömsesidigt.

Nu 15 minuters flight till Dar es salaam

Nu lämnar jag Zanzibar för den här gången…see you later.

Som fisken i vattnet…

Mats o Maria behöver handla en del till hotellet och jag behöver fixa ett mobilabonnemang. Därför blev det idag en sväng till Zanzibar centralort.

På väg in till stan…

Efter diverse inköp tar vi lunch och sen ger jag mig iväg på BodaBoda(mc-taxi) till min nya jobbarkompis Suleiman. Spännande att kryssa fram på små slingriga gator, över trottoarkanter, bland butiksstånd, in emellan bussar o bilar tills vi hittar honom där vid fiskmarknaden.

Från pakethållaren på en Bodaboda

Vi ska köpa lite fisk först, sen åker vi hem, säger Suleiman. Det sticker i näsan när vi tar oss in på marknaden. Dagens fångst auktioneras ut och flyttar sen till några bord där vi börjar förhandla om priset per styck. 2000 för den här högen säger säljaren, väntar lite och säger ”du får den för 1700”. Jag svarar ”om vi väntar lite till så sjunker priset ännu mer”. Skratten låter inte vänta på sig, att förhandla om priset är en del av livet här. Det är dåligt med fisk idag och summan stannar på 1700 shilling. Suleiman muttrar något och betalar.

Dagens middag

Jag bär fisken och känner mig nöjd med att komma längre bort från lukten. Gammalt fiskrens luktar lika oavsett var man är på jorden…

På väg till Suleimans mamma

En tio minuters vandring för oss in på små gator, förbi bostäder, framför affärer och in bland gränder…här, nu är vi framme hos mamma! Suleiman ropar ”hodi”(betyder knack,knack på dörren) och hans syster öppnar.

4-åringar är fulla i bus oavsett var man befinner sig

Mamma sitter på golvet, småbarn och en katt springer runt och teven visar nån gammal amerikansk b-film som ingen verkar vilja titta på. Att alltid TV:n måste vara på, tänker jag men säger inget.

Hos Suleimans mamma

Jag får en stol att sitta på och flyttar mig in i skuggan, det är varmt…riktigt varmt och varje sekund som solen kan undvikas känns som en befrielse.

Fisken delas upp, vi utbyter lite artighetsfraser innan vi säger adjö. Samma väg tillbaka och vid stora gatan kliver vi på en Daladala(minibuss). Folk tittar fundersamt på oss när vi helt obesvärat babblar med varandra. Jag är ensam europé i bussen och vi sitter som packade sillar….jag trivs.

Från ett säte i en Daladala

Suleimans familj välkomnar mig och jag känner det verkligen. Passionsfrukt och mabungo(lokal frukt)mixas till en sagolikt god juice som vi sedan alla får smaka på. Jag känner mig priviligierad…att bli hembjuden, inbjuden till nån här, är ett tecken på vänskap…jag är tacksam och jag trivs.

Suleimans familj

Från Suleiman ska jag sen med Daladala ta mig hem till hotellet i Matemwe…tänkte jag. Bil efter bil passerar men ingen ska åt mitt håll. Plötsligt stannar en minibuss full med musikinstrument…vi är på väg till Kiwengwa, han kan åka med en bit om han vill, säger chauffören till Suleiman. Jag hoppar in och passagerarna hälsar på mig på ”turistswahili” fraserna alla läst broschyrer och parlörer. Efter några sekunder kommer samtalet igång och vi skrattar o skämtar som att vi känt varandra en lång tid. Vi pratar om olika språk och tjejen i bilen säger ”Jag kommer från Nzega”…där har jag bott i sju år svarar jag och jublet låter inte vänt på sig.

Jag och ett gäng glada musiker

Vi testar vad vi kan om olika lokala språk och skrattar gott åt det vi har gemensamt och åt det som skiljer oss åt. Varken dom eller jag vill att resan ska ta slut…den har ju bara börjat…och vi trivs.

Men så är vi framme där våra vägar skiljs åt. Jag hoppar ur bilen, hugger närmaste bodaboda-motorcykel som sen tar mig till hotellet. Det fläktar skönt där vi far fram i 50-60 kmh, inga hjälmar, det är farligt men…ja jag trivs.

På väg hemåt

Efter ett snabbt kvällsdopp i havet går vi iväg till ett grannhotell. En av ägarna är konstnär och har öppnat en vernissage ikväll. Vackra tavlor mixas med musik jag inte visste fanns. Det är fint arrangerat, känns som en helt annan värld än den jag rörde mig i för bara någon timma sedan.

Collage av Magdalena Piotrowska

Jag trivs även här, är tacksam för min uppväxt, min möjlighet att på kameleontvis röra mig mellan de olika miljöerna här nere.

På vernissage med Mats o Maria

”Ahh, du vill ner till värmen” en kommentar jag ofta hör. Mitt svar kommer blixtsnabbt utan att jag behöver tänka. ”Ja…den mänskliga värmen”. Att komma ner till Östafrika är för mig lite att fly undan, få lite andrum och ibland behövs det.

Suleiman och hans yngsta dotter

Jag lägger mig glad och tacksam för gamla vänner(Mats o Maria), nyfunna vänner(som Suleiman) och tillfälliga vänner(musikanterna i bussen). Jag undrar lite vart jag är på väg men konstaterar att det som alltid i mitt liv är resan som är målet. Somnar…tacksam.

23:02 ringer det på Messenger, sover du? Nu har vi fått våra pcr-test. Vi kommer på söndag säger Pernilla. Nytt kapitel på resan börjar…sov gott igen då.

Vart är jag på väg…?

Det känns som att jag nyss somnat när klockan väcker mig vid kl 01.30. Jag slänger i mig lite mat(alltid hungrig när jag vaknar) och sen går jag igenom alla viktiga saker som ska med, det är ett tag sen det hände, men nu står jag här igen och hoppas att min 2 år gamla checklista fortfarande stämmer.

Flyttfågeltunnel…

Känslan av att äntligen vara på väg är speciell. En förväntan, lite oro om att jag missat något väsentligt och en fundering om vart resan bär mig. Vad kommer att bli annorlunda än det jag tänkt?

Sista uppkopplingen med svenska mobilnätet sker på Schiphol, sen blir det offline tills jag skaffat Tanzaniaabonnemang.

Munskydd på…

Det är lite dubbelt med att åka ensam, trist att inte ha med sig nån att dela upplevelserna med, men samtidigt större chans till att träffa nya människor. Bredvid mig från Amsterdam sitter ett trevligt par från Sverige och på andra sidan gången en tanzaniansk kille. Alla tre så där lagom pratsamma, det blir aldrig nån jobbig tystnad…det passar mig bra…när tystnaden är trivsam.

Vart är alla på väg…?

Tre filmer senare, med nackont och halvtom mage landar vi på Unguja, Zanzibars huvudö. Jag har förstås missat att skriva ut mitt E-visa och min hälsodeklaration, men efter lite ursäkter och förklarande så löser det sig.(Måste justera checklistan till nästa resa)

När jag tar med mig folk ner hit brukar jag säga att det finns två saker jag är säker på.

För det första kommer inte resan bli som vi har tänkt och planerat. Men jag vet också att det kommer bli bra.

Värt att veta…

Nu ligger jag här under palmerna och funderar över livets resa…gäller samma där…? Jag vet att livet inte alltid blir som jag tänkt mig…som du tänkt dig…

Tacksam…

Vad är det som gör att livet blir ”bra”? Finns nog inte bara ett svar på det, livet är mer komplicerat än så, men det är klart värt ett försök. Tacksam för mina vänner Mats o Maria som väntade på mig vid flyget och all annan trevlig personal här på Zanzibar Retreat Hotel

Utsikt från soffan…det här gör inte ont.

Godnatt…vi ses en annan dag.

Nu reser jag på riktigt

I guess it rains down in Africa…sjunger Toto för fullt i blåtandshögtalaren som hänger på instrumentbrädan i PV:n.

I guess it rains down in Africa..

Jag är på väg hem från Grästorp och volymen är satt på max för att överrösta bullret från diagonaldäck och morrande b4b-motor.

På väg hemifrån Grästorp

Mina tankar går osökt till Östafrika,Zanzibar och Tanzania. Efter nästan två år ska jag snart ta mig ner igen.

Tänk att nåt negativt kan vara så positivt.

Det var för knappt en vecka sedan som Toto sjöng för mig. Nu sitter jag här med negativt PCR-test, färdigpackad väska och nån sorts förväntan som tar tag i mig ända in i märgen…

Standardpackningen har utökats med en bunt ansiktsmasker

Som vanligt försöker jag dela med mig av mina tankar längs vägen. Hur ofta det blir vet jag inte. Allt beror på möjlighet till uppkoppling, tillfälle för avkoppling och förstås ork och inspiration.

Men haka på så ser vi var vi hamnar. Nu vill KLM att jag strax checkar in, sen blir det sista riktiga natten i Trollhättan på ett tag.

En sista fundering…

…på den här resan.

Nu är jag hemma igen och resan med COJ har gått bättre än förväntat.

Hemma igen efter 130 mil

Innan avfärd kalkylerade jag lite på riskerna och funderade över vad som skulle kunna hända.

Trollhättan inom räckhåll…

”Hur vågar du åka så långt i den gamla bilen?”

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan, men helt ärligt har jag aldrig varit riktigt orolig. Det finns flera anledningar till det.

Volvohjärtat får nya ”klaffar”

Renoveringen – det mesta är utbytt eller renoverat och då finns det inte så mycket som kan krångla…förutom då den där tändspolen…just nu har jag en lånad tändspole från en 30-tals Chrysler.

Pacemakern som tagit mig hem…

Vännerna – det finns ingenstans längs resan som jag är mer än en halvtimmes resväg från en vän…lägg sedan till alla okända vänner i PV-klubben.

Kopplingsbyte i Sydsudan

För ett tag sedan var jag med om ett kopplingshaveri långt ute i skogen i sydöstra SydSudan. Vår lastbil blev stående och vi var tvungna att byta koppling på den. Inga verkstäder, ingen telefon, ingen el, ingen radio, ingen väg, ingenting…efter tre dagar och många arbetstimmar och många mil för att hämta delar, var bilen igång igen. Med den upplevelsen i bagaget känns det mesta ganska riskfritt och genomförbart.

Där tankarna sköljer in som vågor….

Nu ligger jag här vid Vänern och funderar över resan…den resan som pågår hela livet…

Det är väl så att allt hänger ihop på nåt sätt PV:n, mammas Duett, motgångar, medgångar, renoveringar, en hjälpande hand, ett uppmuntrande ord…eller bara ett glatt leende…och nån stans ett vakande öga över oss små människovarelser.

130 mil slowmotionsemester har gjort nåt med mig…

Jag känner mig så innerligt tacksam för dig…ja, du som läser just nu och som följt mig. Det är så skönt med gillamarkeringar, korta kommentarer och delningar…du vet…det där om att bli sedd…vi behöver det att, det har jag lärt mig på den här resan.

Jag är ingen ensamvarg och kommer nog aldrig bli det så varhelst jag reser vill jag göra det med nån annan…

Ett fika på vägen…

Tack för ditt sällskap den här gången…med hopp om ett snart återseende.

Om att bli sedd…

Efter ett besök på OKQ8 och billyften var bilen redo för hemfärd. Jag har ett klånkande ljud i bakaxeln som oroar mej lite men kan inte lokalisera det så jag håller tummarna…

Ett depåstopp innan hemresan

Det blev en kort dagsetapp, Uppsala-Katrineholm. Det är varmt men COJ spinner vidare utan några som helst överhettningsproblem.

Sverige är fantastiskt

Susanne Alfvengrens röst blandas med vindbrus och motorns ljud och tankarna far iväg.

Det har varit en annorlunda resa…med mycket uppmärksamhet och många glada människor. Jag har många gånger sagt att resan är målet…att byggandet är poängen…det stämmer, men…det finns något annat.

COJ315 inspekteras

”genomskinliga hjärta, genomskinliga jag, sänd en blick till mig någon, och gör mig synlig en dag”

…den något sorgsna rösten hörs igenom vindbruset

”blind har jag fötts till livet, naken och oförberedd

men värre än att inte se, är detta att inte bli sedd”

Jag funderar över vad Susanne menar…känner att jag nog förstår en aning…det gör vi kanske alla…

Den senaste veckan har jag blivit sedd, synlig och välkommen hos vänner jag inte mött på länge…synlig med bilen, då människor kommit fram och visat sin uppskattning.

En stilla paus

Jag är tacksam för allt detta och hoppas kunna se andra lite bättre…visa lite mer uppskattning…göra någon glad med några uppmuntrande ord.

Alla behöver vi bli sedda ibland…

Nu ska jag strax lägga mig och blunda en stund…hoppas kunna ”se” någon lite extra imorgon.

Vilodag även för COJ

Jag har gjort något som inte hänt på minst tio år…sovit en timme i en hammock.

Det är kanske ingen nyhet som genererar en löpsedel, men för min del är det en utmaning…att bara vara…utan en massa aktiviteter…skulle nog behöva det lite mer ibland.

En stilla tur på kända vägar från förr.

Även COJ har fått ta det lugnt…han fick bara ta oss på en liten sväng runt Avesta.

Där gamla bilar får nytt liv

På kvällen fick vi möjlighet att titta in på alla veteranbilars intensivvårdsavdelning, Abris Autobody.

Ett av alla Thomas projekt…

Min vän Thomas Abrahamsson driver ett företag som renoverar veteranbilar på en helt annan nivå än vad COJ fått genomgå.

En PV leveranschassie med en annorlunda bakända.

Här står det väntande projekt i långa rader och behovet tycks inte ha nåt slut.

Thomas o Niklas bland alla maskiner

Med mitt lilla garage som referens går jag runt o förundras över alla möjligheter…blir sjuk av längtan efter att ha all sköns ”bra att ha maskiner”…det kommer nog att förbli en dröm..,ibland kanske det är bäst så.

Innan vi skiljs åt frågar jag Thomas om ett mysko visslande ljud i motorn…alla missljud kan vara lite skrämmande så här på första långresan ”det är insuget som drar tjuvluft” får jag till svar.

Klumpen i magen försvinner och jag känner än en gång tacksamhet till Thomas.

Glödlampa från Östtyskland…det var ett tag sedan.

Han förser mig också med en reservglödlampa…6Volt-lampor kan man inte bara springa in o hämta var som helst. Ytterligare en bit historia, tänker jag när jag tar emot kartongen…

I morgon får det bli lite efterdragning av insugsbultar innan COJ ska ut på vägen igen.

KOJ och COJ i samtal …

Jag vet inte om det är ett ålderstecken, men jag tycker att jag fått lättare att visa att jag inte kan och vet allt…våga fråga om råd…våga visa att nån annan vet bättre…det är väl ändå en viktig egenskap.

Innan jag somnar tänker jag…när jag inte fixar det själv, fråga nån…det finns alltid nån som vet bättre.

Gonatt…!

En pacemaker från 30-talet…

Samma problematik…men från en annan värld, en annan tid. Jag känner så väl igen arbetssättet och jag tycker det är roligt…lite utmanande.

En svart bil i svartvitt.

Mina 17 år i Tanzania (helt utan Blocket, Tradera, AutoDoc och Bildelsbasen) har liksom kommit tillbaka idag…detta i jakt på en tändspole som kan ta COJ vidare på resan.

Demonterad tändspole

Thomas är på jobb hela dagen och jag bestämmer mig för att påbörja bytet. Plocka bort den trasiga tändspolen går ju även om en reservdel inte syns till. Förarbetet är fixat på en halvtimme och sen börjar min hjärna tänka ut nästa steg.

En enkel fråga med många omtänksamma svar.

Det hela hoppar igång rejält när jag tar mig för att ställa en fråga på PV-klubbens facebooksida…när ska jag lära mig att börja i den änden? Att våga be om hjälp…Det finns så många snälla människor som gärna hjälper till.

Utsikt från baksätet

Jag och min svåger sticker till Horndal med en startmotor som ska renoveras. Där får jag tag på en väldigt ovanlig sprint som kommit bort när vi grejat med brytarna…meka aldrig på en grusplan…

Under tiden får jag erbjudanden från många på Facebook men väntar med att bestämma mig tills jag resonerat med Thomas.

En ”pacemaker” från en 30-talsamerikanare.

Och så ringer han…på väg hem från ett jobb i Stockholm…han har kommit på var vi kan få delar. Det blir några turer fram o tillbaka , men till sist hamnar vi hos Per i Grytnäs.

Per, en ny bekantskap, tack för hjälpen.

När Per visar mig tändspolen så känner jag igen den från ett av svaren på Facebook…det är ju du med tändspolen som är till Chrysler/Dodge från 30/40-talet, säger jag och känner mig övertygad om att det här kommer att funka.

Att leta delar i gamla garage, på nån loge, underverk träd eller i en hög med skrot hemma hos nya vänner, det är nåt jag levt med …jag påminns om Tanzania och alla gånger jag följt med pappa på sakletarresor…hur vi hittat något vi behövt och samtidigt tagit reda på något vi kommer att behöva.

Visst är det smidigt att hitta delar på nätet, men det uppväger aldrig det mänskliga mötet.

Nygammal och gammalgammal tändspole.

En timme senare sitter tändspolen på plats och bilen startar på första försöket…jag känner mig återigen glad och tacksam…jag tror allt att det finns nån där uppe som tittar ner och tänker ”ja, ja, ta det lugnt, jag har en lösning runt hörnet”.

Vilken lycka att vara hemma i Lycka.

Efter ett antal bilanekdoter med Thomas tar jag och Staffan var sin bil hem till Lycka. Klockan närmar sig 23 och mörkret kommer…men i mina tankar är det ljust…ljusare än på länge.

Ja, ja, det finns en lösning runt hörnet…något säger mig att det gäller hela livets resa..

Vad skulle jag vara utan mina vänner?

Men Dennis, du vet väl att den smala vägen är den rätta vägen, var en kommentar efter förra inlägget…tack Jarmo för påminnelsen…

När den smala vägen leder oss ut på gröna ängar…och för oss till vatten där vi finner ro…

Ett dygn till har gått och COJ315 har haft det tufft. Mitt och Håkans mekande gjorde resultat och bilen gick som en raket när jag lämnade Ljungsbro…ja ja, allt är relativt…fortfarande slow motion men distinkt…har du kört veteran så förstår du.

Kaffe med dopp i Odensbacken

Tyvärr blev det en låååång fikapaus i närheten av Odensbacken…startproblem igen som slutar med att ett par snälla människor puttar igång mig…energin räcker inte till att tända motorn.

I Anders verkstad har många bra ideér förverkligats.

Non stop körning till Avesta och hem till Anders och hans garage…mekande igen och nu börjar vi ana problemet. Jag lämnar honom med en PV som tappat gnistan och hoppas att den energi som återstår räcker för att ta mig till syrran utanför Fors…att tappa gnistan…det gör vi alla ibland, tänker jag när jag i maklig takt tvingar bilen att röra på sig.

Efter en svettig halvtimme är det totalstopp i Jularbo…och nu har både jag och COJ tappat gnistan fullständigt. Det blir Cola o gifflar till lunch medan jag funderar på en lösning.

Cola o gifflar i väntan på Abris med A-forden.

Jag ringer ”Abris”, en gammal vän som renoverar veteranbilar på heltid. Vänta, jag kommer direkt…hans svar är obetalbart…

Thomas Abrahamsson, som han egentligen heter, rullar några minuter senare in med sin A-Ford.

Tändspole på kylning…

A-Forden drar igång PV:n…gammal är äldst…är det så man säger? Nu går den hyfsat efter att jag kylt tändspolen med en blöt trasa.

Jag och Thomas…COJ längtar efter ny gnista

5 minuter bort parkerar vi COJ på Abris uppfart och väntar på ny gnista…imorgon kväll får vi se var det slutar.

Jag kan bara konstatera att jag är så beroende av mina vänner…vi råkar alla ut för missöden, stora som små, men det löser sig oftast bara vi vågar be om hjälp…

Det kommer dagar för oss alla när vi behöver lite putthälp…när den egna gnistan inte riktigt räcker till, utan någon, ofta äldre och visare behöver dra igång oss.

Tack Anders, Thomas, Malle o Staffan för den här dagen…och alla ni okända som puttat igång mig …you made my day…

En annorlunda väg…

Allt som oftast när jag reser så frestas jag att välja den snabbaste vägen enligt navigatorn…kort tid mellan två punkter är det som räknas och det är lätt att hamna i det mönstret, men den här semestern blir annorlunda.

Ett bra val

En av anledningarna till att snabbaste vägen inte alltid är den snabbaste är färdmedlet…min anledning heter COJ315, och valet är enkelt…undvik motorvägar blir förvalt…hade önskat att navigatorn hade ett alternativ typ ”trevligaste väg i 60 km/h”

COJ315 vill se landskapet långsamt svepa förbi

Dagens etapp har varit Trollhättan- Ljungsbro med ett par stopp hos vänner längs vägen.

Snabbvisit i Jönköping

Några har frågat om jag verkligen vågar ta den gamla bilen på en sån lång resa…vad kan gå fel? …tänker jag….finns nog en hel del, men det löser sig säkert.

Justering av tändning…

Allt kan inte bli rätt från början, och så måste vissa delar få slita in sig, så i Ljungsbro har tändning och brytarspetsar justerats med hjälp av Håkan Stedt, gammal vänskap rostar aldrig.

Håkan kommer med kloka idéer och sponsrar med nytt bensifilter

I morgon är en ny dag med nya utmaningar och det ser jag fram emot.

Vad är då dagens lärdom?

-Den snabbaste vägen är sällan den bästa.

-Att våga välja en annorlunda väg, våga leta sig ut i det okända kan vidga mina vyer.

Samma gäller mitt livs resa.

– Gammal vänskap håller, Tack Siw o Håkan.

Det ljusnar längre fram…

Året var 1997 och vi bodde i Tanzania. Framåt jul fick vi besök från Mellerud och vi reste tillsammans med våra gäster hela vägen från kusten och in till Itanana i centrala delen av landet.

El Niño….det var väl så väderfenomenet hette. För en del ett fenomen och för andra skillnaden mellan liv och död.

Jag glömmer aldrig kommentarerna i bilen när vi harvar oss igenom lerhål efter lerhål, med pappas snökedjor på bakdäcken och lika mycket lera på bilen, i bilen som under bilen.

Mikael letar ett körbart spår i vattnet..,

Det ljusnar nog där framme…kommentaren var fylld av förhoppning och hela tiden försökte vi se solen bakom molnen, asfalten bortom leran, hoppet bortanför förtvivlan.

Mera vatten o lera i Serengeti…

Mikael kavlar upp sina gymnastikshorts för att inte bli blöt, när han letar ett spår att följa på vägen. Vi stannar, letar nya vägar, kör fast, ber om hjälp, är hungriga men hinner inte äta.

Strax innan skymningen stannar vi och lagar mat i en övergiven container…och tänker…det spricker nog snart upp.

Foodtruck? Containermiddag nära Shinyanga.

Det här var en av mina mer utmanande resor genom Tanzania, en resa jag ibland kommer tillbaka till.

Vi lär oss mycket längs vägen…lärdomar som senare kan vara till hjälp. Erfarenheter som gör oss modigare, mer pålitliga…och faktiskt…mer hoppfulla.

——

Härom kvällen gjorde jag något jag sällan gör…kollade på en hel fotbollsmatch på TV. En i sällskapet vid TV:n sa ”jag skulle aldrig sitta så här om det inte vore för det trevliga sällskapets skull”. Jag höll med och håller med.

No comments

Vi behöver alla trevligt sällskap för att tillsammans kunna säga ”visst ljusnar det där framme?”

Tack – jag vet att när mörkret kommer finns det alltid hopp, en framtid, ett ljus…

Du är älskad där du går

Nu går jag här i det här livet…den här vandringen du vet, som ibland känns lite ensam…beslutet att slipa ner lite av det suddiga och det brända…rädslan för det grumliga och längtan efter att se klarare, finns där.

I min ensamhet på en sanddyn i Marocko…

”Mänskobarn, vet att du ibland kan känna vilsenhet
När du står på jorden i din litenhet”

Jag blev påmind en natt om att det finns saker att kämpa med, saker jag ångrat att jag gjort, men framför allt ånger över det jag inte gjorde. Sånt som inte går att reparera…och så en del jag hoppas kunna rätta till.

När vägen är krokig och disig…

Mina tankar kämpar mot sömnen och jag hamnar in i det förflutna…jag börjar tänka på musik jag inte lyssnat till på väldigt många år. Varför har jag inte det? Jag förvånas över texternas träffsäkerhet…och känner mig tacksam till den som introducerade mig i Susanne Alfvengrens värld.

Ibland ser vi inte slutet…

”Mänskobarn, vägen kanske känns som en oändlighet
Som den bara leder bort i ovisshet”

Hennes gotländska röst bryter igenom allt…det faller en tår av igenkännande där jag ligger i min säng…vi passerar nog alla våra delar av ovisshet i livet…med tankar vid vägskäl, och vånda inför beslut…visst är det så..?

Till synes ändlös stenig väg i norra Sahara.

”Mänskobarn, när din natt är mörkast har den redan vänt
Följ din väg i ljuset som ditt hjärta tänt…”

Jag undrar ibland när den mörkaste delen på natten kommer…ibland känns det långt bort, men vi behöver alla komma vidare och se den ljusningen som följer…

Efter natt kommer ljuset…

”Du är älskad där du går
Någon ser, någon tar, din hand
Någon följer dina spår
Leder dig hela vägen fram
Du är alltid älskad, där du går”

Att veta att jag är älskad där jag går…det gör att jag vågar vandra vidare…att veta att någon håller mig i handen…när jag trevar och snubblar.

Jag vet att jag är älskad där jag går…trots misslyckanden, fel och brister i mitt liv.

Det finns en som älskar mig…och en som älskar dig…glöm aldrig det.

Du är älskad där du går…

Att våga ta steget…

Det finns saker i mitt liv som skrämmer mig. Sånt som jag på nåt sätt håller på avstånd, eller försöker undvika. Jag kommer inte att berätta nån hemlighet för dig…du vet nog vad jag menar ändå…det där som gör att det jag sett klart sakta blir grumligt och diffust.

Jag kom att tänka på det häromdagen när jag gick igenom en av bilarna inför besiktning. 34000 mil och 14 års solsken har gjort strålkastarglasen matta…ljuset når inte fram…vägen syns inte tillräckligt bra på natten. Tiden tand, som ofta dyker upp, är visst också här och gnager. Har du en gammal bil så vet du nog vad jag menar….

Ljuset mattas med tiden…

Att våga gör något sämre innan det blir bättre…att våga gå in i det okända…att skava bort lite av det där som gör att jag inte ser klart…det är att våga ta steget.

Jag prövar en metod som i teorin fungerar, men som jag aldrig tidigare vågat mig på. Jag slipar med våtslippapoer i fyra steg där det sista är 3000 grit, ett sandpapper nästan lika finkornigt som ett vanligt A4.

Mattare än så här blir det inte.

Resultatet ser förfärligt ut och strålkastaren är helt obrukbar. Men min övertygelse gör att jag inte oroas…det finns ljus bakom molnen…jag hoppas det…jag vet det

När glaset är torrt lägger jag på ett lager polermedel, samma som jag polerat PV:ns lack med. Polermaskinen i min hand får jobba upp värmen i ytan och sakta men säkert klarnar allt…

Gammal strålkastare blir som ny…

Tänk att en timme vid en motorhuv kan tala så till mitt hjärta…är det lika med våra liv…med mitt liv…min resa?

– Det finns tillfällen i livet när jag måste låta den gamla, av tidens tand, solmärkta ytan skavas bort och mattas ner.

– Det finns gånger när det till synes verkar hopplöst grumligt, alldeles för slitet.

– Då behövs en hand som polerar och ger värme…som gör att vägen återigen syns klarare…känner du till nån med en sån hand?

…jag känner en …

…och det gör att jag vågar ta steget.

Gonatt…!

Om att tillåta sig att bli smittad…

Livet den senaste tiden har inte varit som vanligt, och för en del närmast katastrof. Alla har vi försökt undvika smitta och jag tillhör de lyckliga som klarat mig utan några allvarligare problem…ändå dyker det upp sånt som gör sinnet mörkt, sånt som gör ont utan att nån ser det…

Ibland syns inte smärtan

Vi har nog alla dom upplevelserna…som vi helst håller för oss själva…men ändå vill att andra ska känna till…det där dubbla…motsägelsefulla.

Det gäller att koppla rätt

Till vardags har jag IT-ansvar på Kraftstaden i Trollhättan. Det blir många samtal om uppkopplingar, nerkopplingar, öppningar och stängningar…och en massa ord som jag ibland inte förstår. Jag försöker koppla ihop de som kan nåt så att rätt saker kopplar…ibland är det roligt och ibland längtar jag till PV-garaget.

Fin utsikt från mitt kontor.

Idag var en typisk dag med en massa problemlösningar…en dag som började med att jag kom lite för sent till första mötet…en dag med några mindre attraktiva arbetsuppgifter som fick mig att längta…

Det är vackert på Innovatum

Men så får jag ett samtal från en av alla IT-kontakter jag har…ett samtal som direkt gjorde avtryck.

Det var inte det som personen sade, utan hur det blev sagt, ja…lite sådär omedvetet glatt och positivt…jag blev glad ända in i hjärtat…in i det som ingen annan ser…om du förstår vad jag menar.

”Du är kanske inte så mycket för hela värden, men du kan vara hela världen för en människa”

På väg hem sa jag till en av mina kollegor ”det här är en sån där dag när allt går bra”…det var nog inte riktigt sant…men det kändes så.

Lite nöjd är ja allt…

”Jag blev smittad av omedveten glädje”

Jag blev smittad…att bli smittad av omedvetet glada människor är hälsosamt…jag hoppas jag kan vara en superspridare av glädje…eller åtminstone smitta någon med nåt positivt…nån som behöver det.

Idag behövde jag bli smittad…tack du omedvetne glädjespridare, fortsätt så.

Att nå målet…

…vad nu målet är för nåt…

Jag ligger i sängen och kan inte somna. Det är onsdag kväll och imorgon kl 07:30 ska PV:n besiktigas. Senaste godkända besiktningen gjordes 1978…

1978 var jag elva år och de flesta veckorna tillbringade jag på svenska skolan i Tazengwa, Nzega, Tanzania.

1978 var året då min mamma fyllde 50 år…jag kommer fortfarande ihåg när så många gäster hittade till oss för att gratulera henne i Mbogwe, långt inne i skogarna i centrala Tanzania. 1978…..

I väntan på sista domen…

Sista besiktningen för den här bilen….för alltid. Det känns märkligt, mäktigt, Inger viss respekt…När jag igår ringde och bokade besiktningstid så svarade killen ”åhh en PV, du …sälj aldrig den, lova mig det”. Många både unga och gamla har nån sorts relation till PV.

Vissa saker vill jag inte ska ta slut. Det har varit fyra år fulla av utmaningar med att veteranbilsrenovera PV:n. När jag började kunde jag inget om dessa bilars historia men mycket har jag lärt mig…lite nörd blir nog alla som ger sig på en veteran…jag hade kunnat välja att fixa till bilen på ett enklare sätt…men vem har sagt att det enklare är det bättre, eller det roligare?

Inget nytt sista besiktningsdatum.

Nu sitter jag här med ett godkänt protokoll…det sista som min kära COJ315 behöver…nu kommer körjournalen bara att berätta om soliga resor, korta resor, intressanta resor och en massa rundsmörjning….

För mig är resan målet och min renoveringsresa börjar gå in för landning. Än återstår en del småfix, men med besiktningsprotokollet i min hand(jag det är i alla fall fortfarande tillgängligt på papper) måste jag bara inse att målflaggan vajar vid horisonten.

Alla resor lär oss något. Mitt garage har varit…och är…min lilla kammare dit jag kan gå och tänka de viktiga tankarna…i stillhet framför en bullrig polermaskin eller en gnistrande migsvets…där jag kan göra själsliga resor, det har passat bra så här i Coronatider.

Har du tänkt på det nån gång… mitt i ett öronbedövande buller går det att lyssna in stillheten…motsägelsefullt men verkligt, i alla fall för mig.

Mitt leende glänser ikapp med lacken…

Den tyngsta etappen med PV:n är i hamn, men än återstår som sagt lite småfix…på sätt och vis är det lika på mitt livs resa…det återstår en del småfix…kanske en och annan helrenovering också, för den delen.

Att nå målet…är vilsamt…ibland lite tomt…konstigt…jag funderar på vad som blir nästa etapp…ja alltså på mitt livs resa…

De flyter ihop…PV:ns resa och mitt livs resa…men så är det väl för oss alla. Vi har bara ett liv att leva och i det livet finns hela paketet…uppnådda mål, missade mål, förlorade mål, mål att se fram emot.

En sak glömmer ja inte i alla fall…längs vägen är det bra att hitta glädjeämnen, i alla fall tre om dagen. Det hjälper mig när jag förlorar mål, när tomheten slår till.

Tack för idag…gonatt..

Nöden är uppfinningarnas moder

Längs vägen dyker det ibland upp överraskningar, sånt jag inte räknat med…ja, överraskningar har väl den egenheten, att vara utanför ordinarie plan.

Roland o Gittan mina reservföräldrar…

Ibland kan det oplanerade bli något fantastiskt, som ger en extra dimension till resan…det där jag kommer ihåg med glädje. Som till exempel när jag på ett tolkuppdrag i Umeå träffar på Roland som tar med mig hem till min reservmamma Gittan. Vi har inte träffats på typ 30 år och all saknad sköljer över oss i en flod av tårar. Det är svårt att släppa taget…att än en gång skiljas…och ändå, så här en tid efter så kommer jag ihåg den kvällen med glädje…den bär mig lite när min egen kraft inte räcker till.

Andra dagar överraskas jag av upplevelser och problem som jag helst vill vara utan…det där jag kommer ihåg och tänker på med glädje när det är över…att det är över. Covid-19 är ett sånt exempel.

Idag fick jag min första spruta och jag tog emot den med tacksamhet över att bo i ett land där alla erbjuds vaccin.

Trust me i know this…kylarhaveri i Sydsudan

Sen finns det dagar när kreativiteten sätts på prov…när det krävs ett skapande…en tanke utanför boxen,för att komma vidare…det är tillfällen jag har nån sorts hatkärlek till, men som jag också efteråt kan glädjas åt när jag bär med mig ny kunskap, nytt mod. Som till exempel när kylaren på vår lastbil sprack på väg till Lotimor i Sydsudan…David Musumba sa ”trust me i know this” och lagade kylaren med superlim, sand och epoxylim. Det vet vi ju alla att det inte funkar på polyetenplast…men det höll hela resan och sitter förmodligen kvar än.

Justering av cambervinkel med hemgjort verktyg.

Ibland behöver egna verktyg tillverkas och att göra en gradskiva och en måttstock för att kunna mäta in hjulvinklarna tycker jag egentligen inte är så svårt, det handlar mest om att vara systematisk och noggrann…och så förstås att det finns en hög med skrot att plocka av.

Volvofälg, tre vinkeljärn och en domkraft=avdragare.

Inte heller att fixa till en hydraulisk avdragare. En gammal fälg, några vinkeljärn, en domkraft och en svets är vad som behövs…ja, lite fantasi skadar inte att ha på lager.

Men hur gör jag när dom där abstrakta problemen dyker upp? När livets resa för med sig problem, överraskningar och utmaningar jag helst vill hoppa över, men som bara finns kvar?

Jag ska erkänna att min verktygslåda på det själsliga planet är betydligt fattigare än den i garaget…samma gäller kreativiteten.

Jag önskar jag hade en bättre själslig skrothög att plocka ur, en svets och rätt ideer…om du förstår vad jag menar…jag önskar att det fanns vaccin mot tankar som bara vill bryta ner.

Men jag gör det jag kan…som vi alla kan…jag knäpper mina händer och sänder en bön av tacksamhet…tre orsaker till tacksamhet…det är nog det verktyget jag har just nu…

Tack för vaccin, ett hem och mat för dagen…det är gott nog…

Sov gott….!

Tre orsaker till tacksamhet…

Jag har varit där…vandrat genom dagar helst helst vill glömma…händelser som jag trott varit en mardröm, men visat sig vara verklighet…

En plats för eftertanke

Det är inte alltid lätt att komma ur de upplevelserna…och vissa får jag nog leva med, dom släpper inte riktigt taget om mig.

”Gud har inte lovat oss en stormfri resa, men en säker hamn”

Jag vet inte var min mamma hämtade det citatet, eller om det var så att hon kommit fram till det själv. Hon sa det i alla fall där på sin dödsbädd, med en kropp som var allt annat än frisk…och med ett liv som sakta men säkert rann ut alldeles för tidigt. Hon var tacksam ändå för det hon hade, för personalen på sjukhuset…och för de hon hade i sin närhet…hon var tacksam för livet…det hon fick.

Jag har citerat henne många gånger, men trots det, när jag själv drabbas av något svårt, så har jag så svårt att se ljuset…lite svårt är det för mig att alltid hitta orsaker till att vara tacksam… att vara nöjd med det jag fått…

Ibland är vägen stenig och svår…

Du kanske känner igen dig…kanske kämpar du också ibland…det är trots allt en del av livet resa…dom där uppförsbackarna vi helst vill slippa…dom där stenbumlingarna som inte vill flytta på sig hur mycket vi än tar i…

” Leta rätt på tre saker varje dag som du kan vara tacksam för”

Det rådet fick jag häromdagen från en nära vän…jag fällde ett par tårar när jag insåg att det nog alltid finns något att vara tacksam för…bara jag letar lite…

Livet består som bekant inte bara av medvind och vilsamma, lätt sluttande utförsbackar och då kan det vara bra att varje dag försöka hitta de glädjeämnen som finns…

– Tack för dig, min vän som läser det här.

– Tack för att jag har lyckan att bo i ett land där alla kan få vaccin.

– Det tredje som jag är tacksam för…det berättar jag inte för dig…det får vara min hemlighet.

Hittar du tre saker att vara tacksam över? Försök, det hjälper lite när vägen blir lite väl brant och stenig…

Godnatt…

Om att köra fast…

…på vägar, i livet och i sinnet.

I mammas gamla bilder hittar jag ett foto där hon står och gräver loss in Duett…ja…hon finns med även här. En till synes glad Berit med spaden i högsta hugg, förmodligen int lika glad över fastkörningen. De bilder vi ser kan verka riktiga, men ibland finns det sånt som döljs av ett leende…och jag kan undra vad mamma egentligen tänkte på när hon grävde loss bilen.

Mama gräver solo…med sin duett..

Och i pappas bildarkiv finns många liknande bilder… jag har själv också en hel del lerhål, haverier och andra oförutsedda stopp i min egen lilla samling, ändå är de flesta inte dokumenterade…det har varit fullt upp med grävande, huggande, winschande och frustration vid dessa tillfällen och mycket har fallit i glömska.

Någonstans nära Bukene, Tanzania 1998

Jag har lärt mig att det alltid finns en lösning…en framkomlig väg…det handlar bara om att se till de möjligheter som finns och utgå ifrån dom…och sen våga ta sig an utmaningen.

1960 västra Tanganyika…like a bridge over troubled water…

Ibland måste jag ta steg ut i det okända…våga gå på vatten. Det är ofta svårt att hitta vägen, att undvika de svåraste passagen, att se solen bakom molnen eller ljuset i tunneln…ja bilderna är många, det brukar bli så med viktiga delar i livet, vi vill ha många uttryck att beskriva med.

Om att våga ”gå på vatten”

På livets resa kör vi också fast. De fastkörningarna finns inte album, diamagasin eller på minneskort. Det är fastkörningar som bara flimrar förbi som bilder i våra sinnen…men likheten är slående med en dålig, sönderregnad väg.

Mamma kör och pappa fotograferar – 1979…typ

Allt grävande, huggande, frågorna och frustrationerna finns där. Vi har alla kämpat med det och kommer alltid att få göra det…det kallas livet…vissa tillfällen förevigas och andra faller i glömska.

Mitt i dessa fastkörningar försöker jag påminna mig om att det finns en väg ut, ett ljus i tunneln…trots att jag inte just nu ser vägen, ljuset och solen.

Alla behöver vi hjälp ibland – på väg till Lotimor, Sydsudan för ett par år sedan

Att köra fast ibland…det är vår livs resa…och vi måste våga ta steget vidare…och ibland låta nån annan var med och dra.

Det kan tyckas hopplöst…men det finns en sol bakom molnen, glöm aldrig det.

Mammas duett dyker upp igen…

Den här resan går långsamt..lite som i en dröm…där händelser inte följer den tidsaxel jag är van vid…allt flyter ihop och blir till en ibland förvirrande upplevelse…vi har väl alla såna dagar ibland…när strukturen lyser med sin frånvaro.

I en PV på väg nånstans…

Redan på resans första etapp förvarnade jag dig om att jag inte vet vart det bär iväg…och hur det än är så påminns jag om min barndom…eller är det så att jag väljer att så låta mig påminnas..? Jag vandrar mellan PV-mekande i Trollhättan och duettkörande i Tanganyika…rörigt blir det, men jag hoppas du hänger med ändå.

Undrar du varför mina tankar bara rör sig kring mamma? Det gör dom inte, men det kanske kräver sin förklaring. Hon lämnade jordelivet 1986, pappa finns fortfarande kvar hos oss, så han behöver jag inte sakna…och jag hoppas slippa sakna honom ett bra tag framöver…

En Peugeot…tror jag

För nån månad sedan besökte jag och min dotter en bilkyrkogård strax utanför Ryd…en väldigt intressant plats för en bilnörd som jag…hon vet hur hon gör sin pappa glad…

En trött Duett i Ryd.

Sista bilen som ställdes där köptes in 1972 och det som nu finns kvar äts sakta upp av tidens tand…den där tanden, du vet, som även knaprat på stenarna i Rom…eller in i mitt minne…den tanden når visst överallt.

Nu vet jag hur PV:s stänkskydd ska monteras…

Vi vandrar runt och förundras över hur naturen sakta men säkert tar över…hur det som en gång var så starkt och pålitligt nu mals ner…jag tittar på alla Pv och Duett jag kan hitta, kanske finns det något jag kan lära mig…

En VW-buss …typ…

Många av bilarna här är från samma tid som mammas duett, och än en gång vandrar mina tankar iväg…till Tanganyika…ett par svartvita bilder i dålig kvalité i ett album jag nästan inte visste fanns…men som ändå berättar något.

Pappa har berättat att den bilen fick slita hårt på slutet som arbetsfordon i nåt bygge…den hamnade nog aldrig på en sån här bilkyrkogård, tänker jag.

När vi går runt och kollar på alla skogsvrak så börjar jag reflektera över vad jag lämnar för spår efter mig…blir jag ett skogsvrak eller en bleknande bild i ett album…eller kommer mina barn att återvända till platser vi tidigare besökt?

Like a truobled brige over water…borde den heta..,

Kommer jag bli saknad…eller blir jag den där som man känner igen men inte kan placera? Blir det värt att spara halvdåliga bilder, bara för att värdet inte sitter i bildens kvalité utan i spåren jag lämnat efter mig…?

Min mamma betyder fortfarande en hel del i mitt liv, trots att vi inte ens fick 20 år tillsammans. När hon var i vår närhet var det så självklart, men så plötsligt en dag fanns hon inte mer.

” Man saknar inte vattnet förrän brunnen står tom”

Ta vara på de du har omkring dig…en dag kanske dina tårar droppar ner i den torra brunnen…

Det finns alltid något under ytan…

När timmarna går i min ensamhet i garaget…där jag ligger under bilen och brottas med ett avgasrör, en koppling, ett bromsrör…eller mina tankar…tankar som gror och ibland bär frukt…då väcks ett behov hos mig att skriva några rader.

Ja…jag momentdrar topplocket…

Vissa utmaningar är svåra. Jag kände nog så på nåt sätt även när jag började renoveringen av PV:n. Inte för att jobbet i sig är svårt…det som utmanar mig är snarare uthålligheten…att orka, att våga avsluta det jag påbörjat…att våga vänta på resultatet.

Från tiden innan rostlagningarna…

Och så blir inte allt som jag tänkt mig. När jag skrapar på ytan så dyker nya överraskningar upp…ett nytt rosthål där det vid första anblick ser helt ut, eller en bildel som för många år sedan utgått ur alla tänkbara reservdelslager.

Orange frotteklädsel från 70-talet

Men det finns dagar när överraskningarna går åt andra hållet…som när jag behövde ett underrede till framstolen jag lagade. Ett fräscht underrede satt på en av stolarna i skrotbilen på gården, och där upptäckte jag till min stora glädje att under tre överdragsklädslar fanns originaltyget i fint skick, skyddat från solens strålar de senaste 35-40 åren.

Originalet från 1953…täckt av tre andra klädslar.

Försök att inte tänka för långt fram, ta ett steg i taget, en uppmaning från en nära vän. Men vi är så uppfostrade att tänka på framtiden och tryggheten, att vi lätt missar nuet.

Vila för själen…att njuta av nuet.

Livet är en enda lång resa med ”ups and downs”. Och det är viktigt att komma ihåg att mitt i livets rostlagning och brottande kan det dyka upp en vacker och nästan orörd klädsel…bara vi vågar skrapa på ytan, lyfta på de lager som döljer originalet…och hålla ut.

Under decennier av ärg och smuts finns en vacker yta.

Jag smörjer in en huvlist med aluminiumpolish och låter polertrissan göra resten av arbetet…det som ser smutsigt och värdelöst ut kan få en ny lyster…tur att det finns nån som ser bortom ytliga fläckar och märken från tidens tand…

…det finns en som ser originalet hos mig och dig, det vet jag!

Så håll ut…det är det värt…

När konturerna suddas ut…

Häromkvällen var jag med på ett Zoommöte. Tillsammans med David Svedberg berättade vi om fjolårets resa till Lotimor i Sydsudan och om du följt mig i bloggen så har du säkert läst om den.

Jag, David Musumba och David Svedberg i Lotimor.

Det är svårt att begränsa sig när en dramatisk tvåveckors resa ska tryckas in på 30 minuter. Vad ska berättas och vad är intressant? Alla detaljer kan så lätt sudda ut konturerna…att fokus på oväsentligheter gör att vi missar målet. I många sammanhang kämpar jag med det här…att lyckas fokusera på kärnan…

Bevis på tidens tand i Rom.

På samma sätt är det svårt att göra den här resan med mamma på bara några få inlägg. Vad berättar jag och vad får hamna i glömska?…det blir nog ingen historisk, kronologisk berättelse av hennes liv, utan snarare reflektioner utifrån vår koppling till varandra Det gäller att detaljerna inte suddar ut konturerna…om du förstår vad jag menar…konturerna som ändå av tidens tand så sakta bleknar…som en antik skulptur där detaljerna försvunnit och där det inte längre hjälper att ta ett steg närmare…

Kopplingsbyte på väg till Lotimor

På väg till Lotimor i början av förra året hamnade vi i ett kylarhaveri och en koppling som gav upp…på en plats flera dagsresor från närmaste verkstad. Bilderna jag tog med mig därifrån har något gemensamt med det jag hittat i mina föräldrars gamla album…

Pit stop in the middle of nowhere…

…och då, där när jag är på plats mitt ute i skogen så finns det nån slags glädje…mitt i allt elände…jag känner mig privilegierad av att få uppleva det här…att få vara en länk till ett hopp för i alla fall några människor.

Några besökare vid vår tillfälliga ”verkstad” på väg till Lotimor.

Jag tror att det var ungefär samma glädje, längtan och övertygelse som förde min mamma fram…att betyda något för någon annan…det fortsatte hon med även när hon den sista tiden låg på lasarettet i Avesta…att få hoppas att det jag gör har betydelse för människor idag och för kommande generationer.

Mamma Berit med sin syster Alice och patienter vid dispensären i Nyamahanga.

Om vi bara bryr oss om oss själva, för vår egen skull, så blir inte lyckan så långvarig…jag tror att vi alla har det i oss…att vi inte bara är skapta endast för oss själva, och för vår egen lyckas skull…det vinns ett större syfte med vår vandring här på jorden…

Och visst känns det skönt att ibland få betyda nåt bra för nån annan…?

Gonatt!

När livet plötsligt tar slut

Mitt i min resa så kommer en överraskning…helt oväntat..,ja det är väl så dom brukar komma. Det blir ett stopp jag inte räknat med.

Jag är inte helt svensk och kommer nog aldrig bli det…finns för mycket arv i mig från andra delar av världen…Och ibland gör det ont att bli berörd…väldigt ont…sånt ont som jag inte kan värja mig emot…du kanske förstår.

Idag är en sån dag. Jag vaknade jag till en stor mängd sorgemeddelanden från mina vänner i Tanzania…och så all oro…hur blir det nu? Vem ska ta över? Vart tar allt vägen?

Det finns många åsikter och berättelser om honom…en del bra, andra dåliga…ja, han var kontroversiell…

Oavsett vad jag tycker, eller vad du tycker, så sörjer en hel nation en ledare som gjort mycket gott för landet…och jag sörjer med dom…det är det minsta jag kan göra.

När Palme mördades hade Tanzania landssorg, tiderna har förändrats och på Rapport ikväll nämndes inte ens presidentens bortgång…det gör mig ännu mer ledsen…att nyheten uppenbarligen inte är lika viktig som morgondagens väder…

Tanzanias president John Pombe Maghufuli blev 61år och lämnar en sörjande familj och en sörjande nation efter sig.

Ikväll ber jag en extra bön för Tanzanias folk…det är det minsta jag kan göra.

Två parallella resor

Jag har sagt det förut…för mig är det ofta resan som är målet…och den här gången ska jag försöka mig på två resor samtidigt.

Som vanligt vet jag inte var jag hamnar, vad jag råkar ut för eller vad jag lyckas uppnå…jag vill ibland bara resa…jag är sån…

Lotimor…ett favoritresmål.

Det är lätt att ta för givet att jag vet hela min rutt redan när den börjar…att rastplatser, övernattningar och slutdestination redan är bestämt…det är väl den rika världens lyx…att vi tror oss kunna planera vår framtid…och ändå blir vi alla, inte minst nu i pandemitider, påminda om att allt kan vändas på ett ögonblick…

Om du känner mig och vet min bakgrund…då kanske du hört om resor som ofta slutat på oväntade platser, med ny vänskap och nya utmaningar…ett liv jag trivts med och är tacksam för.

Det blir nog inte så dramatiskt, inte nån Kilimanjaorobestigning…men likafullt osäker och därför på sitt sätt utmanande. Den började 1958 på väg ner mot Tanganyika…och var den slutar, det vet jag inte.

Det började på Kärda bilskrot

För några år sedan letade jag på Blocket efter ett lämpligt hobbyprojekt.

Mycket pusslande blev det

Mitt släpvagnsbygge var klart och jag behövde nåt nytt att slösa tid på…

Med kåpa förståss

eller slösa förresten…det handlar väl mera om att investera…

Ni guattro…

När budgeten är begränsad blir utbudet därefter…veteranbil i originalskick har intresserat mig. En Mustang -67 eller väldigt tidig folkvagnsbuss har jag alltid drömt om…min budget är mera på volvonivå och det var så jag hittade mitt ”projekt” strax utanför Uppsala.

Volvo PV 444E 1953

Mina tankar vandrar mellan min PV och mammas Duett…mellan hobbyprojekt och livsviktigt transportmedel…från en värld till en annan. Jag stannar upp igen och tänker på mamma…hennes röst är så svag nu…men jag påminns ibland av saker som dyker upp, bilder som far förbi. En suddig bleknad bild på en gräsbevuxen väg i Tanganyika…förmodligen livsviktigt besök för någon…

Livsviktigt transportmedel…

Det är här i garaget jag oftast får tid till att tänka…känns skönt att ”vila” i garaget…vi behöver alla en plats där vi kan stanna upp, vara lite eftertänksamma…och släppa alla måsten.

Det är något vilsamt i att stå och slipa bort färg på en gammal bil…

Det är många som de senaste åren frågat mig när jag planerar att bli klar med bilen…jag planerar inte det…den blir klar när den blir klar…det är det som gör garagebesöken så värdefulla…det är resan som är målet…glöm inte det.

Som du säkert förstått så går min tidsresa parallellt med PV-renoveringsresan…jag kan bara inte låta bli att dela det här med dig…det finns alldeles för många övernattningar, nya möten och överraskande stopp…om du förstår bilden…

Jag hoppas du står ut med lite nya möten med bilnörderiet…

Tack för idag..!

Var börjar jag nånstans?

1958-1963, ett bra tag innan jag föddes…det är nog där den här resan började. Det är åren då min mamma arbetade i Tanganyika som numera är känt som Tanzania.

För några år sedan scannade jag pappas diabilder och då hittade jag några från mammas första år i Östafrika.

Mamma med några för mig okända…

Hon fyllde 30 det året hon åkte till Tanganyika och att som kvinna resa så långt bort var ovanligt, att göra det som ensam kvinna…modigt, nån kanske tänkte galet, oförståndigt…

Trots den dåliga bildkvalitén så är bilden värd mycket för mig.

Diabilder repiga, smutsiga och blekta av tiden ger nytt liv åt ett bleknande minne av en mamma som för 35 år sedan, alldeles för tidigt, fick sluta sitt liv här på jorden…jag känner hur ögonen fuktas av tårar…de som känner mig vet…jag har svårt att dölja dom..

Med Duetten någonstans i västra Tanganyika.

Är det normalt att köra runt i en Volvo duett på grusvägar nånstans i Östafrika? Att meka med bilen för att ingen hjälp finns att få? Att vaccinera folk långt ute i skogen?

Mamma som mekaniker…

I den stunden mamma valde att lägga sitt liv på att hjälpa människor i nöd i Tanganyika så blev det hennes nya normala.

Ni som känner mig förstår att jag känner igen mig…vi präglas av våra föräldrar.

En PV i 41-årigt idé. Snart i trafik igen

Nu står jag här i mitt garage vid min Volvo PV444E från 1953, och tanken slår mig…kan det vara så att det finns en koppling? En önskan om nåt mer?

Hon fixar något som gått sönder…

Mammas Duett och min PV har stora likheter…jag kan inte släppa den tanken…

Den här resan började 1958…och har bara börjat.

Jag hoppas du vill följa med på ”min” tidsresa nu när vi ändå måste hålla oss hemma…

Fortsättning följer…

En resa mot nya mål…

Det har varit tyst länge nu, inga resor…och den påtvingade avskildheten har gjort att mitt bloggande tagit paus.

Men nu…när tystnaden överröstar Covidmediabrus och domedagspredikningar…då kommer tankarna till mig…och jag hoppas kunna bjuda på en annorlunda resa de närmaste veckorna.

Ett lagom svårt projekt…

Jag trivs med att ibland lägga tid på något jag tycker om, något som är lagom svårt, något som inte behöver bli klart. Det är vila för mig.

En surrande byggfläkt i ett stökigt garage.

Först är det enda som hörs en byggfläkt som surrar och lite skrammel från några verktyg. Sen tar jag hörselskydden på för att stänga ute kompressorns smattrande.

Mitt i allt detta infinner sig tystnaden…som på något vis överröstar allt annat. Det blir en plats för eftertanke…visst är det märkligt hur tystnaden ibland kan överrösta oljudet…det är skönt…men också smärtsamt.

Här står jag vid min Volvo från 1953 och funderar på ordet förlåt…jag vet inte var jag såg citatet…kanske facebook, Instagram, en tidning eller ett vykort…men nån känd människa har sagt det.

”Att förlåta en människa gör inte att den människan har rätt…men det gör dig fri”

I en värld där vi ofta frestas att leta syndabockar, där vi uppmanas att hävda vår rätt, där vi förväntas umgås med likasinnade…

I en värld där människor gör fel emot mig, sårar mig…och där jag säger saker som sårar andra.

I den världen behöver jag nog lära mig mer av förlåtelsens gåta…den friheten vill jag inte vara utan.

På väg till Lotimor för ett år sedan

För ett år sedan fick jag förmånen att vara med på en resa till sydöstra Sydsudan. Uppdraget då var att få igång en skola…ett led i ett stort arbete med att bygga fred och försoning i sargat samhälle. Jag tänker på resan och längtar tillbaka.

Inte så slitet för att vara från 1953…

Ett nyklätt och justerat framsäte monteras i PV:n och jag smakar på orden…

”Att förlåta en människa gör inte att den människan har rätt…men det gör dig fri”

Den här resan blir ingen geografisk resa så här i Coronatider, men jag hoppas kunna bidra med lite tystnad bland allt buller…om du förstår vad jag menar.

Fortsättning följer…jag vill bli fri…lär mig förlåta.

It’s time for coffee…

Det har gått många månader nu…många veckor sen vi alla fick begränsa vårt umgänge…många dagar sen mitt senaste inlägg.

Jag ska erkänna att personligen har det delvis varit skönt att få en massa tid över….eller tid över förresten…det finns ju inte mer tid nu, det är bara prioriteringarna som blivit annorlunda.

Volvo Pv 444E 1953, inte startad sen 1985

För min egen del har det blivit många kvällar i garaget och PV:n från 1953 börjar sakta ta form. Jag trivs med det och vecka för vecka tar jag mig vidare.

Amy Winehouse – en ny upptäckt för mig. Det hela började med en dokumentär om hennes liv. Ett liv fyllt av smärta, ensamhet och ångest…som avslutades alldeles för tidigt. Jag lyssnar på ”Back to black” med dokumentären i minnet. Att veta lite mer om en människa gör något med mig…gör något med oss. Ord i en kombination med bra melodi får plötsligt en ny dimension.

Hoppas vinskatten kan börja igen

Innan pandemin hade jag ansvar för ett språkcafe där jag varje vecka träffade människor från alla världens hörn. Jag saknar de människorna. Ibland ringer jag och kollar läget med en del av dom…det är människor jag vet lite mer om…och då får det en annan dimension.

It’s time for coffee

Igår kom ett brev i postlådan…det händer allt mer sällan. Den här gången var det från personalklubben på Kraftstaden. Its time for coffee, var rubriken, med en uppmuntran att ta en digital fikapaus mitt i allt hemmajobbande. Det känns lite fattigt att säga ”personalklubben” för egentligen handlar det om Sirja, Ellinor och Elisabet. Människor jag vet lite mer om…och då får det en annan dimension.

Nu sitter jag här inför en ny hemmajobbdag och är tacksam…för tiden…för PV:n…för språkcafeet…för kunskapen om Amy…och förstås för Kraftstadens personalklubb.

Tack alla ni…jag ska nog ringa nån av er och ta ett distansfika tillsammans…nån som vet lite om mig…då får det en annan dimension.

53 år…hur hamnade jag här?

Här sitter jag vid grillen på min 53:e födelsedag och blir lite fundersam…eller fortsätter att vara det, borde jag väl säga.

Jag kommenterade siffran 53 i morse för en vän och fick svaret ”Äsch då, inte konstigare än förra året. Det kommer vara konstigare om en vecka när Anton tar studenten och du inte har något skolbarn i huset längre 🤭”

Det känns ändå konstigt…vart har alla år tagit vägen? Har du tänkt så nån gång?…det liksom bara händer och så plötsligt är jag 50+ med marginal. Jag trivs egentligen bra med det livet jag fått och är tacksam över att min fru och mina barn står ut med mig…och nej, det handlar inte om nån försenad 50-års kris…jag blir bara lite eftertänksam…

I mina hörlurar gör Leonard Cohen sitt bästa för att förstärka min sinnesstämning…en världsartist vars liv tog slut för några år sen, men hans röst lever vidare…

Though I’ve forgotten half my life, I still remember this….där nånstans i den strofen ringer Boniface från Nkinga och gratulerar mig på födelsedagen…Mwabeja sana…tack så mycket säger jag och frågar om han hört att ”Mzee Munta” har fått lämna den här världen…det blir tyst och lite sorgset…sen fortsätter vi vårt samtal.

” Show me the place, help me roll away the stone
Show me the place, I can’t move this thing alone
Show me the place where the word became a man
Show me the place where the suffering began”

Ord av Cohen som går på repeat i mitt sinne…jag vet inte vad det är, men sången tar tag i mig…yepp, show me the place

Jag tänker på ”Mzee Munta” eller Sten Munther som han egentligen hette. Han fick ta sina sista steg på den här jorden för några dagar sedan…91 år…respekt och saknad. Jag kommer ihåg när jag träffade honom som liten pojk i Tanzania…han har alltid funnits…lugn och sansad, men alltid med glimten i ögat…har alltid varit ett föredöme. Jag hälsade oftast honom med orden ”Shikamoo Mzee”, en vördnadshälsning på swahili…det var han värd.

Mina tankar far iväg till mitt eget liv…har jag lika långt liv så har jag kommit en bit in i andra halvlek…vad ska jag göra med de dagar jag har kvar…?

Det viktiga är inte i första hand vad vi uträttar…utan hur vi är gentemot andra människor. Kommer nån att säga ”Shikamoo” från hjärtat till mig? Kommer min röst att höras även när jag själv har slutat tala…?

Shikamoo Mzee Munta – bagisha mhola…tukwiwona…

Den längsta resan…

När jag på 90-talet bodde i Tanzania hände det några gånger per år att jag behövde åka ut till kusten. En sträcka på ca 90 mil som jag helst körde på en dag…eller rättare sagt…utan övernattning. Jag har kört sträckan på 12 timmar, men också på 22 timmar. Allt beroende på väglag.

”Men det är ju asfalt halva vägen”

Men…det är ju asfalt halva vägen så 90 mil är lugnt, brukar jag tänka. Så jagundrar…är de här 90 milen en lång resa?

Ibland tar det lång tid att ta sig fram…

Sedan reflekterar jag över mina besök i Sydsudan. De första 90 milen kör vi oftast på två dagar. De sista 25 tar lika lång tid…

Vilken av dessa resor är längst? Att komma till Lotimor i Sydsudan är nog så långt bort jag lyckats komma. Där det enda motorljud vi hör på en vecka är från våra egna fordon, där du kan leta efter en spik i dagar utan att hitta nån, där telefon, elektricitet, rent vatten, skola, sjukvård är något man sällan eller aldrig fått vara med om.

Första klassen i Lotimor på många år.

Och ändå är den längsta resan kanske inte någon av dessa två…kanske inte alls en resa i tid och rum…kanske närmare än jag tror…

Livets resa kan vara lång och samtidigt väldigt kort….eller tvärtom. Jag vet inte om du hänger med, men…jag tänker på mina vänner från alla världens hörn, de jag möter på språkcafeet, i Nairobi, Kapoeta, Dar-es-Salaam Trollhättan eller var det nu är…människor som mist nära och kära ibland tragiskt, ibland våldsamt, ibland fullt naturligt…men alltid med saknad och sorg.

Jag har själv varit där några gånger…i sorgen, saknaden…i tomheten som inte kan förklaras med ord, vi har nog alla varit där.

Kanske är det min längsta resa…den där jag lämnar efter mig sorg, saknad och tomhet.

Ibland önskar jag extra liv…som i ett spel.

Min längsta resa…vart för den mig…?

Att leva eller överleva…det är frågan.

Tankarna om livet…mitt och andras…har kommit igång så här någon vecka efter att jag kommit hem från Lotimor. Vad skulle kunna hända i mitt liv som gör att allt förändras?

Jag sitter i bläddrar i förra veckans DI weekend och ser ett ansikte som jag inte känner igen…men vars anletsdrag är bekanta. Det är en berättelse om en människa vars liv så totalt förändrats av det hon råkat ut för.

Adut Akech född i Sydsudan

Adut Akech…berättelsen om en fotomodell som gått från krigets Sydsudan via Kakuma flyktingläger i norra Kenya till Australien. En berättelse som tar tag i mig. Jag tänker på alla människor som levt hela sina liv i Kakuma camp 1, 2 och 3. Flyktingläger som blivit städer och som förmodligen aldrig kommer att försvinna helt…hur många får samma tur som Adut? Hur många kommer att kunna flytta ”hem” igen…eller vad som nu är hem? När man fötts och vuxit upp i ett flyktingläger?

Kakuma i Google Maps

Varje gång vi åker till Lotimor så passerar vi Kakuma…en plats till synes mitt ute i ödemarken, men som syns tydligt som en stor stad på Google Maps.

Ca 200 000 bor här. Några sedan 1992…

Flera gånger har vi stannat till där…ätit lunch, tankat…och åkt vidare. För oss betraktare utifrån verkar samhället fungera ungefär som övriga samhällen i området, men ändå med en stor skillnad…de flesta här lever med flyktingstatus.

Jag hoppas att jag aldrig kommer att förstå hur det är att vara flykting…det är nog inget som går att förstå förrän det blir verklighet.

Några dagar senare sitter jag med mina vänner på språkcafeet i Trollhättan. Fyra somaliska tjejer kommer lite sent och jag frågar om dom vill sitta vid mitt bord.

Storasyster Lul(betyder Pärlan) kommenterar min berättelse från Sydsudan. Hon konstaterar…precis som jag…att många människor kan hitta något att vara glad över…trots krig och elände.

”Ni svenskar lever…vi överlever” säger Lul, och skrattar till…jag vet inte vad skrattet står för…jag funderar över orden…kan inte bli kvitt dom.

Min önskan är att få hjälpa någon att få leva istället för att bara överleva.

Tack Lul…du ger mig perspektiv på livet…

Vad är det värt?

Resan från Nairobi till Landvetter och vidare till Trollhättan var ganska odramatisk.

Nedanför molnen ligger Lotimor

Sex timmars väntan i Amsterdam gav tid till eftertanke. Jag försöker utvärdera mina resor för att tänka igenom vad som kan göras annorlunda, vad som behöver läggas till och vad som ska tas bort. Jag tror det är viktigt…det är lätt att dra igång något, att börja nåt nytt…men vi måste våga lägga ner sånt som inte behövs.

Det gäller i livet i stort…det är så lätt att vi fylls med en massa krav som vi själva är orsaken till. Det har blivit tydligt för mig de senaste veckorna. Vari ligger värdet i det jag gör med mitt liv? Vad är värt att offra för att uppnå något annat?

Nymöblerat klassrum i Lotimor

Jag får några bilder skickade till mig från Bengt och Susanne, som var kvar i Lotimor ett par dagar till…allt har gått bra skriver dom…nu är vi i ett flyktingläger i Uganda.

Första skolklassen på …decennier

Jag ser på bilderna och fäller en tår av…tacksamhet…glädje…och lite stolthet. Tre lärare i ett överfullt klassrum. De räknar med att 2-300 elever kommer att gå på skolan…alla börjar på ruta ett…oavsett ålder…

De riktiga hjältarna – tre lärare från Kenya

Kommer detta ha något bestående värde? Jag hoppas det och jag drömmer om att om några år kunna se tillbaka och konstatera en förändring.

Låt oss glädjas tillsammans

Det vi deltagit i är kanske inte så stort, men när jag lägger ihop allt som görs på olika håll i Sydsudan så fylls jag av hopp.

Det finns hopp för Sydsudan

Jag läser en notis i lokaltidningen…fredsförhandlingar pågår på högsta nivå i landet.

Isaiah Majok Dau, ledare för den kyrka vi samarbetar med i landet är i högsta grad delaktig i fredsarbetet, som en av medlarna mellan de olika grupperna.

Den här reseberättelsen får avslutas med ett av hans citat.

Building a culture of peace – det är vårt uppdrag…jag hoppas få fortsätta med det.

Tack och på återseende.

Till sist kom inrikesflyget…

Vi pratar med abbedissan och några till som jobbar här på hotellet. Trevligt folk och väldigt omtänksamma. Det är inga problem att ha kvar hotellrummet tills vi åker till flygplatsen framåt eftermiddagen.

Inrikesbiljetter bokade till Nairobi
Utsikt från fönstret på Lodwar AirPort

Vi åker i god tid till flyget. På biljetten står det 16:05 som avgångstid…17:30 kommer det och ingen av de övriga passagerarna verkar irriterad över förseningen. Själv är jag mest rädd för att flyget är inställt…då hade vi fått problem.

Att flyga 540 är säkert…typ.

Musumba sa att flyga med 540 är säkert…dom håller vad dom lovar…typ.

David och jag i 540 Lodwar-Eldoret-Nairobi

Vi sätter oss i flyget och tittar ut över ett dammigt Lodwar…David noterar att en hydraulslang vid höger hjul har börjat fransa sig…säkert att flyga 540…vi ber en extra bön att flyget i alla fall ska klara sig till Nairobi.

Vid Jomo Kenyatta International Airport möts vi av isande kyla i luften…tänk att 70 mil kan göra sån skillnad. Taxichauffören har tagit på sig täckjacka och jag avundas honom när jag själv sitter i shorts och kortärmad skjorta…det är verkligen kallt…bara 24 grader.

Kroppen är fantastisk…för två veckor sedan kände jag hur värmen slog emot oss när vi klev ur flyget från Amsterdam och nu fryser vi…samma temperatur.

På FPFK guest house på Kindaruma road i Nairobi står middagen framme när vi kommer. Mätt, trött och tacksam lägger jag mig och drar över mig det tjocka täcket. Det är lördag kväll och morgondagen är bara en lång väntan.

Den här resan börjar verkligen lida mot sitt slut.

När tiden inte räcker till

Det smattrar på plåttaket redan vid fyratiden på morgonen. Jag njuter av den svala luften som kommer med regnet…men så kommer jag ihåg floderna.

Skorpion i Narus

Med regnet kommer krypen och här finns det gott om skorpioner. Att se sig för innan man sätter ner fötterna är en bra idé. Det är tidig morgon i Narus och idag hoppas vi passera Nadapal, Lokichoggio, Kakuma och Lodwar. Alla fyra orter där det finns floder som lätt svämmar över. Floder vi måste över för att inte missa flyget…

Vi har tidigare väntat ett antal gånger på att vattnet ska sjunka undan…men den här gången har vi inte tid att vänta…måtte regnet sluta snart…

Det känns snopet att lämna Lotimor innan klassrummen är färdiga, men ibland räcker inte tiden till. En tanzaniansk vän sa till mig en gång ”ni svenskar har klockan, men vi har tiden” …idag önskar jag att vi hade tiden i vår hand.

Trots all oro går resan bra. Det visar sig att regnen är väldigt lokala och vi tar oss relativt lätt till Lokichoggio i norra Kenya.

Efter lite svetsande på bilen och allmän översyn tar vi vägen förbi kyrkan där vi lämnat en del grejer som ska med söderut.

Floden på väg upp mot Lokichoggio. Vi kör 200m i strömmande vatten i totalt mörker

Lodwar når vi framåt kvällen. Då har vi bland annat passerat en torrlagd flod där vi på vägen upp fick vänta för att sedan med adrenalinet pumpande köra över i totalt mörker.

Samma flod en dryg vecka senare.

Det känns märkligt att det här är samma ställe bara en vecka senare. Vi stannar till och tittar på det som tidigare var helt täckt av vatten.

David Svedberg, David Musumba och Dennis Nyström. The triple D in Lodwar

I Lodwar säger vi adjö till David Musumba som fortsätter söderut mot Kitale och Nakuru. Musumba är en till av de som jag kommer att sakna. Det är nackdelen med att åka så här mellan olika världar…uppbrotten och avskeden är många. Det hade varit så roligt att stanna upp och lära känna alla dessa människor under andra förhållanden…men det hinns inte med.

Inatt sover vi hos katolikerna i Lodwar men luftkonditionering i sovrummet…så långt från Lotimor…men ändå så nära.

Äkta katolskt ökenvatten

Lodwar känns som halvöknen och sanden tränger in överallt när vinden tilltar…desert water står det på hotellets vattenflaskor.

Godnatt från en annan del av världen.

Lokichoggio flight cancelled

30-50 grader…vi fryser inte i alla fall

Det är varmt. Inte som i Sverige utan varmt…väldigt varmt. Vi dricker massor med vatten men blir inte kissnödiga. För att hålla saltbalansen försöker vi komma ihåg resorb varje dag.

Telefonen stänger av sig och jag börjar undra hur det känns här när värmen kommer…folk säger att det är ovanligt svalt för årstiden…

Fasaden på skolan fixas till

Idag är det söndag och Musumba har predikat i en liten kyrka här i byn, vi andra har jobbat. Vi andra hade också tänkt gå till kyrkan men nu är tiden för tight för att hinna med det. Eftersom lastbilen är trasig har jag kört vatten till dom som vaktar den och kommit tillbaka med byggmaterial.

Ibland kör vi i uttorkade floder

Jag har pratat med Bengt och det verkar som att reservdelarna kommer med flyget idag…men till Lodwar eftersom flyget till Lokichoggio är inställt. Förhoppningsvis kan mekandet börja på tisdag.

Dagarna rinner iväg och vi måste ha en plan B för min och Davids hemresa. Bengt fixar flygbiljetter från Lodwar till Nairobi på lördag så att vi inte missar flyget hem. Mellan Loki och Lodwar finns det floder som svämmar över och då kan vi fastna och missa flyget så vi får hoppas på inget regn.

50 cementblock slagna idag och jag har gjort min fjärde resa till lastbilen. Ska dit imorgon med mer mat o vatten. Börjar kunna de 47 kilometrarna nu…för varje resa gör vi lite justeringar…det vi klarar, klarar inte lastbilen.

Det är full fart överallt och det mesta flyter på. Kul att jobba med så många som inte är rädda för att hugga i.

Musumba rensar dagaa

Ikväll funderar jag över hur många kilo jag tappat…ugali(majsgröt) och dagaa(torkad småfisk) mättar…men man blir inte fet på det. Skönt att ha några kilon i reserv.

Nätterna är helt ok. Runt 25 grader tror jag och lugnt. Jag sover ganska bra.

Reservdelar från Nairobi

Thuraya South Sudan står det på satellittelefonen. Bengt lämnade den åt mig när de åkte tillbaka till Kenya.

Satellittelefon – ett uppskattat hjälpmedel.

Jag har precis pratat honom och i morgon kommer reservdelarna till Lokichoggio med flyg och sen flyger dom vidare med Klingbergs i bilen till skogen där lastbilen står. I morgon vid lunch ringer jag och stämmer av för att veta när det är dags att möta upp.

Vårt vattenfilter får jobba hårt

Det går åt massor med dricksvatten här i värmen. Vi har filtrerat flera gånger, att dricka 35 gradigt vatten är inte vidare gott men vi får ta det som medicin…det finns tillfällen när jag längtar efter en kall Cola…idag är ett sånt tillfälle.

Grävning av grund – tjälfritt djup…0 cm

Några har grävt grund till köket och jag har hämtat gods från lastbilen. Det mesta löper på trots stilleståndet med bilen.

Två tuppar – gåva från en i byn till dagens middag

Två tuppar skänktes till oss till middag. En tog vi med till de som vaktar lastbilen. Folk är allmänt tacksamma för det som blir gjort, även om vi alla önskade att det gått fortare.

Och inget spelande ikväll heller…

Nu är klockan snart 23…jag önskar jag kunde förmedla alla ljud. Det är mäktigt med bara ljud från naturen…hundar, åsnor, syrsor, fåglar, människor i en gemensam symfoni under en stjärnklar himmel utan ströljus från närliggande städer. Inatt sover jag nog gott.

Ibland gör det ont…

Lotimor is paining your heart.

Lotimor is paining my heart…

…jag tittar på orden som någon skrivit med tavelkrita på väggen och jag förstår en del av innebörden…skriven av någon av de få som kan läsa och skriva i den här byn. Att leva här är inte alltid så lätt…och ändå finns det nån slags frid här som jag saknar i Sverige…

Nästan lite kyligt…

Middagsvila för mig…det behövs för att orka. Nu har det blivit svalare…är bara 34 grader så här vid 16-tiden…skönt att vila lite. Jag har kört vatten cement, mat och dörrar idag. Vägen till lastbilen i skogen kan jag nu. 10 gånger hittills tror jag. Vi lagar nån vägsträcka varje gång. Vi har fortsatt att plocka bort sten från vägen och lägga i sten i diken och röja skog, allt för att underlätta för lastbilen som kommer den här vägen så fort vi fått ordning på kopplingen.

Däcklagning idag

Idag fick vi punktering på vänster framdäck. Det är inte alltid lätt att se stenarna och när en slätare sträcka dyker upp vill jag gärna gasa på…men där låg en sten till i vägkanten…lyckligtvis har vi med grejer så att vi kan fixa till det.

Moro putsar fasaden

Jag hör hur Moro skrapar ut det sista putsbruket ur skottkärran, han och de hantverkarna sliter verkligen. Skolan får nytt skal, nytt kök och nya lärare…det går sakta men det går framåt.

Några barn vid brunnen

Efter lite vila ska jag köra vatten och på kvällen blir det ett bad vid brunnen. Vi väntar tills folk hämtat sitt vatten och sen klär vi av oss och tvättar bort svett och damm efter dagens arbete. Känns märkligt att stå vid brunnen och pumpa vatten helt naken…men ingen bryr sig…det är bara månen som ser oss.

Jag har haft kontakt med Bengt och nu vet vi att de fått reservdelarna och räknar med att köra fram till lastbilen inatt. I morgon kliver vi upp vid fyra för att hinna fram till gryningen…projekt kopplingsbyte ”in the middle of nowhere” närmar sig.

Jag saknar min familj…är inte samma utan dom…men det är samtidigt skönt att ha nån att sakna.

Dagarna rusar iväg

Äntligen kan vi köra för fullt. Lastbilen får köra sten, sand och vatten. Stora stenar finns det gott om…det har vi erfarit de senaste dagarna…och makadam behöver inte krossas…hela området runt skolan är fullt av småsten och många hjälper till att samla in det som behövs.

All sand öses på för hand

Dagens projekt är att montera skolbänkar och bygga kök. Det är mycket som ska hinnas med och dagarna rusar iväg.

Montering av skolbänkar

Jag och David och Musumba måste starta vår hemresa imorgon för att vara säkra på att inte missa hemresan, så idag är det slutspurten för oss.

Många bänkar blir det…

Vi är tacksamma för de två skruvdragarna som vi har med oss. Det är mycket som ska skruvas för att få ihop alla 50 skolbänkar. Det är 35-40 grader inne i klassrummet där vi står och skruvar…glada över att vi inte behöver stå ute i solen.

Glada barn som vill vara med och samla småsten till sin skola.

Vattenrenare, skruvdragare, tigersåg, vinkelslip, kompressor och andra maskiner laddas via bilbatteriet och nu kommer solcellerna till sin rätt. Även om installationen inte är helt färdig så matar dom bilbatterierna med gott om energi. Bengt och Susanne hälsar och tackar alla ni som var med och bidrog.

Solceller på marken matar bilbatteriet.

Skolköket börjar ta form. Den stora utmaningen är att vattna tillräckligt så att cementen inte brinner för fort. Tyvärr hinner vi inte se slutresultatet, men imorgon kväll är nog köket klart och klassrummen möblerade.

Några barn väntar på att skolan ska bli klar.

Barnen sitter utanför i spänd förväntan. Den här lilla byn med sin lilla skola kommer att få betydelse i området…där bara en procent av människorna kan läsa och skriva…ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten…Neil Armstrongs ord är lika aktuella här som på månen.

Skolköket tar form.

På kvällen lägger jag mig på lastbilsflaket under mitt myggnät och lyssnar till sång från människor och insekter. Himlen är stjärnklar men jag kan tyvärr inte fånga det på bild. Tacksamhet är ordet för dagen. Vi har hunnit med det mesta och slutspurten får övriga i gänget ta hand om.

Moro – brojobat

Brojobat…skrev han, Moro, för ett tag sedan på ett av mina Facebookinlägg…jag förstod inte vad han menade…

FB bekräftar att vi är vänner…

Det finns människor och så finns det medmänniskor…jag tänker på Moro…en kille från Sydsudan…det borde stå medmänniska istället för vän på vid hans namn i min facebooklista. Det här är tredje resan tillsammans med honom och nu börjar vi känna varann.

Moro bygger kök

Hans livshistoria är som för många andra här…en krigshistoria…familjen i ett flyktingläger nånstans i norra Uganda…själv åker han runt och försöker hitta jobb så att familjen ska ha det så bra som det går.

Moro i (gul tröja) med sina murarkollegor och så jag.

Moro är allkonstnär…en lågmäld sån…han kör lastbilen…lagar bilar…lagar jättegod mat…bygger köket och en massa annat. Han väntar inte på att bli satt i arbete…han söker upp jobb.

Moro, Musumba och jag

Vi pratar om livet, konflikten i landet, våra familjer, framtiden och våra drömmar. Våra resor mellan lastbilen och Lotimor har blivit många de senaste dagarna och Moro börjar bli en nära vän för mig…jag vet inte om han förstått det men…han är lätt att tycka om.

Moro med den trasiga kopplingen

Någon berättade att han för ett tag sedan blev överfallen, misshandlad och rånad på allt inklusive sina kläder…och här sitter han nu bredvid mig…till synes ganska harmonisk, men jag är säker på att han har en kamp att kämpa…tänk vad mycket vi bär på…och vissa sår syns inte utanpå.

Moro

Framtiden ja…vi pratar om den. ”Om jag hade en rejäl verktygslåda, en kompressor och en svets så skulle jag starta en bilverkstad” säger han till mig. Jag ser hans drömmande blick och tänker på mitt eget garage i Trollhättan…tänker på om det skulle vara möjligt att få ut grejer till honom, men säger inget…vågar inte lova något som jag kanske inte kan hålla…om jag bara hade…vi har nog alla tänkt så.

Sen talar vi om orättvisor…vad kommer det sig att en telefon som säljs i Sverige funkar i flera år medan en till synes likadan i Sydsudan är dålig redan som ny? Båda är ju tillverkade i Kina…jag lovar att försöka få fram en bättre begagnad åt honom…men tänker att han är värd en ny…

Moro surrar fjäderblad

Det finns så mycket mer att berätta om Moro. Vi skrattar tillsammans, kämpar tillsammans, svettas och tänker tillsammans. Han är vardagshjälte som inte så många vet nåt om, värd att kunna leva ett liv i fred och harmoni…

Brojobat….vad menar han egentligen?…men så blundar jag och läser högt…bra jobbat…

Ibland ser vi saker bättre när vi blundar…bra jobbat Moro.

Tack Moro – jag hoppas vi ses snart..

På väg hem

Just nu är vi i Narus på ett katolskt gästhus. Dom börjar känna oss nu efter ett antal besök här. Känns skönt att sova en stund innan vi tar oss vidare söderut.

Ris o bönor till kvällsmat plus en kall ingefäraläsk. Krävs inte mycket för att må bra.

De 255 km från Lotimor och hit tog 9,5 timmar vilket är betydligt snabbare än vi räknat med. Jag var rädd för regniga leriga vägar och punkteringar då däcken på vår bil börjar bli slitna, men allt har gått bra och det har torkat upp rejält sen vi åkte in.

En etta med fin utsikt i Lotimor.

Vi hann med ett kort besök i byn innan vi lämnade Lotimor…jobbet har annars tagit all tid.

Undrar vad dom tänker om oss…

Imorgon har vi en timme till gränsen och sedan några timmar till Lokichoggio. Bilen behöver lagas och tankas, en del grejer ska lämnas i kyrkan och en del annat ska med vidare på resan.

Vi har tänkt åka vidare till Lodwar och hoppas på att de fyra-fem floderna som ligger framför inte är översvämmade. Regnet hänger i luften så det känns lite nervöst.

Lotimor

I morse satt elever och väntade på att få komma in i klassrummet med nya bänkar…vi förstår nog inte hur mycket detta betyder. Häromdagen dök det upp ett par killar i 13-14 års åldern. Dom hade hört att skolan skulle öppnas och hade gått mer än 10 mil för att komma hit…det är inte utan att jag fäller en tår när jag tänker på dom.

Köket tar form och snart är skolan igång. Om barnen får ett mål mat i skolan så kommer föräldrarna nog att skicka dit dom. World Food Programme tror vi kan fixa mat om vi ordnar med skola, kök och lärare…vi håller tummarna.

Så här när det mest intensiva passerat så kommer tankarna…är det mödan värt? Hur ser det ut i Lotimor om tio år? Hur kommer freden om i området? Oavsett hur det blir så är jag oerhört tacksam över att få vara en del i detta.

Vi är efterlysta…

Guvernören i Kapoeta state, kommissionären i vårt område och parlamentsledamoten för Lotimor har sökt oss. När vi inte dykt upp och återkopplat så har människor börjat oroa sig för vart vi tagit vägen. Jag känner mej tacksam för deras omsorg, men nu kan dom sluta söka oss. Man kan luras att tro att ingen har koll…vi har inte mött en enda bil på 4 dygn…men när vi försvinner så är det någon som saknar oss…det känns skönt.

En gammal trött koppling byts ut

Förmiddagen har gått åt till att bygga ihop lastbilen…nu vet vi hur det är att byta koppling på en lastbil dagsresor från närmaste verkstad…det regnar i alla fall inte…och som tur är har vi med oss David Svedberg som fått skaka fram gammal kopplingsbytarerfarenhet.

Två vattenflaskor och lite gaffa = oljetratt

Jag fick göra en tratt av ett par flaskor för att komma åt att fylla olja i växellådan. Gaffatape, najtråd, innerslang och numera epoxy- o superlim kommer att vara mina trogna medresenärer framöver….

Ny olja – nya utmaningar

Under tiden vi jobbade med bilen så blev det tidvis lite hetsigt mellan ett par lokala grupperingar. Någon tog upp sten och flera gjorde hotfulla utfall mot varandra…till sist gick Bengt fram och lyckades lungna ner dom. Det är bla därför vi är här…för att visa en alternativ väg med fred och försoning. Det kommer ta tid, men vi måste våga hålla ut…

Hetsiga diskussioner vid lastbilen.

Syrsor, fåglar, grodor och taktfast sång från byn är det jag hör. Det är inte svårt att fälla en tår ikväll. Jag tänker på slitet med kopplingen på lastbilen, alla resor, sista sträckan med lastbilen fram till Lotimor.

Lastbilen behövde hjälp över Lotimorfloden

Sen tänker jag på de som vaktade vid bilen. Tre dygn blev det…

Några av de som vaktade vid lastbilen

Och så naturen, människorna och allt roligt vi haft. Det är svalt nu…29 grader när månen stiger över horisonten kl 21:37. Jag kanske drar ett lakan över mig inatt här i mitt myggnätstält.

Utsikt från mitt myggnät

Det måste finnas en högre makt som gillar det vi gör…annars hade inte allt gått så bra…

Plan B måste till

Vi slog visst läger mitt i huvudstråket för boskapen.

Det ljusnar ganska fort och jag har sovit som en stock…det har inte David gjort bredvid mig…sorry…

Frukost i bushen…

Under frukosten pratar vi igenom hur vi ska lösa problemet med lastbilen, något allvarligt har hänt för vi har ingen drivning på den. Det är visserligen inte konstigt att den strular…bäst före datumet var för ett bra tag sedan men det hade inte gjort något om den hållit ett tag till.

Beslutet blir att Bengt, David och Moro börjar plocka ner växellådan för att hitta felet medan jag tar ett gäng i min bil plus en del grejer och kör vidare mot Lotimor. Vi vet inte hur långt det är, men bör vara 3-6 mil bort…alltså några timmars körning. För mig är det lite nervöst att dra iväg utan winch på bilen..kör vi fast så får vi det tufft.

Mycket sten blir det…

Vi passerar några lerhål men största utmaningen blir alla små flodfåror som blidasts under regnen och som nu står torra men fulla av sten. Vi lyfter många kilon innan vi till sist når Lotimor.

De djupaste svackorna fylls med sten.

Resan tillbaka går lättare men 2,5 timmar tar de 47 kilometrarna i alla fall.

Närmaste koppling flera dagsresor bort.

Det är kopplingen som gett sig på lastbilen och Bengt & Susanne kör tillbaka till Kenya för att fixa reservdelar. Själv kör jag folk o grejer till Lotimor en sträcka som kommer att bli välkänd för mig de kommande dagarna.

Ibland går vägen genom snårig skog

För varje tur jag tar ser jag hur det torkar upp allt mer. Vi flyttar stenar, fyller diken och hugger ner buskar för att förbereda för lastbilen.

Fasaden fixas och vi slår betongtegel till köket

Vi har lämnat tre vakter vid lastbilen medan övrigt folk flyttats till Lotimor för att påbörja renovering av skolan och bygge av skolkök.

Skolbyggnaden som ska renoveras.

Det är tufft att sitta i bilen i 35-40 gradig värme hela dagen, jag dricker 5-6 liter vatten per dag och jag somnar lätt på kvällen.

Det är nog nån där uppe som gillar det vi gör…

Vi vaknade i gryningen i Naliel och packade snabbt ihop för att ta oss vidare mot slutmålet. Det ljusa timmarna på dygnet är viktiga för att kunna hålla ett bra tempo. Vi har lämnat de vägar som syns på kartor och nu går det långsamt…jag kör mestadels på lågväxel 2:an och 3:an.

Många flodövergångar blir det

Lastbilen har kört fast 6 gånger i leran och taktiken är att en LandCruiser går före och en efter. På det sättet kan vi dra både framåt och bakåt. Vid riktigt knepiga ställen får vi tråckla förbi min bil också så att vi kan koppla på båda bilarna framför lastbilen.

Möte med kommissionären

Runt kl 17 når vi Nanangachor, nu har vi kommit ca 15 mil. Här åker vi in för att hälsa på kommissionären. Han tar emot oss iklädd linne och skynke…ledig klädsel här…

Vi får höra det vi hört så ofta…vi behöver skola, sjukvård och vatten…då kan vi också jobba på freden.

Stopp för vedinsamling för kvällsmaten

Efter en stund drar vi vidare men framåt skymningen kör Moro i en sten och spräcker kylaren, något vi varit rädda för ska hända och som tyvärr är svårt att undvika här.

Spräckt kylare…inte bra.

Febrilt tankearbete börjar ”om vi bara hade superlim och epoxi” säger Moro…ingen har nåt sånt…”jag kollar i andra bilen” säger Musumba. Efter en stund kommer han tillbaka med…superlim och epoxi…

Någon däruppe måste gilla oss…

Både jag och David är tveksamma till lagningen, men det är ju värt ett försök…”trust me, i know this” säger Musumba som börjar förbereda ytan med ett bågfilsblad.

Vattenhålet

Medan några limmar med superlim, sand och epoxi så tar jag med mig några andra och åker tillbaka till närmaste vattenhål för att skaffa vatten till kylaren.

Vi fyller upp vatten, äter kvällsmat och kör vidare…lagningen verkar fungera…

Goodnight South Sudan

Att hitta epoxi o superlim i handskfacket i en bil vi lånat…att sen få lagningen att hålla…någon där uppe måste gilla det vi gör…tänker jag medan jag tittar på en skuttande lastbil framför mig.

Surra fjäderblad…inget som behövs i Sverige…

Fjäderblad vrider sig på min bil och bultar lossnar. Vi drar åt bultar, surrar fjäderblad med remmar och åker vidare

Morgonen började kall och blöt med stopp i leran…nu är vi inne i ett torrt områden med 30 grader mitt i natten. Vi kör några timmar till men framåt småtimmarna får lastbilen stopp igen och vi väljer att slå läger.

Nattlägret…nånstans…

Folk lägger sig utspridda runt bilarna och alla letar efter några timmars sömn. Att tvätta sig är inte att tänka på…vattnet behövs till viktigare ändamål.

Jag och David somnar på en pressening under en stjärnklar himmel. Syrsor, grodor, hyenor och andra röster hörs men överröstas snart av mina snarkningar.

Felet på lastbilen tar vi imorgon…var dag har nog av sin egen plåga.

Vi har fått kontakt med Moro…

…lastbilschauffören. Han skulle vara här igår men han sitter någonstans i skogen i Sydsudan och väntar på att det ska torka upp så att han kan åka vidare.

Idag har vi packat en del. Det är mycket som ska med till Lotimor och allt måste packas för att inte skaka sönder. Skolbänkar till 200 elever…i ett område där bara en procent kan läsa och skriva…det känns i hjärtat…

Gårdagens etapp skapade servicebehov på min bil. Batteriet lossnade så det fick spännas fast med spännband. Takräcket är nog mest gjort för släta vägar så det behövde också en översyn.

Lastbilen som drog in vatten i motorn i oktober ska nu tillbaka till Sydsudan. Startmotorn är reparerad och vi tänkte byta fläktremmar…fanns inga att få tag på…nu sitter dom gamla där igen och två som nästan passar ligger i hytten…vi hittar på nåt om dom gamla går sönder.

David Svedberg hittar en intressant filtlösning på luftfiltret…det får duga och burken tejpas med gaffatape för att klara vattnet.

David fixar kontaktproblem på batterierna.

Nu återstår en god natts sömn och imorgon bär det iväg över gränsen…om vi kommer över floderna…

Här testar jag djup och underlag vid överfarten igår natt

Bloggen kommer att göra ett uppehåll några dagar…vi kommer att positionera oss via satellittelefon, men inget vanligt nät går att få tag på.

Håll utkik, håll tummarna och be en extra bön…det lär behövas.

South Sudan here we come!

Nu börjar det på riktigt

Trummorna överröstar syrsorna här i korridoren där jag ligger under mitt myggnät. Det är varmt, dammigt och…annorlunda.

Båda LandCruisers fick kopplas på för att få loss lastbilen

Vi hade räknat med att Moro(mer om honom i ett kommande avsnitt) skulle tagit vår lastbil från Lokichoggio i Kenya och kört hela vägen, men han har fastnat någonstans i Sydsudan så Bengt får köra första sträckan.

Dagsetappen har gått bra trots några fastkörningar…lastbilen är inte menad för dessa…vägar…eller vad det nu är.

Tullövergången är ofta lite bökig och den här gången var inget undantag. Efter två timmar på syududangränsen och lite tjafs i tullen så kunde vi åka vidare.

Moro, Musumba och jag i Narus

Vi mötte Moro i Narus(en av få platser som finns med på Google Maps)och åkte sen vidare bort från civilisationen.

Det blev ugali(majsgröt) och grönsaksröra till kvällsmat…tappar nog några kilon på den här resan…

Myggnätstält är klockrent här

Nu somnar jag snart här i Naliel under mitt myggnät…tacksam över att allt gått så bra.

Lång dag blev det

Både jag och David Musumba skriker högt av tacksamhet och glädje när vi kommer över floden strax innan Lokichoggio. Att köra över såna här ställen är utmanande…att göra det i mörkret kräver ännu med kontroll och eftertanke.

Till höger om lastbilen och till de små ljusen långt bort ska vi.

Vid åttatiden på kvällen kom vi hit. En lastbil sitter fast och en LandCruiser har tagits med strömmen. Medan jag är kopplad till ett rep tar jag mig ut i strömfåran för att bedöma underlag och djup. Folk tar sig över till fots och vi försöker höra oss för hur det ser ut längre bort.

I stora delar av landet har regnet vräkt ner trots att det skulle varit torrtid nu och människor är bekymrade över hur det ska bli framöver.

Till sist kom vi i alla fall fram till Lokichoggio(efter 16 timmar)och nu börjar förberedelserna inför resan över gränsen.

Hur den resan går kommer att avgöras av vädret de närmaste dagarna.

Vi hörs.

Idag tar asfalten slut…

På skärmen dansar Deborah Lukalu och den karaktäristiska blandningen av trummor, sång och gitarrsolon får vår lilla bil att gunga…kongolesiska toner…jag älskar det…när det kommer till musik så inser jag att mina 17 år Tanzania har satt sina spår.

Igår åkte vi från Nairobi till Nakuru och idag vaknade vi runt fyra för att börja vår resa mot Lokichoggio, sista stoppet innan Sydsudan.

Jag tar över körandet och David Musumba och hans bil kan då få vila när vi byter mot en Land Cruiser. asfalten snart tar slut och lera och grus tar över…de 13 timmarna som Google lovar lär nog bli några till…

Två dagar till med mobilnät…sen är det satellittelefon som gäller. Då kommer uppdateringarna här att få vänta.

Heja Opibus

Jag och David passar på att göra lite utflykter i storstan i väntan på nästa etapp mot Sydsudan. Nairobi är en blandning av rikt och fattigt, ordning och kaos…mest kaos. Här möts många kulturer, många religioner och stan är ett centrum för många företag i landet.

Ska man börja nåt nytt är det här en plats att börja på, det har Opibus också tänkt.

Min första kontakt med dom var i ett förråd någonstans i Linköping. Vi kollar in en prototyp på elkonverterad safaribil och avslutar med lunch på en pizzeria.

För ett tag sedan startades produktionen här i stan och vid mitt förra besök fick jag chansen att provköra en av deras bilar. Nu är jag här i deras verkstad igen och det har hänt en hel del det senaste året. Ett antal bilar är i drift på safarilodger runtom i landet och många står på kö för att konverteras.

Johanna och Filip, berättar över en lunch vad som ligger framför och det går inte att ta miste på entusiasmen och framtidstron. Expansion till större lokaler med större produktionskapacitet är på gång.

Jag snackar med några killar som monterar batterier i en ny bil…dej kommer jag ihåg från i fjol, säger en av dom. Jag lovar att återkomma. Fortsättningen vill jag inte missa.

Heja Opibus!

Kan jag vara till nytta…?

En fråga som far runt i mitt huvud. Du kanske också tänker på det ibland.

Jag tror att vi alla innerst inne vill vara till hjälp och nytta för andra…det är liksom något som är nerlagt i vår mänskliga natur…men ibland äts vi upp av alla måsten så att vi inte ser behoven.

Jag och David har idag resonerat om nyttan med våra liv…meningen med livet…det blir lätt lite djupt och kanske filosofiskt.

Det är klart att jag kan vara till nytta…tänker jag…och kampen börjar mellan Jante och Ego…

Men innerst inne tror jag inte att livet är en slump…så mycket tro har jag inte…nä…jag måste få tro att jag hamnat här av en speciell anledning…det är nån med ett större perspektiv som har sitt finger med i spelet…det måste få vara så…tänker jag.

Kan jag vara till nytta…? Ja, jag undrar bara när och för vem…

Ikväll somnar jag tacksam över att det finns en plan med mitt liv…

…och för ditt…

Att landa…

Det trycker till på trumhinnorna, knakar lite i inredningen…och så det speciella ljudet när hjulen fälls ut…

Varje gång jag reser med flyg hoppar något igång i min hjärna…jag gör liksom två resor…en fysisk och en mental.

Livet är en resa, har jag sagt det förut? Den här delen av resan eller livet har sina speciella överraskningar.

Jag undrar vad som dyker upp runt hörnet…ska allt flyta på eller finns det sånt som behöver bearbetas, kämpas med och kämpas för?

Jaa…det finns delar i livet som är värt att kämpa för…glöm aldrig det…

Nu har vi landat, jag och David…Adam väntar på oss och för oss genom ett regnigt Nairobi till Kindaruma road, första stoppet på väg mot Lotimor.

Goodnight from Nairobi.

Ja, jag vill ha extra liv!

Jag sitter med en tallrik gröt och en kopp kaffe…som vanligt. Fem morgnar varje vecka ser ganska lika ut, men den här morgonen skiljer sig lite mot övriga.

Incheckad och klar för avfärd mot Nairobi och vidare mot Sydsudan.

På bordet ligger mina malariaprofylax…det har blivit många rosa-bruna piller över åren…nu är jag där igen. En tablett om dagen hjälper mig att minska risken för malariainfektioner. Själv är jag inte orolig, men jag tänker på alla de som varken har medicin eller försäkringar…

Jag tänker på de jag kommer möta nästa vecka…så långt bort från malariaprofylax man kan komma…men mitt i malarian…ett område där döden lurar runt hörnet.

Ja…jag vill få extra liv…jag vill ge extra liv…precis som när jag spelar nåt spel…tänk om det fanns en knapp ”get free lives from your team members”.

Idag hade jag klickat på den…det finns sånt i vardagen som skulle behöva lite extra liv…och jag kommer att stöta på människor där extra liv kommit försent…

Att åka ner till Lotimor…ja det är i alla fall att bidra med lite liv…jag vill i alla fall inbilla mig det.

Jag har tiggt pengar till vattenpump och solceller…du…ditt bidrag ger extra liv.

”Get free lives from your team members”

Det behöver vi alla….

Tack…

…jag kan inte uttrycka det bättre.

Min lilla högst improviserade insamling har gjort resultat.

Tack…,för att du låter dig beröras.

Tack…för att du berättat för andra

Tack…du som delar med dig av det du har…

På bara några timmar kom det in drygt 4000kr. Mer än tillräckligt för de solceller som Bengt önskade.

Solcellerna är beställda och dessutom räcker pengarna till lite kringutrustning.

Imorgon ska jag packa. Det ska bli intressant att se om allt får plats.

Fortsättning följer…

Kan några solceller förändra världen?

Om en dryg vecka lyfter jag för min tredje resa till Sydsudan. Den här gången i sällskap med David Svedberg härifrån stan plus en del andra som hakar på längs vägen.

Förra gången fick ett snöpligt slut…nästa gång jag svimmar har jag bestämt mig för att jag inte ska göra det stående på en trappa…den förra resan slutade med en flygresa till sjukhuset…jag besparar er bilden på mitt ansikte…

Hursomhelst så närmar sig avresedatumet med stormsteg och inköpen och behoven hopar sig.

Idag fick jag ett meddelande från Bengt Klingberg, han och hans fru Susanne jobbar i Östafrika och vi kommer att åka in tillsammans till en del av världen dit ingen buss går, nästan ingen hjälp når och el har man inte hört talas om. Jag vet inte vad det är…men Lotimor, som byn heter, klingar vackert i mina öron…trots det karga, tuffa klimatet.

Den här gången har vi med oss bla byggmaterial och skolbänkar. Det ska bli skola…i ett område där knappt en procent kan läsa och skriva…

Jag tigger inte åt mig själv…ni som följt mig vet att jag samlat in pengar till en vattenbrunn…nånstans i Sydsudan…bildbevis kommer med tiden.

Jag har kollat på nätet och ett solcellspanel som kan underhållsladda Klingbergs bil när vi står still skulle varit perfekt men jag har lite kort om tid. Behöver köpa den senast tisdag.

Kan en solcell förändra världen? Nja…men den kan definitivt vara en del i förändringen. 3500 kr behöver jag få in.

Meja mig på de.ny@live.se om du vill bidra.

Tillsammans kan vi förändra världen…!

Thank God it’s thursday…

…nä, jag kommer inte ihåg fel. Jag menar torsdag.

Det var längesen nu…som jag skrev i bloggen…känns också längesen jag var på språkcafe.

Men nu har vi dragit igång igen…nya namnskyltar åt alla…dom gamla slängde jag.

135 stycken, kanske några dubbletter, men åtminstone 120 olika namn från minst 20 länder…kanske 25…jag har inte så bra koll…120 människor på en termin.

Jag kan bara namnen på ett fåtal av cafebesökarna, men vill nog påstå att jag känner igen ansiktena på alla…det känns mäktigt…att få vara en del av detta.

Torsdagkvällar är bra kvällar…för då är det språkcafe i Pingstkyrkans café på Strandgatan i Trollhättan.

Tack alla ni volontärer…och tack alla ni nysvenskar…ni får mig att se fram emot nästa torsdag.

Första advent…

…känns långt borta. Det enda som påminner mig om advent är Boney M som sjunger julsånger i ljudanläggningen här på Kilimanjaro International Airport.

Nu går resan mot sitt slut och jag kan inte känna mig annat än nöjd…men som alltid…kommer jag strax att sakna det här landet.

Jag sitter här med mina halvskitiga Safariboots och blandade känslor.

I väskan har jag majsmjöl, Africafe, Curry och Stoney tangawizi…minnen som tas fram vid speciella tillfällen…

I telefonen och kameran några foton för att inte glömma…nu ska vi kliva på flyget.

Byebye Africa for this time.

Jag är så tacksam

Asante Mungu…står det på bilen framför mig.

Den är fylld med mango förmodligen från Tabora till Arusha.

Jag är så innerligt tacksam över det liv jag har…över alla vänner som hjälpt till…över hur allt har löst sig under den här resan.

Det har regnat massor i Serengeti de senaste dagarna och med en bil med krånglande fyrhjulsdrift har vissa avsnitt varit mer utmanande än andra.

Nu sitter jag här i en minibuss. Vår stackars gröna bil ville inte ta oss hela vägen tillbaka till Arusha.

Våra fantastiska chaufförer har löst problemen allt eftersom…det finns alltid en lösning…och jag väljer att vara tacksam för allt gott…bilen kunde havererat mitt ute i Serengeti…vi kunde kört fast i nåt bottenlöst surhål som så många andra gjort de senaste dagarna…nu är vi bara nån timme sena.

Asante Mungu…betyder förresten tack Gud…jag kan bara hålla med.

Ikväll somnar jag tacksam…igen…

Med powerbanken vid min sida…

…ligger jag här i ett tält på Kenzan tented camp i Serengeti.

Regnet smattrar stillsamt mot tältduken och termometern visar på 20 grader…det är kallt.

Några timmar in i nationalparken där bara en tältduk skiljer oss från hyenor, flodhästar, lejon och en massa andra djur.

Jag får en påminnelse om att ställa ut sopkärlen imorgon bitti…hinner nog inte hem tills dess.

Det känns konstigt att fara mellan ytterligheterna i detta land. Imorgon ser jag fram emot att förundras över allt här.

Jag kan inte titta mig trött på Serengeti.

Kontraster…

…har jag nämnt det förut? Tanzania är fullt av ytterligheter och ibland gör det lite ont…på nåt sätt…alltså positivt och negativt på samma gång.

Jag sitter på Malaika Hotel i Mwanza och lyssnar till Viktoriasjöns vågor som slår mot klipporna intill.

Nu är jag mer turist än på väldigt länge och imorgon bär det av in i Serengeti, ett paradis i detta land.

Jag försöker tänka igenom de senaste dagarnas händelser…att hålla i en grupp på 18 personer skalar bort en hel del fritid och eftertänksamheten får lämnas till kvällarna.

Vad har jag för bestående minnen? Vad har skapat omprioriteringar i mitt liv?

Kan det vara kvinnan som visade oss hur man lagar mat…och alla steg som vi i Sverige tar för självklart…alla de steg som tillsammans tar 3-4 timmar?

Majsen ska skalas, malas och kokas till gröt, mchicha(spenat) ska rensas, malas och kokas, jordnötter ska skalas, rostas, skalas, krossas, malas och till sist kokas med mchicha.

Ett enkelt liv i en begränsad värld…där självklarheter för oss är utmaningar för henne…och vice versa.

Hur som helst gör det lite ont…att leva i två världar…eller fyra…rik eller fattig…tanzanier eller svensk…

…och det måste nog vara så.

Det gör ont att se nöden.

Det gör ont att inte ha en lösning på problemen.

Men det gör nog mest ont att inte kunna vara när mina vänner här i landet…och jag är tacksam för det…att ha så många att sakna.

Kontrasternas land…Tanzania…jag somnar medan AC:n surrar i rummet…och jag funderar fortfarande på vad som påverkat mig mest…

Till ljudet av syrsor…

…ligger jag här i min säng i gästhuset på Nkinga Mission Hospital.

Ett par intensiva dagar tar ut sin rätt och jag känner hur skönt det är att sträcka ut sig.

Vad har hittills varit bäst? Vet nog inte…men det känns märkligt att vara så nära mina vänner och ändå bara hinna hälsa på ett fåtal.

Vissa måste jag ändå få träffa…sådana som betytt lite extra i mitt liv.

Ibrahim är en av dom. Stör jag? frågar jag när jag dyker upp och vet redan svaret…dum fråga…klart du inte stör, du är ju gäst, dom stör aldrig…nu går vi till Sungwizi Restaurant och tar lite fika svarar han och låser drickabutiken…stängt på grund av objuden men välkommen gäst…

Det är alltid så nära inpå här…livet…och döden…att ta vara på sina vänner är inget man bara skjuter upp.

På väg till Tabora stannar jag till i Simbo och beklagar sorgen. En av mina bästa vänner förlorade sin dotter i cancer för några veckor sedan. Jag kramar om Machibya och kämpar mot tårarna…ger honom lite grejer jag har med mig och kliver i bilen o säger adjö…ja det är så nära inpå här…livet och döden.

Absalom får en kram och hälsar så gott till min pappa…det blir ett foto med honom också…kanske det sista…ja…det är så nära inpå här…

Fläkten vi sänggaveln överröstar nästan syrsorna och jag funderar på vad som varit bäst hittills…

…det är så nära inpå här i Tanzania…livet och döden…känns lite mer på riktigt…det är nog det som varit bäst hittills…

…till ljudet av syrsor och en fläkt somnar jag snart…på riktigt.

Man blir så lätt hemmablind..,

Det smattrar behagligt mot taket i gästhuset på Nkinga hospital och jag kommer på mig med att inte ha fotograferat något på hela dagen.

Igår kväll var det middag på Kahns BBQ i Arusha och idag en heldag med drygt 50 mil i bilen.

”Chicken on the bonnet” kan det bli bättre? Det finns ställen jag ogärna missar. Här säljs bildelar dagtid…inte svensk standard på köksutrustningen men jag har aldrig mått dåligt av maten här.

Varför har jag inte fotograferat nåt idag?

”Man blir så lätt hemmablind” den klyschan har jag ofta sagt och hört,men idag är det nog sant.

Här är jag hemma…här presenterar jag mig som Baba Nshoma…och då får jag ett leende. (Nshoma är ett typiskt namn här i området och det heter vår dotter)

Nu somnar jag med till ljudet av regn och galet många ljud från grodor, syrsor och mygg.

Skönt med myggnät…inte bara förmögen skull.

På resa igen

Det susar i öronen och hjärnan går på halvfart.

Är 75 dB för mycket eller orkar hjärnan med detta en längre tid? Tankarna i min hjärna hoppar från decibel…vidare till ett öde Sky city på Arlanda.

Klockan fyra på morgonen är inte aktiviteten på topp och det ligger ett märkligt lugn över flygplatsen.

Nu sitter jag här i flyget i sällskap med ett härligt gäng från Stockholm…och några hundra till som också hamnat på KL0456 ”bound for Kilimanjaro International Airport”

Mina tankar landar där…i Tanzania…du som känner mig vet…Dennis Nyström har fällt en och annan tår när han kommit ihåg…

…värme och kärlek, det är vad jag kommer ihåg. Mina medresenärer kommer inte vara desamma efter de här två veckorna.

Solen håller på att gå ner, men den värmer fortfarande genom det tonade fönstret.

Det här är en ny resa och jag har lovat 18 personer att dela en del av mina erfarenheter…jag hoppas att de också kommer att känna ihåg värmen och kärleken.

Har du lust får du gärna hänga med här på bloggen. Jag vet inte vart vi hamnar, men det kommer bli bra…det är ju ändå Tanzania.

Älskad och saknad…

Vi har tänt några ljus och tänker på de som inte finns bland oss mera. Idag är vi inte ensamma här på kyrkogården…många tänker…en del fäller en tår…jag blir lite tyst och försöker skala bort ljuden runt mig…vill på nåt sätt stilla mig…tänka till.

…ja…det står så på hennes gravsten…Älskad och saknad…jag smakar på orden…

Hon begravdes på min födelsedag och den kvällen skrev jag ner några rader som aldrig publicerades.

Nu, några månader senare känns det som en text att läsa.

———–

Någon suckar, nån annan försöker snyta sig diskret…annars är det mest prassel från programblad som låter….

Det är vid få tillfällen som livet blir så påtagligt som en sån här dag…ja, jag sitter i Trollhättans kyrka.

Om några minuter börjar begravningsgudstjänsten för en nära vän och kollega.

Idag är det också min födelsedag…kommer jag att vara på fler begravningsgudstjänster på kommande födelsedagar? Är en begravning en lämplig plats att vara på…på sin födelsedag? Kommer minnet av Jeanette alltid vara förknippat till den här dagen?

Det är konstigt hur vi människor hanterar sorg och saknad…ibland med rädsla, ibland förtvivlan…men kyrkan fyller onekligen en viktig funktion i sorgearbetet. En plats med rum för tystnaden…och eftertanken.

Blir det fler födelsedagar på begravning? Jag funderar igen och tänker att det får det gärna bli…minnet av min kollega är ljust…det är en bra födelsedag…trots allt.

Tack Jeanette för att jag får känna saknad när jag tänker på dig.

Det lyser frid över ditt ljusa och vackra minne….

…jag hoppas du läser det här…

När jag saknar orden..

Torsdag är språkcafekväll för mig. Idag var vi ca 50 personer i en härlig blandning av folk från halva jorden och som ansvarig för caféet hinner jag knappt sitta ner…det gäller att alla känner sig välkomna, att alla får nån att prata med…

Jag hinner i alla fall prata med en kvinna vars namn jag behåller för mig själv, men vi kan kalla henne Tamar…hon är från Afghanistan …

Vi halkar in på mat och frukt. Jag frågar henne vilka frukter som odlas i hennes hemland.

Tamar säger att ”hemma äter vi bara färsk frukt, ingen frukt som varit i frysen”….jag förstår att hon menar kylen men låter bli att rätta henne…det är liksom inte viktigt just nu.

Hon rättar sig själv och säger ”alltså före kriget som startade för mer än 40 år sedan, åt vi alltid färsk frukt och färskt kött”…sorg och vemod lyser i hennes ansikte…eller ska jag säga skuggar hennes ansikte.

”Kriget tar bort vatten….ingen vatten ingen frukt” det är inte lätt med svenskan men jag förstår henne…eller gör jag det? Ja…orden förstår jag…men innebörden? Mer än 40 år i krig…det är inte konstigt att människor flyr…mina ord räcker inte till och jag kommer på mig själv med att försöka fly ämnet…

På språkcafeet möter vi många människor, många människoöden…både sorgliga men också lyckliga.

Det är oerhört roligt att se hur människor lär sig svenska, får ett jobb och kommer in i samhället. Jag gläds när jag möter”gamla” språkcafeelever som med glädje kommer ihåg sina första stapplande försök i sitt nya hemland…

Men jag uppskattar lika mycket de stunder jag får sitta o lyssna till en berättelse likt Tamars…där mina ord inte räcker till…

Vi behöver bli påminda om allt vi tar för givet…vatten, el, gratis skola och sjukvård, mat på bordet eller tid till att utöva sin hobby.

…”ni svenskar är snälla människor” säger min anonyma afghanske vän.

Hoppas vi fortsätter att vara snälla, tänker jag medan jag ler mot henne.

Ikväll fäller jag en tår för Tamar…och ber en bön…

…jag hoppas hon känner det…för mina räcker inte till…

Till de som inget vatten har…

Jag sitter på tåget hem från Stockholm. Det är ofta på resor jag tar mig tid till att tänka…att reflektera över sånt som swishar förbi.

Jag tänker på vad som betyder nåt här i livet….vad berör mig…vad kommer jag att minnas när minnena bleknar…

Det blev lite över 17000kr…

Insamlingen till vattenbrunn avslutar jag nu…det räcker visserligen inte till en hel brunn men tillsammans med andra insamlingar kommer det att ge resultat.

Nu skickas pengarna vidare och jag återkommer med rapport o bilder när brunnen är på plats.

Tack för det du skänkt…tack du som uppmanade mig att starta insamlingen…det här berör mig…det här betyder nåt

…allra mest för den som inget vatten har…tack!

När vanliga säkerhetsbälten inte räcker till

Det vibrerar lite, skakar i stolen…jag känner trycket mot ryggstödet…det slår lock för öronen och så plingar det till.

Vi lyfter från Bromma flygplats på väg mot Umeå…mina tankar flyger också…men inte mot Umeå.

För mer än 25 år sedan bodde jag och min fru i Bromma, eller rättare sagt Åkeshov…jag kan ana vår lägenhet långt där nere…Då hade vi bara varandra att ta hand om…det är annorlunda nu…

Vår dotter har nyss flyttat hemifrån…åren går märkligt fort…nu är det hennes tur att pröva sina vingar…en krok i badrummet saknar handduk…nåt fattas.

Det är tomt på Olivias krok…

Jag gläds med henne…men samtidigt gör det lite ont…vad har jag gjort rätt och vad blev fel de år vi haft tillsammans? Vad borde jag gjort annorlunda…curlade jag för lite eller för mycket? Frågor som förmodligen alla föräldrar får kämpa med…förr eller senare.

Vi försvinner in bland molnen och jag läser skylten på stolen framför mig…det finns inga säkerhetsbälten i världen som han lugna mig helt…när barnen prövar sina vingar…mina barn är alltid mina barn…även när dom blir vuxna.

——

Ett dygn senare sitter jag i ett kök nånstans i Umeå och vill inte gå hem…jag upplever något som jag inte varit med om på länge, länge… jag vill bara vara kvar…jag vill undvika uppbrottet…du vet den där känslan av påtvingad tomhet, av saknad som inte går att ersätta…av att skiljas från nån som står en riktigt nära.

Roland o jag o Gittan

Under några år av min högstadietid var Roland o Birgitta mina reservföräldrar på internatskolan i Tanzania…husmor och husfar kallades dom…Senast vi sågs var 1986…då var jag lika gammal som mina barn är nu och det är nog först idag som jag inser vilken stor uppgift dom fyllt i mitt liv…och i mina internatkompisars liv…

Jag kramar om Birgitta och vi står länge…länge och gråter i varandras armar…det är 33 års saknad som plötsligt väcks till liv…vissa band brister aldrig.

Hon visar mig nåt jag skrev till avsked i början av 80-talet…

Jo…det är jag…

…och så ett foto på nån som visst är jag…och så berättar hon saker jag kommer ihåg…och saker jag glömt…nej, jag vill inte gå…vill bara lyssna, o lyssna och gråta en stund…det gör så gott för själen.

Mina 52 år till trots så är jag ändå ett barn när jag sitter här hos Roland o Birgitta…tack för det ni betytt i mitt liv… utan er hade hade livet varit mycket fattigare…

Min första biljett till Tanzania…

Tack vare bland annat er kunde mina föräldrar jobba i Tanzania…idag jobbar jag sida vid sida med de som mina föräldrar fick hjälpa…nu försöker vi hjälpa andra…ett litet försök att ge vidare av allt det goda vi fått.

SWISH 070-3334781 Märk med ”vattenbrunn”

Sydsudan behöver mycket omsorg…en vattenbrunn i ett land där bland annat vattnet är en stridsfråga…alltid kan det bygga lite fred…det är därför jag fortfarande samlar in pengar till brunnen.

Jag lovar att pengarna hamnar rätt…det blir till en brunn i Sydsudan.

En brunn i Sydsudan…det är ett säkerhetsbälte det med…lite som Roland och Gittan…fast för nån annan.

Tack för det du ger!

Tack för ditt bidrag…än finns det chans att ge..

Nu har det gått några veckor sen insamlingen började och pengarna tickar in sakta men säkert…11300kr hittills, det är inte illa.

Vatten i Lotimor. Foto Linus Klingberg

Handelsbanken clnr. 6845, konto 692 893 768

Swish 070-3334781

Jag tackar att du delat med dig av det du har till nån som behöver vatten i Sydsudan.

Vi paddlar i dricksvatten – Dalsland.

I somras var tog vi en paddeltur utanför Åmål…vattnet vi paddlade i gick att dricka…tänk om jag kunde berätta det för mina vänner i Lotimor…eller vill jag det…skulle nog kännas som ett hån…

En brunn som behöver lagas.

Det som smärtar mest med att åka mellan Sydsudan och Sverige är nog den brutala verkligheten…behöver jag säga mer? Jag funderar över hur jag på nåt sätt skulle kunna bidra med något ytterligare…därför kommer insamlingen att fortsätta ett tag till.

SWISH 070-3334781

….det ska bli en brunn

Tack!

Swisha skillnad för sydsudan!

Igår kväll skrev jag att om du vill vara med och samla in pengar till brunnsborrning i Sydsudan så får du höra av dig till mig…i morse hade jag ett meddelande på Messenger…vart ska jag skicka pengarna?

Kontonummer och swishnummer kommer längre ner, men först lite mer om vatten i Kapoeta state, Sydsudan.

Reparation av vattenbrunn – Lotimor                
Foto Linus Klingberg

Tillsammans kan vi göra skillnad. Jag gissar att en brunn kostar ca 100 000 kr att få till, kanske lite mer, kanske lite mindre. Sydsudan är ett dyrt land att jobba i, men jag lovar att göra vad jag kan för att pengarna ska räcka till så mycket vatten som möjligt.

I väntan på vattnet                
Foto: Linus Klingberg

Kapoeta state har mer än en miljon innevånare som lever under väldigt knappa förhållanden, speciellt när man kommer utanför de största tätorterna. Fredsbyggande är ett av huvuduppdragen i regionen och en orsak till konflikt är den stora bristen på vatten. I ett område med ca 80 000 innevånare finns det 2-3 brunnar…behöver jag säga mer? Det är klart att detta är en källa till konflikt… Behoven är enorma…oavsett om du har 5 kr eller 50 000 kr så är du välkommen att bidra. Det du ger kommer inte bara att förse människor med vatten, de kommer även vara med och bygga fred. Sprid gärna det här inlägget så att fler kan vara med.

Lokalproducerat vatten….utan tillsatta kemikalier    
Foto: Linus Klingberg

De pengar som kommer in skickas sedan vidare via Pingstkyrkan i Trollhättan till de organisationer som vi har kontakt med och förtroende för i regionen.

Jag har öppnat ett nytt konto som är skrivet på mig men till enbart för detta ändamål, men det går även bra att Swisha. Kom ihåg att märka insättningen med ”Vatten Sydsudan” så vet jag vad det gäller.

Handelsbanken clnr. 6845, konto 692 893 768

Swish   070-3334781

Kom igen…nu fixar vi första brunnen !

Jag är så tacksam…

Jag sitter i skuggan och läser en tidning…läser ifatt, det är vad jag gör. Några veckors semester med utlandsresa har gett mig dispans från nyhetsuppdateringar…visst är det skönt..! Att logga ut på riktigt och tillåta sig att inte läsa vad media tycker att vi ska veta, har du inte provat det så gör det nån gång.

Nu sitter jag här i alla fall och skummar igenom traven med TTELA-tidningar som legat till sig ett par veckor.

Jag ska villigt erkänna att det är inte mycket som fångar mitt intresse, nyheterna är ju gamla, men en artikel gör mig tacksam och stolt.

Isayah Majok Dau, en man som kanske inte hörs så mycket men som gör desto mer. Jag har träffat honom i lite olika sammanhang och lärt känna honom bättre på de resor jag gjort i Sydsudan. Han har varit med oss, puttat på bilar som kört fast, hjälpt till att byta däck när vi fått punktering, suttit i samtal och delat med sig av sin visdom och sina erfarenheter.

Isaya Majok Dau, biskop för Sudan Pentecostal Church(SPC), sitter med vid förhandlingsborden i Sydsudan för att försöka bygga fred mellan olika stridande parter i regionen.

Den 5:e juli läser jag en artikel som handlar om detta. Kyrkan har en viktig roll och landets ledare har bett bland annat Isaya vara med i fredsarbetet.

De resor jag fått göra till Sydsudan har varit tillsammans med SPC och jag känner mig tacksam att även vi från Pingstkyrkan i Trollhättan får möjlighet att hjälpa till.

Kanske…om vi håller ut…kan vi få se en positiv förändring i landet…Sydsudans folk är värda det.

Men utmaningarna är stora i den delen vi arbetar…99% kan inte läsa och skriva…en läkare på 1,6 miljoner människor…två vattenbrunnar på 80 000 personer…vill du vara en del av deras förändring?

Hör av dig så startar jag en insamling till en vattenbrunn…att borra ett hål kostar ca 100 000kr.

Vi kan förändra….

…jag är tacksam över att få vara en del i Sydsudans förändring…även om min del är väldigt liten.

Vemod och glädje…

…går det verkligen ihop?

30 år sen sist…nu sitter jag här igen i Scandinavium…då nån annan, nu Mark Knopfler.

Vi befinner oss alla i olika skeden av våra liv, ibland glitter och glam och ibland mera åt det vemodiga hållet.

Du som känner mig vet att jag inte precis är den som går runt vemodig…trots det har jag på nåt vis hamnat där i de tankar jag delar här på bloggen…du får tåla det…

Mark Knopfler och hans band har dragit med sig Gitarr, Saxofon, Trumpet, Sordin Trummor och över 40 instrument till. Det är mäktigt, samspelt och en hyllning till instrumental musik.

Med sina 69 år och massor av framföranden bakom sig behöver han inte bevisa något…den tiden är förbi.

Im thinking about retiring…but then I think why not just keep on plying and enjoying, säger Mark…och det är precis vad han gör…hela bandet gör.

——-

För 30 år sedan var vi ett gäng 20-åringar här…nu har en del av dom fått flint eller grått hår.

Inga riktiga 20-åringar så långt ögat når…

Stämningsfullt fortsätter Mark att sjunga

”Juliet the dice were loaded from the start

And I bet and you exploded in my heart

And I forget I forget the movie song

When you gonna realise it was just that the time was wrong Juliet?”

Det lite sorgsna, i kombination med Marks karakteristiska gitarrsolon får mig att tänka…på de 30 år som gått…på sånt jag gjort, men också på det jag önskar att jag gjort.

Långa instrumentala stycken, med inspiration från irländsk folkmusik, med latinamerikanska toner…och så plötsligt över till en gammal klassiker som får oss 20-års wannabees att jubla…det känns som förr…

”When I started to visit Scandinavia I was just a young dude. Now I’m an old guy.”….och han är inte ensam…många här är nog i samma ålder…du är i gott sällskap Mark…och vi gillar dig.

Mot slutet bjuder han på eftertänksamhet.

”When I leave this world behind me

To another I will go”….frågan är vilken värld det blir…tänker jag.

I fredags fick jag ta farväl av en nära vän och kollega…hennes tid på jorden var slut…vilken värld är hon i nu?….

”This has been a day to die for

Now the day is almost done

Up above, a quiet seabird

Turns to face the setting sun”

Med sina 69 år har han en bit kvar tills solen går ner…får vi hoppas…men det går att ana en vemodig tanke om livet efter detta…det lyser igenom i hans texter.

”Now the evening dove is calling

And all the hills are burning red

And before the night comes falling

Clouds are lined with golden thread

Där står han på scenen…lite kutryggig med väldigt försiktiga, nästan obefintliga rörelser…men som sagt, han behöver inte bevisa något…

Tack Mark Knopfler för den här gången…ja…vemod och glädje går ihop…det visade du ikväll.

150 anledningar till glädje…

Så här dagen efter terminsavslut på språkcafeet så är det läge för lite reflektioner.

150 namnskyltar på ett bord…alla representerar olika livsöden…det är årets skörd…

Dari, portugisiska & svenska… Google translate hjälp!

150 människor fördelade på kanske 20 länder som kommit till oss på märkliga sätt

150 människor med vilka jag har mycket gemensamt

Och så lite somali…

150 människor som har en längtan att bygga broar och spränga gränser

150 modiga människor som vågat möta en främmande kultur

150 möjligheter till vidgade vyer och nya erfarenheter

130 av de 150 hade kanske inget annat val…vi andra förstår knappt att glädjas åt fred och frihet

Mycket snack blir det…

150 anledningar till att vara tacksam…tacksam för att få vara till nytta och glädje för nån annan

Mitt liv hade varit 150 gånger fattigare utan alla dessa möten.

Shukran, thank you, merci, hvala, ahsante, ndaga, orakoze, obrigado, mwabedja, aikambe.

Eller kanske arabiska…

Ursäkta eventuella stavfel men…på språkcafeet övar vi mest på talet…och det är ju svenska vi övar…så jag säger tack…

…till Sirppa, Ann, Abdelraheem, Lul, Nadifa, Abdi, Ingemar, Wedad, Talenwa, Pega och alla ni övriga 140.

Utan er skulle mitt liv vara mycket fattigare…det ska jag tänka på när jag röstar i helgen…

Tack och glad sommar!

När orden inte räcker…

Jag sitter hemma och går igenom bilder från de senaste tre veckorna i Tanzania, flyttar över från kamera till dator, bläddrar bland gamla bilder.

Vingen som bar oss hem

I måndags öppnade jag mailboxen…efter tre veckors frånvaro…183st mail att gallra, kasta eller åtgärda. Min inkorg har nästan alltid några oöppnade mail…trots tappra försök att nolla den varje morgon.

Man får plats tre pers i en Bajaj(tuktuk)

Nu sitter jag här med mina foton…minnen…roliga, tråkiga, lätta eller utmanande…minnen som dyker upp när jag minst anar det.

Hassani och hans Bajaj

Ibland ångrar jag foton jag tagit…men oftast dom som aldrig blev av…minnen som bleknar allt för fort.

En natt i flyget

I mailboxen dyker det upp ett par dystra, sorgliga mail…det är inget personangrepp, inget jag måste försvara, inget jag missat…eller jo…kanske nåt jag missade…jag skulle tagit ett foto till…bara ett till…ett foto på en vän…nu är det för sent. Vissa chanser kommer inte tillbaka…det kan vara svårt att prata om…sorg och saknad är nåt vi hanterar på olika sätt… det känns orättvist att vissa måste lämna livet alldeles för tidigt.

Kärt möte med Inayat Hussein

Jag har de senaste veckorna mött vänner som jag kanske aldrig mer träffar…och när jag kom hem saknades en av mina vänner…inga fler frågor om varför inte telefonen synkar…inga fler ”hej”…hon har ställt sina sista frågor…rösten har tystnat…det känns tomt…men det är inte synd om mig…jag tänker på henne och hennes barn…på tomheten…och fäller en tår.

Livet är inte alltid rättvist…det får vi leva med…och dö med…

Gode Gud hjälp dom som är kvar att bära sorgen och saknaden…

När rubrikerna inte räcker till…

6000 meter över Tabora på väg mot kusten. Det bullrar ganska mycket i Air Tanzania TC128.

73 decibel visar appen i telefonen.

Vi åkte buss från kusten till Nkinga för nån vecka sedan, nu tar vi flyget tillbaka. Den sedvanliga fikavagnen har passerat och jag är glad att jag tryckte i mig tre sambusa och en juice innan vi klev på flyget…det gnager lite i magen ändå.

Jag funderar över mina vänner som finns nånstans nedanför molnen…kommer jag att möta dom igen? Jag tänker på barnen vi mötte igår på Nkinga english medium school…och på Petro förstås. Hur många av dom kommer jag att träffa på en annan plats en annan gång? I den här delen av världen är både liv och död mera närvarande…man lever liksom mer och det saknar jag, men…man dör också mer och dom saknar jag…

Härom dagen dog en av Tanzanias rikaste män, Reginald Mengi…han målas nu upp i media som en som ordnade jobb och välstånd åt många, och det kanske stämmer…jag noterar ändå att inför döden är vi ganska lika. Vi kan frestas att tro att rikedom förlänger våra liv…men allt som har en början har också ett slut…och där är vi lika.

Mina tankar vandrar tillbaka till min vän i en liten, för världen okänd by i Tanzania…min vän som aldrig kommer att få några rubriker när hans dagar räknats klart på den här jorden…en sån dag är det skönt att leva med övertygelsen att det finns nån som ser…och uppskattar…oavsett kändisskap och rubriker.

Det kommer en dag när ingen frågar vad jag är…utan bara kommer ihåg vem jag var…måtte det bli ett ljust minne…oavsett rubriker…

Ta vara på livet…

Ikväll har jag irrat runt bland kvarter och bakgårdar i Nkinga. Folk frågar vad jag gör…napiga misele tu…jag är bara ute och strosar, säger jag och går vidare.

Egentligen är jag på väg för att hälsa på gamla bekanta…gamla…dom börjar bli det nu…jag börjar också känna mig lite gammal…här är 65% av befolkningen 25 år eller yngre, så mina 52 är ganska många år i sammanhanget.

Nån sitter på trappan till kvarnen i byn och får sitt hår flätat, jag frågar om vägen till Petro, hon avbryter flätandet och går med mig en bit för att visa var hans hus är. Ett steg extra…många här tar ofta ett steg mer än vi svenskar är vana vid, ett steg för att hjälpa nån som inte hittar.

Efter en stund frågar jag igen och killen pekar med hakan åt vilket håll jag ska gå…jag letar rätt på ett hus med blått tak.

Det här strosandet…vad jag saknar det i Sverige…jag passerar nåns tvätt, ett par höns, en dörr med gångjärn av gamla skor, jag får gå åt sidan för en kille kommer på cykel med två tremetersbrädor på pakethållaren…den smala stigen verkar räcka till ändå.

En liten grabb ropar mzungu(viting) åt mig…jag ropar var då?, på swahili förstås…men, det är ju du säger han och skrattar…ahaa säger jag, skrattar och går vidare.

Jag hittar till sist ett hus med blått tak…nu har jag hittat rätt, det känns direkt för jag ser flera ansikten jag känner igen men…dom är äldre…mer slitna…men glada.

Petro Kusuhibwa sitter där i soffan utanför huset…vi har känt varandra sedan 1970…jag var tre då, han var kanske 15…

Det blir några fraser på kisumbwa, hans modersmål…en gång mitt andra språk men nu återstår bara fragment…vi går över till swahili istället.

Petro fick en stroke för att tag sedan och kan bara röra sig kortare bitar…han är gammal nu…vi pratar om barndomsminnen…hans fru påminner oss om en del vi glömt…vi tittar på bilder och plötsligt har en timme gått och solen börjar gå ner.

Meeen, ska du inte stanna på mat? Vi har redan börjat göra iordning den, får jag höra. Det går inte att stanna, jag är redan hembjuden till en annan vän på mat.

Med raska steg tråcklar jag mig hemåt igen…vi ses igen…om Gud vill…är mina avskedsord till Petro…vi ska be för dig och dina uppdrag i Sydsudan, får jag som svar.

Jag funderar länge om det blir nån gång till…Petro är gammal nu…med lite vemod i hjärtat kommer jag hem till gästhuset där vi bor.

Och tänker…ta vara på livet, det passerar så fort…

Vi borde ses nån gång…

Jag sitter hemma hos mama Kapande i Nyegezi juction strax utanför Mwanza i Tanzania.

En krutgumma som verkar ha många järn i elden. Hennes son Issa är utan tvekan en av mina bästa vänner i Trollhättan…själv presenterar han mig som ”my brother from another mother”…och det känns nog mera så för varje dag som går…du vet en sån man alltid kan få hjälp av och som man försöker hjälpa…där hjälpen blir ett sätt att umgås…en del av livet.

Vi äter tillsammans med Mama Kapande, tittar på foton och delar minnen. Vi har inte så mycket gemensamt förutom Issa…men det räcker…och gästfriheten verkar gränslös…varken olika religion eller kultur kan skilja oss åt och jag kan ana en viss besvikelse över att vi så snart ska dra vidare.

Innan vi kom hit tog vi en sväng förbi Kent o Roswita med dotter och måg på besök. Gamla bekanta från Brålandatrakten som numera bor i Mwanza bara en liten bit från stadens mest fotograferade klippor. Deras son var prao åt mig i Tanzania på 90-talet…det känns länge sen…vi pratar minnen och uppdaterar varandra om sån som hänt de senaste åren.

Vi hade kunnat välja att bara svepa förbi både Larssons och Mama Kapande, ta in på nåt hotell och sen åka vidare till Serengeti.

Hur många gånger har jag inte hört mig själv säga ”vi borde ses nån gång”, men inte tagit ett enda steg i den riktningen? Känner du igen dig?

Jag hoppas att Mama Kapande och Larssons uppskattade vårt plötsliga besök lika mycket som vi gjorde.

Visst kan jag uppdatera mig via bloggar och andra sociala medier…men inget går att jämföra med ett möte på riktigt…det är ju relationen, inte informationen jag egentligen vill åt…

Våga göra något nytt…ta ett steg och bjud in dig hos den du tänkt möta länge…den personen kanske behöver just ditt besök…just nu…

”Vi borde ses nån gång”

Det gör ont i hjärtat…

Långt mer än tio år har jag bott i den här regionen…unyamwezini, som dom säger…alltså där wanyamwezi bor.

Jag heter BabaNshoma säger jag…äh lägg av, sluta hitta på…säger många…allt tills dom inser att det är sant. Nshoma är ett väldigt typiskt namn för folket häromkring, folk från andra folkgrupper heter sällan Nshoma…det är inte konstigt att dom tror jag hittar på.

Jag är tacksam för det jag fått av mina år här…och jämför ofta mitt liv i Sverige med detta. Vilket är bättre? Frågan kommer både från Svenskar och Tanzanier…den går inte att svara på är mitt ärliga standardsvar.

Att komma hit på besök ett par veckor är nästan ett hån…en kille från verkstaden här på Nkinga sjukhus frågade hur länge vi stannar…ett par veckor sa jag…jasså, jag trodde tre år eller nåt svarade han…jag önskar det var tre år tänker jag, men säger inget…

Det gör ont att inte kunna stanna, det gör ont att hela tiden behöva säga hej och hej då. Som när Ibrahim var upptagen och vi sticker iväg…han ringer mig och undrar om jag kan komma förbi…imorgon åker jag till Oman säger han…vi är två timmar bort, men vi åker hem lite tidigare och hinner ta en bit mat på hans fik innan vi säger adjö för den här gången…det gör ont.

Vi fick avsluta vårt besök på Itanana nån timme tidigare för att hinna hem och träffa Ibrahim. Itanana… där vi bott i mer än tre år i ett hus med grästak, där vår Olivia blev Nshoma, där vi blev Baba och Mama Nshoma.

Itanana kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Lucy som bar Olivia på ryggen och Marta som hjälpte oss hemma…människor med mycket kärlek, men som inte hörs och märks så mycket…hem där tiden på något sätt stått still.

Vet du, sa Paulo till mig för ett tag sedan ”det sista året du var här tänkte jag inte längre dig som vit och mig som svart…du var bara Dennis”….Jag kan fortfarande fälla en tår när jag tänker på de orden…jag vet inte om du förstår och jag kan nog inte förklara.

Det gör ont att behöva säga adjö så snart.

Men så känner jag mig ändå lite glad…att det gör ont…att jag har några att sakna.

Ibland är lyckan smärtsam…

En erfarenhet rikare…

…eller kanske ett antal.

När klockan väckt mig alldeles för tidig, men ändå rätt tid, var det dags att ta sig till bussen.

Köp biljetter till Allys bus, sa några av mina vänner…jag gjorde det…trodde jag…vi hamnade på Alikas express bus.

Ulrika blev dessutom väldigt misstänksam när det på biljetterna står ”Dreamline bus” nåt vi inte sett skymten av.

In med packningen, upp i bussen och sen 1,5 timmes väntan…medan bussens motor går på tomgång…

Det känns i magen, nåt är fel…men jag vägrar att ge upp hoppet…grämer mig över att jag inte gjorde mer efterforskning för att få rätt buss…och tänker…vad kan egentligen gå fel?

Vi åker en timme mot Chalinze…vad är det för ljud? frågar Ulrika…låter som nåt läckage…några minuter senare stannar bussen och två killar kryper under…jag försöker höra vad dom säger…en kille försvinner och dyker upp igen efter nån minut.

En klick superlim och en bit plast verkar mota läckaget…full fart igen…i tio minuter…sen pyser det igen.

Att laga kylvattenrör med superlim är ingen bra idé…den sista biten till Chalinze körs med konstant påfyllning av kylvatten.

Skyddskåpor plockas bort, röret demonteras, svetsas och återmonteras. Nu är det snart lunch…vi har redan tappat ett par timmar.

Jag inser att våra 90 mil idag blir väääldigt långa och börjar ringa för att hitta alternativa resvägar, men inser att inga snabbare alternativ finns just nu.

Sen blir det gasvajerbrott… nånstans mellan två orter…byte av den.

Såja nu då??….nä nu krånglar tryckluften så ettans växel går inte i. Start på tvåan i uppförsbacke…det osar om lamellerna…nu vet jag varför bussen stod på tomgång i morse…felet fanns redan då.

Ett antal stopp och pillande i några övertrycksventiler verkar hjälpa, men försäljare som kliver på eller av längs vägen får göra det i farten…det sparar på kopplingen.

Normalt är det tre tiominutersstopp på en 18-timmars resa. Den här gången blev det många i början och sedan inga alls.

Kommersen är i full gång direkt när bussen stoppar…powerbanks, örhängen, tvål, dricka, bananer, hudkräm bjuds ut…Ulrika köper nötter för att få växel till toalettbesöket.

När bussen äntligen slutar krångla gasas det på för fullt och det spanas konstant efter trafikpoliser…ingen vill tjafsa med dom…håll hastigheten så kommer vi fram snabbare…

Ulrikas ben och fötter sväller av det långa sittandet…vi försöker göra lite rörelser för att få igång cirkulationen…och så träsmaken, den är inte att leka med…hinner vi fram inatt eller kommer vi att sova längs vägen?

Att åka buss här är lite annorlunda…men det går…och det är löjligt billigt.

På något märkligt sätt når vi vår slutdestination runt midnatt…2-4 timmar för sent…men vi är framme!

Boniface Simbila står och väntar på oss i Ziba.

Boni…som han kallas, är en vän sen många år…alltid nära till ett skratt…en vän att lita på…vad vore livet utan dom…vännerna alltså.

Nu är det bara en knapp timme med bil, sen får vi se vår kära dotter igen.

Jag säger adjö till busschauffören och önskar honom lycka till…det behöver han…själv önskar jag bara en natts sömn i en skön säng.

Nattinatti!

Kontraster…kontraster

Kl 03:45 ringer klockan på hotellrummet och jag känner att jag knappt hunnit somnat. Jag funderar över kontrasterna i det här landet.

Igår efter inköp av safariboots bar det iväg till Serena Hotel(ett av de finare hotellen i stan) och Seraphin, en vän som lånat ut sin bil till oss ett par dagar. En dag utan trafik tar sträckan mellan Milimani och Serena en liten stund…nu tog det en och en halv timme. Det blev sent igår…trafiken i Dar es Salaam är inte att leka med.

Kontrasterna ja…vid middagen på Serena berättade vi för Seraphin att vi åt lunch hos ”Mama nitilie” vid stranden. Ett vanligt lunchställe dit vanligt folk kommer…en plats där jag hade kunnat byta mina safariboots mot 20 måltider…minst…inklusive dricka.

Allt serverat på ett slitet plastbord med avskavd pepsireklam, på en enkel plåttallrik och om du säger till kan du få bestick…i alla fall sked.

Vad maten kostade på Serena är jag lyckligt ovetande om…nån annan betalade…men gissningsvis ett antal par safariboots…!

Vita dukar, många glas, rader med bestick och personal som noterar minsta vink jag gör…

…för att inte tala om den pampiga hotellobbyn i nån sorts orientalisk stil, som plockat ur en film som speglar gammal brittisk kolonialstil. Ja, det är vackert, lyxigt och attraktivt på nåt sätt.

Kontrasterna mellan dagens lunch och middag är otroliga och ändå behöver jag bara ta mig hundra meter från hotellet för att hitta den enkla måltiden.

Så om du nån gång frågar mig hur det är i Afrika…gör inte det om du inte har tid att lyssna. Det finns inget kort svar.

Vilket gillar jag mest då?….svaret är enkelt…mama nitilie…platsen dit vanligt folk går…en plats där du aldrig behöver sitta ensam o äta…en plats där måltiden blir så mycket mer…

Att möta människor…du som känner mig vet…det gillar jag.

Varför ringde väckarklockan kl 03:45?

Ja den historien kommer i nästa avsnitt..

Ingen resa är den andra lik

Tjejen vid incheckningsdisken är inte så van. Det tar längre tid än vanligt, men hon är trevlig, vi har gott om tid och det är ingen kö bakom oss, så det gör inget. Alla är vi ju nybörjare nån gång…

När jag var liten var flyga till Tanzania något stort…släkt o vänner åkte med till flygplatsen för att vinka av…

Jag kommer ihåg att vi tog farväl med vetskapen om att vissa av oss kommer aldrig att mötas igen…tårar…kramar…saknad och längtan.

Men tiderna har förändrats och idag är Landvetter mer lik en vanlig hållplats…ett ställe där jag byter färdmedel…inte så mycket mer. Jag tittar bakom vingen och där syns Landvetter som en liten legobyggsats.

När vi landar i Addis Abeba applåderar folk…jag hör nästan aldrig det på reguljärflyg…jag och Ulrika funderar över vad det beror på.

Några timmar senare lyfter vi från Addis Abeba…är det bara jag, eller är det lite nervös, spänd stämning i flyget?

Den tionde mars i år lyfte ett flyg med 157 personer…samma bolag och samma rutt…jag känner allvaret i luften…här finns inga Boeing 737 max8 i drift…det känns i alla fall skönt.

Jag tänker och tänker medan vibrationerna ömsom ökar ömsom minskar av alla spänningar i flygkroppen…flyget lättar och efter en stund hör jag det typiska ”klånket” när hjulen fälls in…det är fascinerande och lite skrämmande att sitta här inne…om nåt händer, vad gör jag?…be en bön är nog vad jag hinner med…

02:40 landar vi i Dar es Salaam. Vår vän Seraphin tar med oss hem till sig där vi får blunda några timmar i ett luftkonditionerat rum…vänner…vad skulle vi göra utan vänner?

Mina Safari boots har fått vila sig under flygturen, men nu ska dom få jobba igen. Ja…ingen resa är den andra lik… undrar vad den här för med sig?

Livet är en resa…

…där kartan ritas dag för dag.

Nu packar jag igen. Det har blivit en del resor på sistone så nu kör jag med checklista från förra gången.

Då slipper jag tänka så mycket…LEAN…stavas det…jag har lärt mig det på jobbet.

Att inte göra nåt i onödan, att ta bort allt som inte tillför nåt värde…typ så är LEAN.

Vi i väst är nog ganska fokuserade på effektivitet…eller vi tror i alla fall det. Jag funderar över hur mycket jag styrs av det. Är ett avskalat effektivt liv nåt att sträva efter? Vad är onödigt? Vad tillför inget värde?

Hur avgör jag vad som kallas värde?

Blev det krångligt nu?? Livet är krångligt…ibland.

Den här resan gör jag inte ensam. Varken den som börjar på fredag…eller mitt livs resa.

Min karta ritas om gång på gång och vägarna jag tar är nog inte alltid så LEAN. Att hänga med mig på min resa är nog inte alltid så lätt…visst mod och en massa tålamod krävs av min följeslagare…

När barnen växer upp så förändras också kartan. En dotter i Tanzania…som vi ska hälsa på…och en son kvar i Sverige som känner att den här gången är skolan viktigare än en resa bortom ekvatorn.

Det börjar bli lite ensamt utan nån i baksätet…som undrar…är vi inte är framme snart??

——

Nä…mitt LEAN på fritiden önskar jag är mera som texten i en gammal klassiker.

Jag är bara tvungen att lägga till låten på spotifylistan.

”Lean on me, when you’re not strong. And I’ll be your friend. I’ll help you carry on”

Jag har en som alltid går vid min sida…hoppas att jag också kan vara en att stötta sig emot…även de dagarna när allt inte är ljust och lyckligt.

”You just call on me brother, when you need a hand, We all need somebody to lean on”

Ha en bra dag.

Vad är värt att kämpa för..?

Nyss hemkommen från Sydsudan, med nya upplevelser i bagaget…och med många gamla upplevelser som ligger o gnager.

Ja…vad är värt att kämpa för?

Jag tror att vi alla har bra…och dåliga dagar att blicka tillbaka på…dagar att minnas…dagar att glömma…dagar vi redan glömt.

Med allt…summan av livet…nån sjunger i mina lurar”so close to give it up”…nej jag kommer inte att ge upp…frågan är bara vad som är värt att kämpa för.

Timbuktu tar över”alla vill till himlen, men få vill ju dö”…så är det nog ibland…jag stävar efter ett bekymmerslöst, enkelt liv.

Och ändå int…tänker jag…för vad är värt att kämpa för?

Jag läser ett nyhetsbrev från Bengt o Susanne Klingberg, ett par som dragit med oss andra på Sydsudanresan…den som bara har börjat.

Det är då jag blir varse vad som är värt att kämpa för…jag blir påmind om de livsförändrande berättelser vi fick ta del av i Lokichoggio, jag letar rätt på mina anteckningar…måste komma ihåg…

Daniel heter han, kommer från Turkanafolket. Hans liv är inte vad det en gång varit, numera är han lärare men tidigare var han krigare…ja…krigare, jag låter ordet landa i mitt sinne…och det landar inte riktigt. Tänk att värderas av sina föräldrar för hur många människor du dödat, hur mycket boskap du stulit och hur många räder du utkämpat…nä krigare landar inte hos mig.

Daniel berättar om Toposafolket, hur han hatade dom, hur han slutade se dom som människor…jeg tycker mig känna igen det från andra delar av världen…jag gråter…jag tittar mig omkring…det är inte bara jag som gråter.

Före Daniel har vi lyssnat till Joseph och Moses, med liknande berättelser, med ärr från kulor i buk ben och bröstkorg…och ärr i själen…ärr vi inte kan se.

Dessa tre har en gemensam erfarenhet…nåt som också för oss till Sydsudan. Myndigheterna har bett oss om hjälp…ni som kyrka har ett budskap om fred och försoning…ett annat budskap än det vi har, säger dom.

Joseph berättar om hur han blir liggandes i skogen svårt skadad, skjuten i benet. I väntan på döden lovar han en gud han inte vet nåt om…om jag klarar mig ska jag tjäna dig.

Samma gäller Moses, som kallas mr Miujiza(betyder under). Att han står här idag är ett under…och att han förlåtit de som skjutit honom och stulit från honom…det är ett större under. Jag är övertygad om att Gud förlåtit mig…vad kan jag då annat göra än att förlåta mina fiender, säger han.

Mina skador i ansiktet känns ynkliga…finns knappt några ärr kvar…och inte en enda lite skråma i själen. Jag känner mig priviligierad.

Vad är värt att kämpa för? Fred och försoning…det är värt att kämpa för.

Kan Joseph, Moses och Daniel…så kan jag…och du.

Fred och försoning börjar här och nu…kämpa på…det är det värt.

Om man kunde väga upplevelser…

Vad är viktigt…eller vad är av vikt här i livet.

Min ambition med den här resan var mer än det jag lyckades…som jag skrev…man vinner inte ett silver, man förlorar ett guld. Jag hade velat mer den här gången, men så blev det inte.

Vad är viktigt? Jag har funderat mycket på det…när man ligger i en säng nånstans och väntar på nåt…då finns det tid att tänka.

Ta vara på de tillfällena…livet springer ofta förbi utan att vi hinner tänka.

Nu sitter jag på en flygplats…igen…på väg från en värld till en annan.

Bilder far förbi från de senaste dagarna…sånt jag vill uppleva igen och sånt jag gärna slipper.

”man ångrar sällan det man gjort, men ofta det man inte gjort”

Ord sagda av nån klok människa. Jag känner igen mig i det.

Här sitter jag med två foton på en skomakarfamilj och en flicka. Det hanns inte riktigt med i Lokichoggio på vägen upp och jag tänkte att när jag åker hem ska jag leta rätt på dom…det blev ingen bilresa hem, och jag missade tillfället.

Vad har det för betydelse, du har väl inte lovat nåt? Kanske du tänker.

Men det handlar inte om det…svårt att förklara…men det finns tillfällen som berör…löften man ger sig själv…som bara inte får svikas…

Nu vet jag i alla fall att jag måste tillbaka…till skomakarn…till flickan…till Lotimor.

Det viktigaste är inte att vara bäst…utan att göra så gott man kan…sen får nån annan göra resten…glöm aldrig det.

Om man kunde väga upplevelser så hade jag fått betala för extravikt på flyget idag. Tack för att du läser…det är ganska många som gör det och det gläder mig. Tycker du det är läsvärt får du gärna dela till andra.

Nu går den här resan mot sitt slut.

Bye bye Africa – hope to see you soon.

MAF-Missionary Aviation Fellowship…

…tillhör flyget jag åker hem med. Jag tar fram kameran vid flygplatsen men lägger ner den igen… Kapoeta…fotoförbud…och en militärklädd kille med AK47 intill mig…så viktig är inte bilden.

Min reseförsäkring tar kostnaderna och nu vet jag också att flyget tar mig hela vägen till Nairobi.

Jag är glad men sorgsen…ja det går faktiskt att vara både och.

Glad för all hjälp jag fått för att lösa mina ”lagningar”…just nu känns det som plasic-padding, men jag hoppas på nåt bättre framåt kvällen. Undrar om dom känner igen mig i passkontrollen?

Sorgsen för att resan hemåt börjar alldeles för tidigt…det blir inget Lotimor…man vinner inte ett silver…man förlorar ett guld…

Dagens diet är Immodium, Morfin och vätskeersättning…planerat drickande gäller, det blir mer än tre timmar i flyg utan toalett.

Bosse Wallenberg stryker sitt möte i Lokichoggio på vägen ner till Nairobi…det sparar vi några timmar på…tack snälla Bosse.

På flygplatsen väntar en taxi som tar mig till sjukhuset.

Nästa morgon har jag lagade läppar och rengjorda sår…jag tar mig till några vänner på FPFK-Guest house.

Där får jag frukost som äts med god aptit trots att gör ont, spänner och drar på konstiga ställen.

Nu är det värsta över…nu kan jag bearbeta det som gnagt i mig de senaste timmarna…det känns orättvist…inte för att jag skadat mig…inte för att jag måste åka hem, eller kanske lite därför också…men det känns framför allt orättvist för att jag har det så bra jämfört med människor jag möter.

Säkerhetsvakterna på gästhuset frågar mig vad som hänt, jag berättar historien en gång till…dom beklagar och säger att dom ska be Gud ta hand om mig…och så frågar dom om det blir dyrt…jag säger att det betalar försäkringsbolaget…

Jag vet inte om jag ska säga det eller bara låta frågan bli obesvarad…känns både rätt o fel…försäkring, vad är det?…när man knappt har råd med maten.

Ja…livet är orättvist…hoppas jag på sikt kan bidra med i alla fall lite rättvisa…jag fäller en tår för fred och försoning i Sydsudan…

När allt var som stökigast i Kapoeta så fanns det människor till hands, inte bara de som kände mig ställde upp, utan även främlingar.

Jag ska försöka komma ihåg det…en annan gång är det min tur att hjälpa en främling…nån som är skäggig, blodig, nerspydd och luktar illa…

Gode gud…hjälp mig att inte gå förbi…

Vissa skador är värre…

Jag la mig vid 20-tiden med lite illamående. Känslan var samma som när jag svettats mycket, druckit mycket vatten men missat saltbalansen, att jag aldrig ska lära mig att kompensera för helheten, tänker jag.

Två tabletter vätskeersättning i en flaska vatten, jag sköljer ner blandningen och sen kommer John Blund…men inte så länge.

Vid 23-tiden vaknar jag med starkt illamående och paniken stiger när dörrlåset krånglar.

Jag måste ut, måste ut…yes, jag hann…sen kommer jag inte ihåg nåt mer förrän vår tolk Daniel tar mig i axeln och ropar ”Vipi, imetokea nini?” hur är det, vad har hänt?

Jag ligger framstupa med ansiktet nerpressat mot marken, försöker säga nåt, men tror inte att orden synkas rätt…det svider, känner grus och stenar skava på fel ställen i ansiktet…det gör ont på smalbenen som slagit mot betongtrappan…men orkar inte lyfta mig upp…orkar inget alls.

Det dröjer inte länge innan vår läkare Joakim dyker upp och efter en stund står många runt omkring och frågar om dom kan hjälpa till med nått. Jag känner tacksamhet och nån sorts glädje mitt bland spyor, blod och grus…jag är allt lite konstig ibland.

Nånstans i dimman känner jag hur stenflisor och jord pillas och grävs bort från mitt ansikte…redan då räknar jag ut att min resa inte går till Lotimor den här gången…den vänder hem från Kapoeta.

Satellittelefonen plockas fram, jag bekräftar för Bengt vad jag har för typ av försäkring sen rings ett antal samtal.

Några har fixat ut ett par madrasser på marken nära toaletten. Här är det svalare och nära om magen bråkar igen.

Mina ben bär mig inte så toabesöken blir svåra när det bara är ett hål i golvet…Linus o Bengt fixar en toalettstol åt mig…jag känner mig tacksam…

Knappt två timmar senare är rengöring och omplåstring klar och John Blund visar sig för andra gången den här natten…nu i sällskap av fullmånen på himlen och Linus i sängen bredvid…tack alla för hjälpen…både i himlen och på jorden…

…men resan slutar inte så här…mer om det imorgon.

Många lagningar blir det…

För att en sån här resa ska funka så krävs det en väldigt bred kompetens och därför är det bra när vi är ett gäng.

Dit vi åker är det brist på det mesta, att man dessutom inte har kompetens att serva sina fordon, gör saker ännu mer utmanande.

Linus har tillsammans med Moro och några till tillbringat många timmar med stötdämparbyten, reparation av bromsar och annat som hängt löst på bilarna vi lånat.

När man byter en stötdämpare och den faller isär i två delar…då kan man nog räkna med att den gjort sitt.

På en av bilarna tog bromsen väldigt snett…ibland är det tydligt vad som är problemet…bromsklossbyte i senaste laget.

AC:n rasslade väldigt konstigt på en av bilarna. Vi närmare kontroll visade det sig att en rejäl bunt med sudansedlar hade lagt sig på utblåset som ligger bakom handskfacket….undrar vem som förgäves letar efter pengarna som oförklarligt försvunnit…?

Allt sånt här tar förstås tid…det kommer utöver mat, medicin, vatten, däck, bränsle, entry permit, visum, valutaväxling och allt annat som normalt finns i en sån här reseplanering.

Det konstiga är att det stör mig inte…jag är nog inte riktigt riktig…

Fred och försoning…

Kapoeta är en delstatshuvudstad i sydöstra Sydsudan. Här råder fotoförbud…vet inte varför…men därför har jag inga bilder på stan.

En intressant dag har nått sitt slut. En dag som präglats av samtal kring fred och försoning i en region som kämpat under många år.

Vi har mötts ett antal kyrkor och biståndsorganisationer från Sverige, Tanzania, Kenya, Etiopien o Sydsudan. Tanken är att vi ska ta fram en långsiktig strategi med arbetet här.

Behoven är oändliga och det är svårt att veta var vi ska börja och därför är det viktigt att försöka göra allt rätt och i rätt ordning.

Jag är innerligt tacksam att få vara en del av detta. Ser fram emot en dag till och sedan en resa in till Lotimor.

Mår inte jättebra, kan vara maten, eller värmen. 34 grader i sovrummet på natten tar styggt på orken när man inte är van.

Nu ska jag i alla fall göra ett försök att träffa John Blund….eller har han kanske flytt värmen..?

Vart är vi egentligen på väg?

Imorgon åker vi in i Sydsudan och då räknar inte med att vi har nåt mobilnät. Det innebär att det här förmodligen är sista inlägget på ett tag.

Vart är vi på väg? En På Spåret-fråga som en kväll som den här är fullt befogad. Det självklara svaret är förstås sällan det rätta…frågan har gnagt i min hjärna ett tag och poppat upp mellan tankningar, packning av bilar och byten av däck.

Vart är vi egentligen på väg?

Idag har vi besökt den verksamhet som Kea och Birgitta Arnlund startade här i Lokichoggio för ett antal år sedan. Det har betytt mycket för många och hos en del har livet fått ett positivt innehåll genom dom.

Vår resa till SydSudan är bara påbörjad. Imorgon passerar vi gränsen till ett av världens yngsta länder…som kämpar med inre stridigheter.

Kan vi hjälpa människorna i Kapoeta stat att på nåt vis hamna på en fredsväg? Kan vår närvaro bli en positiv förändring på nåt vis? Hur gör vi för att bygga fred och försoning på deras villkor?

Bilen är fullpackad och vi är väl förberedda men…jag känner mig väldigt liten…hoppas…att kanske några människor om fem år kan se tillbaka med glädje och tacksamhet…inte för att vi kom, men för att dom upptäckt att fiendskap och hat inte övervinns med hat…utan med kärlek.

Vart är vi på väg?

Bara Gud vet…godnatt från ett 32 gradigt Lokichoggio.

Lodwar – Lokichoggio

Det är som hemma i Sverige…varmare inne än ute, var Patriks första ord när vi möttes i morse. 25 grader ute och 32 i rummet.

Efter frukosten var vi på gudstjänst medan vi väntade på att ett flyg skulle landa med ytterligare en teammedlem. Nu börjar bilarna bli fulla…och ändå återstår en massa prylar, mat, reservdelar och annat som ska med på den fortsatta resan.

Vägarna framöver blir tuffa och för att skona bilarna sänker vi trycket i däcken, skillnaden är otrolig.

Att bilarna tar stryk fick vi uppleva på ett speciellt sätt när en av dom tappade framstötfångaren. Tur i oturen att den lossnade under låg hastighet.

Nu är vi i Lokichoggio och vilar ut några timmar. Imorgon börjar de sista förberedelserna inför gränsövergången.

Vi lär inte frysa då heller…

…en kväll till som jag somnar tacksam….den där kofångaren jag kunnat ställa till det rejält…gonatt.

Nu dag, nya utmaningar

Jag vet inte vad det är, men jag tycker det är helt ok att vakna kl 4 när en lång resa ligger framför.

Vi blev klara i hyfsad tid igår och efter lite kvällsmat blev det tidig nattning. Det enda som störde mig genom natten var myggorna runt mitt huvud.

Dagens etapp har gått från miljonstad via grönskande områden och vidare till karga, torra platser.

Från asfalt till dålig asfalt och vidare till grusvägar.

Det har blivit varmare och jag är tacksam att AC:n funkar i bilen. Bäst att spara på krafterna när det går. Om nån dag lär inte bilens kyla räcka till.

Nu är vi i Lodwar. 53 mil på asfalt och 17 mil på grusväg, allt på 17 timmar inklusive pauser.

Bilarna har haft en slitig dag.

Inga punkteringar, inga fortkörningsböter, inga olyckor och alla mår bra.

Pastorn i pingstkyrkan här i Lodwar välkomnade oss och bad en bön där han tackade Gud för att allt gått bra. När man reser i den här delen av världen är man tacksam för en sån här dag…det finns mycket som kunde gått snett…

Kvällen avslutas med mat på Hotel Afrikana, för Lotta blev det Ugali och fisk.

Över 35 grader i sovrummet nu 22:40…det dröjer nog innan John Blund hälsar på…

Opibus…say no more

Efter mycket kryssande och letande hittade vi dit, jag och taxikillen. Ett stort magasin med anspråkslös fasad och skräpiga omgivningar.

Det är ett tag sedan jag såg prototypen…jag har sett fram emot att få se en ”riktig” körbar Land Cruiser driven med bara elmotor.

Nu finns hela gänget bakom företaget här i Nairobi, med siktet inställt på Safarilodger i nationalparkerna i Östafrika med början i Kenya.

En bil beräknas leveransklar inom kort och ett team är fullt upptagna med att göra alla konverteringar som ska till. Flera andra bilar står på kö, även Land Rover.

Att testköra utanför verkstaden var en märklig upplevelse. Tyst från motorrummet, lite skrammel från länkarmar som inte vill vara med på det ojämna underlaget, men framför allt människors frågande leenden och roliga kommentarer.

En elbil är ovanlig i Kenya…en eldriven Land Cruiser är ovanlig…i hela världen.

Ser fram emot att hälsa på er igen och följa utvecklingen.

I nästa nummer av Dagens Industri weekend kan du läsa mer om dom.

Nairobi är sig likt

05:50 landar KQ 031 på Jomo Kenyatta International AirPort. Det var länge sen jag sov så dåligt.

Hade tänkt ta mig en tupplur när jag kom fram men det hanns aldrig med.

Mina väskor var också nåt som inte heller hanns med…dom blev kvar i Amsterdam i natt och inte förrän fram på kvällen dök dom upp…alltihop, mer eller mindre helt.

Dagen hann fyllas med bilfixande annat planeringsarbete. Nya däck och hjulinställning på en verkstad runt hörnet…

Verkstadsägaren blev så glad att han skickade med lite bonusprylar

Vad sägs om åretrunt spolarvätska? Gillar att vi fick den efter att vi berättat vart vi var på väg…Sydsudan drygt 40 plusgrader är utlovat…men man vet ju aldrig, det kanske blir nattfrost…

Där nånstans somnade jag igår kväll.

Nu sitter jag här…igen

På en flygplats på väg från en plats till en annan. Cityhopper heter flyget…jag känner mig mer som en continenthopper.

Har jag fått med mig allt? Den frågan har snurrat runt i mitt huvud de senaste dagarna.

Uppenbarligen pass och biljetter eftersom jag kommit så här långt, men allt annat då?

2×23 kg är lätt att fylla när man inte bara ska på semester och jag har fått öva mig i konsten att ta med rätt ”bra att ha” saker.

Jag är så tacksam för alla ni som på olika sätt kommer ihåg mig, alla kramar, ryggdunkar och ni som skickat pengar. Tack Kraftstaden i Trollhättan, min arbetsgivare, för att ni släpper iväg mig så här.

Jag lovar att jag ska se till att göra bästa möjliga nytta…hur den nu ska gå…jag ska försöka i alla fall.

Att åka till Sydsudan är än så länge ganska ovant för mig…vilka oväntade möten står jag inför den här gången?

Igår skrev jag ut ett par foton…en flicka i Lokichoggio…vet inte om jag kommer att träffa henne…men om jag gör det vill jag vara beredd.

Samma gäller skomakaren och hans familj.

På livets långa väg kan det vara riskfyllt att låta sig beröras…det är beroendeframkallande och får oss att göra val som påverkar…

”Riv sönder era hjärtan, inte era kläder”

En uppmaning hämtat från en annan tid i en annan kultur, men jag förstår innebörden…eller vill förstå.

Ingen taktisk snyfthistoria, ingen kalkylerande rapport, inga inställsamma leenden…bara ärligt medlidande och en önskan om att få vara till nytta för nån, att få hjälpa nån att hitta en bättre väg…

…om så bara en enda människa får det bättre…så har inte den här resan varit förgäves…livets resa…

Oavsett om slutdestinationen är Kapoeta, Amsterdam eller Trollhättan.

Ny lyfter vi snart…

South Sudan…here we come!

Hur ska jag få med allt..?

Söndag kväll…det innebär två kvällar till i Sverige. Känns overkligt på nåt vis.

Nån frågade mig vad jag tar med in till Sydsudan.

Jag svarade…kärlek…och så det som efterfrågas av de jag möter.

Sen är det ju en hel del annat…gaffatape, kompressorslang, verktyg, pannlampor, batterier, lite mer kläder än ett par kalsonger…och så mat…och en massa bra att ha grejer.

Jag konstaterar att det är svårt att klara sig på 2×23 kg och beslutar mig för att köpa en rejäl plastlåda istället för en av resväskorna. Den är både lättare o bättre att packa i.

Sen får jag inte glömma husapoteket som ser lite annorlunda ut än vad jag normalt har hemma.

Det är då jag blir påmind om hur orättvist livet kan vara. I april i fjol träffade jag en familj i norra Kent som visade mig sitt hem. Vi tog en bild framför deras hus och framför allt de ägde…nästan inga prylar, nåja det kan man till viss del vara utan…men inga mediciner…inte ens några ynkliga alvedon.

Jag hoppas att det här resan gör världen lite mer rättvis…i alla fall för någon…i alla fall i Lotimor.

Jag fick en fråga om hur man kan bidra.

Skicka pengar till bankgiro 5101-1443 och märk med Sydsudan. Det är Pingstkyrkan i Trollhättan som tar emot pengarna och ser till att dom hamnar rätt.

Tio månader sen sist…

Jag känner det i magen…det gör jag alltid när det närmar sig.

Jag är på nåt sätt programmerad och min kropp blir sådär hälsosamt, skönt, men ändå obehagligt nervös.

Det är svårt att riktigt beskriva känslan av en viktig resa som närmar sig.

Det är tio månader sedan sist och jag börjar inse att det inte gått många dagar utan att jag tänkt tillbaka…reflekterat…och jämfört.

Min förälskelse har bytts till riktig kärlek…nej Ulrika, min fru är inte bortglömd, henne älskar jag lika mycket som alltid…den här gången handlar det om ett land…eller kanske snarare om ett folk.

Det är inte så romantiskt och ger inte några stora rubriker…men…nåt helt annorlunda.

Yepp…jag ser fram emot att få möta ett gäng anspråkslösa människor som ganska få i väst känner till.

En liten ort som inte syns på kartan…en plats dit inga mobiltelefonsignaler når…

På onsdag bär det iväg…följ med mig på resan här på bloggen. Jag uppdaterar så gott det går.

Lotimor-Sydsudan…here we come!

Globaliseringen – eller om att curla på distans

Igår satt jag på tåget från Göteborg till Stockholm. Lyssnade på 80-tals hits…joo…så gammal är jag.

Resan började tidigt med en sväng via Landvetter. Vår dotter Olivia ska vara i Tanzania i fyra månader. Hon har varit nere tidigare men aldrig utan oss föräldrar och som förälder är det bara att erkänna… curlingföräldrar är vi allihopa…mer eller mindre, det blir tydligt en sån här dag.

När vi lämnar Olivia och hennes reskompis Moa lovar jag att inte stänga av telefon. Ring närsomhelst…jag svarar… Vid halv tre på natten vaknar jag av ett surr från min messenger…dåligt wi-fi på flygplatsen i Dar es salaam…inget ljud, bara text. Lite resonemang fram och tillbaka om hur lång tid det tar att få visum slutar med detta.

Konsten att vänta har jag övat på i många år och nu är det Olivias tur.

Några timmar tidigare satt jag på tåget….du vet dom där 80-tals låtarna…musiken bladas med utrop om stopp i Skövde, bistron är öppen, nåt telefonsamtal och så slumrar jag till lite. Hon som sitter bredvid mig läser en tysk bok och mitt emot mig sitter…ingen.

Ett glasögonfodral och en kaffetermos är mitt sällskap…och så Sting förstås, som sjunger på sitt speciella lite vemodiga sätt. Det passar in en sån här dag…

Every breath you take, Every move you make
Every bond you break, Every step you take
I’ll be watching you

Som förälder är jag alltid en nybörjare…det finns alltid nåt nytt att lära sig. Ingen vet vad man ger sig in i när man får barn…på nåt sätt är alla tider i livet fulla av”Every single day

Every single day, Every word you say
Every game you play, Every night you stay
I’ll be watching you

Det låter som en kärleksförklaring men enligt Wikipedia handlar sången om övervakning…eller är det både och?

Nån gång växer barnen upp…även om det alltid är våra barn…nån dag måste vi släppa taget. Jag tänker på hur jag ska kunna tillåta mig att inte curla så mycket…men jag vill ju liksom att det ska bli bra…

—–

Det blir söndag morgon och jag ska göra det jag kommit hit för. Biskopen för Free Pentecostal Church in Tanzania är på besök och behöver tolkhjälp.

Huvudtesen är en visionär uppmaning för de som kommit till Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan

”jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet

För att ge plats åt nåt nytt behöver vi våga släppa det som varit…även om det innebär att släppa något som varit fint och positivt.

Orden går direkt till mitt hjärta…det blir svårt att hålla tolkrösten stadig.

Oh can’t you see

You belong to me

My poor heart aches

With every step you take

Får jag blanda ett citat från Bibeln med några strofer från en Stinglåt?

Vet du vad…det är precis vad livet handlar om…en salig röra…full av utmaningar, avslut och uppstarter.

Vad ska jag lämna bakom mig? Vad behöver jag glömma?

Olivia…tack för att du sträcker dig mot nåt nytt…nåt som med all sannolikhet kommer att betyda mycket i ditt och andras liv.

Ikväll somnar jag tacksam…

Men ljudet på telefonen får vara på…hon kanske ringer…nej just ja…curla inte så mycket…

Zzzzz

En liten nyårsönskning…

Jag sitter på en trevlig inglasad altan i Kalmar…tillsammans med trevliga vänner. Några år samtidigt i Tanzania har lämnat avtryck i våra liv och samtalen färgas ofta av våra gemensamma erfarenheter.

Nån ställer en fråga om vad som varit den bästa upplevelsen under året som går mott sitt slut.

Jag vet direkt mitt svar…skrev den 30 september om att ”Ett liv är så kort”…om du orkar får du gärna ta en titt på det.

Att min fru sprungit Sylvesterloppet i Kalmar idag är ytterligare ett bevis på det. Jag är tacksam att ha fått dela livet med henne ett år till.

52 veckor har gått…365 dagar eller nästan 8760 timmar…

52 veckor av glädje, sorg, saknad, kära återseenden, besvarade frågor och några som fortfarande väntar på svar.

52 veckor som har en eftersmak av tacksamhet.

52 länder…jag bläddrar igenom rapporter på min blogg och kan konstatera att på så många platser har nån läst mina tankar…ja du förstår…de tankar jag delat på bloggen.

52 veckor och 52 länder…har det varit till nån nytta? Jag hoppas att du i alla fall fått lite tröst…du har i alla fall gett mig något när du delat mina reflektioner.

Nyårslöfte? Nej inga seriösa för mig…det blir nog snarare nyårsönskningar.

Jag känner mig tacksam och lyckligt lottad i en värld som inte alltid är så rättvis.

Min nyårsönskan är att få vara med och göra världen något mer rättvis för någon…

Att jag under året ska byta ut några ”likes” på Facebook mot riktiga besök…

Att jag vågar byta ut bilder på nyårsraketer mot verkliga möten med några som behöver det.

Gott nytt år!

Några tankar från en fåtölj i Trollhättan…

Julafton och stillheten sänker sig i vardagsrummet. Någon snarkar i soffan, en annan surfar på telefonen och resten tittar på gamla avsnitt av SVT:s julkalender.

Mina barn har vuxit upp och den överspända förväntan inför tomtens besök är ett minne blott. Jag vet inte om jag saknar det eller om det är skönt att julafton blivit lugnare…en kväll där alla kan sköta sig själv, ingen behöver nattas…och antalet julklappar blivit begränsat.

Jag och min bil – julen 1969

I lugnet har jag i alla fall tid att tänka lite mer…att fundera över det som finns bortom glittrande skyltfönster, uttjatade jullåtar och internethandlare julklappar.

Jag gillar julen men…den är så mycket mer än julklappar och tomten…egentligen.

Jag hoppas är att vi alla tar oss tid till att fundera över vad den egentligen handlar om…vad som är det viktiga med Julen…

Oavsett vad du och jag tror på så handlar Julen om nåt viktigt…nåt som jag önskar få vara en del av…en kärlekshandling till mänskligheten.

”Detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.”

Ett citat som skrevs för flera tusen år sedan…långt innan Julen började firas.

Allvis härskare – en som inte skyller på andra, en som lyssnar…även på den som är annorlunda.

Gudomlig hjälte – svårt att förstå, lite som The Monikerlåten”bring the holy in me”…nåt som är mycket mer och mycket bättre än det jag nånsin kommer att vara.

Evig fader – trygghet, nån som finns där när andra har fullt upp med annat.

Fridsfurste – ingen despot, ingen diktator, en furste som går före och offrar sig för mig…som är gränslös i sin kärlek.

Det är vad Julen handlar om…egentligen.

Med en önskan om att mitt liv ska få vara en God Jul även övriga dagar.

Dennis

Ibland gör det ont…

Det är söndag kväll och jag ligger i sängen…väntar på att sömnen ska infinna sig.

Jag sov ovanligt länge imorse så nu är hjärnan inställd på…typ eftermiddag. Mitt beteende får jag äta upp, tänker jag när sömnen lyser med sin frånvaro. Det är bara att konstatera att numera på nåt vis får lida på grund av vad jag gör…och inte gör.

Jag har ont på många ställen. Bytte generatorrem och spännare på vår Audi A6:a igår. Av nån anledning är modernare bilar förfärligt trånga och svårmekade. Sedan la jag några timmar på att slipa på min Volvo PV som ska bli klar nån gång.

Det gör ont i muskler, knogar, leder och även där jag trodde det bara var övervikt…

Jag känner att jag har gjort nåt…det gör ont på ett skönt sätt.

Jag surfar på telefonen…det är vad jag gör i väntan på John Blund.

Det ena inlägget avlöser det andra, vissa bra, vissa dåliga, vissa intressanta och några förfärliga…

Det är länkar hit och dit, bästa tipsen för allt…överallt.

Jag försöker analysera mig själv och mitt sätt att konsumera information…och desinformation. Är jag källkritisk, är jag selektiv, eller läser jag även det som inte späder på mina egna fördomar…det som bekräftar att jag vet allt?

——-

Vissa saker jag läst genom åren håller liksom en högre kvalité, innehåller en sanning…ofta i sin enkelhet.

”Det hjärtat är fullt av, det talar munnen”

Orden gör lite ont, det är så enkelt…så sant…men så svårt att inse när jag fortsätter min resa på nätet.

Jag tänker på det jag sagt men ångrat.

Jag tänker på det jag ångrat att jag inte sagt.

Jag tänker på dom tillfällen när jag valt att säga sånt som varit till hjälp och glädje för människor jag mött.

-Det hjärtat är fullt av…förlåt om jag misslyckas ibland.

-Det hjärtat är fullt av…du vet väl om att du är värdefull?

-Det hjärtat är fullt av…ska vi lova varandra att fylla på med rätt innehåll?

Det är värt ett försök…

Nu vill John Blund vara med…gonatt!

Om ensamhet, längtan…och tacksamhet.

Det är alltid en balansgång mellan att vara personlig och att vara privat när något ska läsas av andra…hoppas detta är ok.

——————–

Jag tar promenad en fredag kväll i Västerås i folkvimlet. Ensam…mitt bland en massa folk.

Människor går och skrattar, håller varann i hand…det är då ensamheten känns som störst…jag tror att vi alla haft den känslan nån gång.

Mina steg tar mig längs Stora Gatan… Mark Knopflers typiska gitarrsolon ekar sorgset i mina lurar…Sibyllas kebabtalltik med plastbestick duger för mig ikväll…jag är hungrig men har ingen matlust.

Lurarna får ligga på bordet medan jag pillar i mig maten ”Det är för oss som solen går upp”…Ted Gärdestads röst sjunger ut orden i restauranghögtalarna och fyller på min ensamhet.

Jag är en sån människa som oftast inte trivs med att vara ensam och den här kvällen är inget undantag.

Maten är svald och min promenad fortsätter, förbi ett erbjudande som attraherar flera sinnen.

En kinarestaurang, en kyrka och en godisaffär…ikväll väljer jag tre hekto godis som ger mig sällskap och tröst på hotellrummet.

——–

Det är då jag fylls av tacksamhet…en tacksamhet som sträcker sig mer än 30 år bakåt i tiden…som sträcker sig ut till den som står ut med mig.

…hon som kan titta ner i godispåsen och konstatera att det saknas en del av mina favoriter.

…hon som försöker stå ut med mina snarkningar…

…hon som vet mina svagheter.

…och så barnen…

Jag känner mig ensam…men somnar tacksam.

——-

Det blir ny dag…en dag med många gamla och nya vänner…mest nya. Det som förenar oss idag är en önskan att få vara till glädje och hjälp för den som är fattig, utsatt…och ensam. Fika o lunch blandas med strategier, PowerPoints och visioner och jag känner mig glad. Framåt kvällen startar jag bilen och knappar in Trollhättan på navigatorn.

Tänk att det finns nån som väntar på mig…tänker jag medan hjulen trummar mot den blöta asfalten på väg hem från Västerås.

Jag känner mig tacksam…över att inte vara ensam…och över att kunna hjälpa iallafall nån som är…ensam.

De viktigaste stegen…

…tar du inte med dina fötter.

Orden kommer från kvällens talare Andreas Nielsen. Det gnager inom mig.

De viktigaste stegen…jag låter orden sjunka ner…

I en buss med 47 andra på väg hem från en ledarutvecklingsdag i Jönköping. Själv har jag varit fokuserad på seminariet jag själv skulle hålla och inte förrän på kvällssamlingen kunde jag lyssna ordentligt. De viktigaste stegen…

…jag tänker också på ett samhälle där mycket handlar om mig, mitt…ett samhälle där den som inte passar in i mallen får svårare att ta nya steg.

…jag tänker på stängda gränser, utvisningsbeslut och tårar.

Och jag tänker att det vill jag inte vara en del av.

De viktigaste stegen tar du inte med dina fötter, inte ens dom som förde mig till en avlägsen plats i Sydsudan.

Och så jag tänker på mina vänner i Sydsudan.

Ja…vad är mina viktigaste steg? Är dom stapplande, förvirrade, tveksamma eller kanske tydliga och beslutsamma?

????

De viktigaste stegen tar jag inte med mina fötter…dom tar jag i mitt hjärta, steg som ingen annan ser…

Då vet jag mitt hjärtas steg…och jag vet vem jag följer.

Vet du vilka steg ditt hjärta tar?

I’m no longer a slave of fear…

Orden ringer i mitt inre. Barnkören Watoto från Uganda, sjöng sången får oss härom veckan.

Den senaste tidens händelser har skapat blandade känslor i mitt inre.

Denis Mkwege som fick dela på Nobels fredspris tillsammans med Nadia Murad. Denis från DR Kongo och Nadia från Irak. Båda har sett krigets fasor på ett sätt som jag aldrig kommer att förstå…på ett sätt som ingen ska behöva uppleva.

Dom har valt att ta strid mot våldet, att inte sitta tysta o bara titta på. Att med sina liv som insats kämpa mot det onda.

”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” ett gammalt citat…från en man som ville ge människor hopp…ge människor ett meningsfullt liv.

Det citatet även passar in på Denis och Murad.

Jag reflekterar återigen över barnen i kören…som sjunger om sina nya liv. Alla kommer från fattiga, föräldralösa förhållanden(läs mer på Watoto.com). Utan Watoto hade dessa barn med stor sannolikhet hamnat i prostitution, droger och annat elände. Hundratals, ja kanske tusentals barn har fått ett nytt liv, en familj, utbildning och en framtid genom Watoto.

Sen tänker jag på en kille från Afghanistan. Jag känner honom inte, jag har aldrig träffat honom…och jag kommer inte att träffa honom…han hette Mustafa.

Hans liv slutade alldeles för tidigt. Att komma ensam till Sverige kan inte vara lätt, speciellt när man inte blir trodd…när man hamnar i utvisningsbåset…Mustafas liv slutade inte som han hade tänkt.

………

Det här har varit en rolig dag…vi träffade vänner i kyrkan, du bjöd på lunch och så fick min vän en kupéfläkt….

Kommentaren kommer från En afghansk vän som får vara anonym. Jag blir glad av att vara med honom och hans kompis…jag behöver det…blir liksom tillfreds med livet…en lunch och en kupefläkt är ingen uppoffring för mig, men betyder så mycket för mina vänner. Dom vet inte om dom får stanna…har väntat i fyra år nu…

Nu sitter jag här i mitt trygga hem och funderar…över Denis, Nadia, Mustafa och mina vänner från Afghanistan.

I bakgrunden kan jag höra barnen sjunga ”I am No longer a slave of fear, I am I child of God.”

Och så tänker jag ”är jag beredd att följa i Denis och Nadias spår?”

”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”

Orden tål att upprepas…hoppas att jag i alla fall vågar ge en del av mitt liv…även om jag inte når hela vägen….

För ingen ska behöva leva sitt liv i rädsla…

Ett liv är så kort…

Jag sitter på tåget från Stockholm, på väg hem till Trollhättan och mina tankar far iväg långt bort från försenade snabbtåg och plingande järnvägsövergångar.

Min fru sprang Lidingöloppet igår och jag gick typ 2 mil för att heja på henne…och träffa gamla vänner.

Vid 9km flaggan träffar jag Morgan(en kompis från internatskoletiden). Han står där beredd med en hjärtstartare om det skulle behövas…för att ge en människa en andra chans…förhoppningsvis slipper han använda den.

Jag går vidare mot målet och träffar där en trött men nöjd Ulrika som tog sig runt på en bra tid.

2011 hade hon planer på att springa, men den gången satte en tumör stopp för det. Fredagen den veckan som hon blev opererad satt jag i bilen på väg hem från sjukhuset och tänkte ”hur ska jag kunna förklara för barnen att mamma inte kommer hem igen?” Jag kan fortfarande komma ihåg hur allt annat bleknade bort och blev oviktigt. Att så här sju år senare se henne frisk och med en ork som aldrig tidigare är för mig ett under.

Mina tankar vandrar vidare till en kär vän vars liv plötsligt tog slut. Han var några dagar äldre än mig och som en bror…du vet…en sån man inte har så tät kontakt med, men när man träffas behövs inga artighetsfraser…allt är som förr. I förrgår var det begravning…det känns märkligt….och sorgligt…jorden blir lite fattigare utan honom. Jag kämpar mot gråten och mina tankar går till hans familj…

Jag kan inte låta bli att tänka på varför en del får en andra chans och vissa inte…livet här på jorden är inte alltid rättvist…

”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.”

Ett citat från en man som skrev det här när hans liv gick mot sitt slut…jag vill också kämpa den goda kampen…hoppas det är vad människor kommer att tänka om mej den dagen jag vandrat klart på den här jorden.

Det gäller att ta vara på de dagar jag har…tänker jag medan solen går ner utanför ett smutsigt snabbtågsfönster…

Ta vara på livet…det är det enda liv du har.

Om att gå på vatten…

Jag funderar på vad jag gett mig in på.

Några helger i höst ska jag försöka inspirera människor till att våga ta ett steg till, nå lite längre.

Jag lovade detta och nu är det upp till bevis.

Är jag den rätta inspiratören?

Kommer folk tycka det var värt att offra en lördag på detta?

Att inspirera folk till att våga ta sig an nya utmaningar…att våga gå lite längre…Jag känner mig liten och otillräcklig…

Torsdag kväll, dags för språkcafe. Jag kan gå dit trött men vet att jag piggnar till så fort folk börjar dyka upp. Ikväll var vi många…väldigt många. Vid mitt bord var det Portugal, Brasilien, Afghanistan, Somalia och Sverige. Intressant att lyssna till funderingar, att försöka förstå, att följa med i mina vänners framsteg i det svenska språket.

Jag berättar att jag en gång var i Mogadishu…1994..åhh, jag saknar så min hemstad, säger en somalisk tjej vid mitt bord.

Nu bor hon i Trollhättan, men längtar hem, dit hon vet att hon inte kan återvända. Hon har bestämt sig för att kämpa där hon är, med det språk hon möter, med den kulturen hon möter, att ge sig in i det okända…jag tycker att hennes svenska är riktigt bra.

Hon vågar ”gå på vattnet” försöka sig på det näst intill omöjliga.

När vi är på väg hem träffar jag en afghansk kille som undrar om jag fått tag på nåt hem åt honom…jag önskar att jag kunde bygga ut, bygga om, ta hem honom till mig. Jag skulle vilja hjälpa honom, hjälpa fler som är i liknande situationer…men jag räcker inte till.

Tänk att vara så långt hemifrån…utan mamma o pappa…utan syskon…det är inte rättvist.

Mina tankar far runt…runt, kommande inspirationssamlingar, Mogadishu, en afghansk kille som inte har ett riktigt hem, blir till en konstig blandning.

Att ”gå på vatten” är plötsligt nåt jag borde klara av…i alla fall om jag jämför mig med mina anonyma vänner från Somalia och Afghanistan.

Ikväll ber jag en bön för dom. Du får gärna be en bön för mig…det kan behövas.

Gonatt…!

En tolkningsfråga bara…

Jag kommer hem sent på fredag natt… trött, hes och har ont i huvudet…men jag är lycklig och tacksam.

Mina 17 år i Tanzania kommer ibland till nytta och den senaste veckan har det varit extra hektiskt.

Att tolka mellan svenska och swahili är fantastiskt kul…jag får bygga broar, förmedla budskap, se hur människor gläds över att förstå varann.

Jag lär känna nya människor i kyrkor, på advokatkontor, på sjukhus, i rättssalar…ja, på alla tänkbara ställen där tolkning kan behövas.

Mitt uppdrag är att föra budskapet oförvanskat vidare till mottagaren. Jag ska förhålla mig neutral till det som sägs.

Ibland får jag höra sånt som jag helst velat slippa höra, ibland hör jag sånt som skapar frågor i mig själv. Då kämpar jag med mig själv.

I båda fallen har jag svårt att hålla tårarna tillbaka…rösten blir ostadig och jag oroar mig över att mottagaren inte förstår…

I fredags kväll på väg hem från Borås lyssnade jag på radion…nåt om valet.

Jag hade nyss tolkat en suveränt rolig samling i Brokyrkan och kände mig på topp. Tankarna far iväg och jag börjar fundera på hur jag ska tolka allt som hörs i samband med valet.

Hur kommer jag att känna mig när valresultatet blir känt?

Trött? Hes? Ont i huvudet?

Jag hoppas att jag känner mig tacksam…

…tacksam över att merparten som röstat har tolkat rätt

…tacksam över att det jag får höra är sånt som jag vill höra, sånt som berör mig.

…tacksam att Sveriges folk röstat på ledare som ser ljust på framtiden, inte på ledare som skrämmer oss med allt mörker…

Nu är det upp till oss var och en att gå och rösta på det vi tror på, det vi hoppas på.

Förlåt…men jag är så här…

Tisdag kväll och regnet hänger i luften. Jag sätter mig i bilen och börjar min tvåtimmars resa hem.

Jag har varit i Jönköping och tolkat mellan swahili och svenska. Jag trivs med att kunna bygga broar med språk…

Jag trycker lurarna i öronen, tar en klunk halvvarmt kaffe ur thermosen och startar Spotify. Spellistan heter DN roadtrip men skulle ikväll kunnat heta ”lifetrip”

I say a little prayer…ja det är den första låten jag hör. Arethas röst tonas ut med ”answer my prayer” och min trötta hjärna får lite extra energi.

Jag vet inte vad du har för relation till det du inte kan se och ta på…men…så här tänker jag.

Jag ber för alla dom som går till val de kommande dagarna.

Jag ber att vi ska välja det vi tror på inför framtiden och inte i första hand välja bort det vi är rädda för.

Jag ber om hjälp till vänner som kämpar.

The Moniker tar över o sjunger ”bring out the holy in me”.

Exakt vad ”helig” betyder är kanske inte så lätt att greppa. Jag tänker…kan jag vara helig? Kan en människa vara helig?

Jag släpper analysen och önskar att jag kan vara helig för nån…det står ju ändå för nåt rent, harmoniskt och…ja nåt riktigt bra.

När jag närmar mig Mullsjö har Van Morrison tagit över.

Brown eyed girl…nä min fru har inte bruna ögon, men ett ansikte dyker upp i mitt inre. Det är märkligt hur vi människor fungerar.

Ja…det är hon från Lokichoggio i Kenya…hon som ville bli fotograferad på väg till skolan.

Jag undrar vad hon gör just nu…kommer vi ses igen? Lever hon? Vad heter hon?

”I say a little prayer” går på repeat i mitt huvud.

Det får bli en liten bön för ”my brown eyed girl”…att hon ska våga välja det hon tror på…och inte i första hand välja bort det okända som hon är rädd för.

Och du…jag tror det hjälper!

Sån e jag!

Gonatt!

Jag hittade en låda med foton…

…och blev påmind om Somalia 1994.

På flaket har vi ett par killar med k-pist. Dom tjattrar och skrattar, jag förstår nästan ingenting. Vi kryssar kors och tvärs i ett sönderskjutet Mogadishu. Alla bilar är skadade, många bilar har beväpnade vakter.

Jag sitter i baksätet i en skramlig King Cab dubbelhytt. På ena sidan min fru och på andra sidan Lena.

Vi är här tillsammans med IAS, en organisation som kämpar för att göra det lite drägligare för de som drabbats av den långvariga konflikten.

Det är stekande hett, långbyxor för mig och hijab för kvinnorna…svetten rinner. Regnet föll…för allt för länge sedan…stoftet från marken gör strupen ännu torrare. Många av de få träd som ännu finns kvar, har tappat sina löv, en del träd har tydliga ärr av granatsplitter.

Man kan fortfarande ana att det här har varit en vacker stad, kriget har inte utplånat allt, men nästan allt. Jag känner mig ledsen…

Plötsligt hör vi automateld framför vår bil. Chauffören gör en tvärvändning för att undvika det farligaste. – Det brukar vara så här, säger nån, det här är bara en vanlig dag…

I tio dagar levde vi som i en bubbla. Kändes som på film…men på riktigt. På nätterna vaggades vi till sömns av amerikanska helikoptrars ”flap, flap”. På dagarna var vi innanför våra murar efter 14-tiden, då skottlossningen av nån anledning ökade.

Vi var bara där några få dagar och sen återvände vi till tryggheten, friheten och lugnet.

Nu är det 2018 och fortfarande oroligt i Somalia. De som idag är i 20-års åldern har aldrig upplevt en fredstid…jag försöker påminna mig själv om det när jag möter människor som flytt från krig.

Det enda besöket jag gjort i Mogadishu har lämnat spår i mitt liv.

Jag hör orden igen från nån i Mogadishu – det här är bara en vanlig dag.

En vanlig dag kan inte få vara en dag i krig – det är inte rättvist…

——

Det är den 4:e augusti 2018. Vi är på väg hem från vår semesterresa och mellan Ljusne och Gävle hamnar vi i en karavan av brandbilar….

Upplevelsen går inte att beskriva…egentligen en vanlig trafikdag på E4:an men…så mäktig med alla polsksegistrerade barandbilar. Det blinkas med lysen, folk vinkar, blåljus slås på och långtradare tutar.

Det regnar nu och polackerna får åka hem som hjältar. Vattendropparna slår mot framrutan och jag slår på vindrutetorkarna men rutan blir inte klar…inga torkarblad i världen kan torka bort mina tårar…tårar av tacksamhet. Jag tänker på vad som hade kunnat hända om ingen utifrån hade brytt sig…och så slår jag på varningsblinkers när jag passerar några brandbilar.

Det är märkligt hur vi människor förändras i en sån här situation. Jag kan inte polska o dom kan inte svenska…ändå förstår vi varann…jag ser helljuset från brandbilen blinka i backspegeln när jag passerar.

Några minuter senare sitter jag hemma hos mina ”reservföräldrar” i Gävle. Jag minns dom som otroligt generösa mot mig och mina kompisar under mitt sista år på gymnasiet. Vi pratar om det och alla andra som fått ta del av deras hem…både Lasse o Carina säger ”vi får tillbaka så mycket”.

Under hösten går vi till val. Jag har funderat en hel del på det. Min röst kommer att läggas på dom som vill dela sitt hem med andra…dom som vill ta emot de som inte vill ha en ”vanlig dag i krig”.

Det är vi skyldiga efter all den hjälp vi fått.

Det är slutet som räknas…

…jag blev påmind om det av en vän härom dagen.

…låt mig förklara….

Slutet på gymnasiet….är ju ganska uppenbart i studenttider. Äntligen slut, en frihetskänsla infinner sig.

Slutet på väntan…har vi nog alla upplevt, väntan på betyg, körkort, semester…

Slutet på arbetsveckan…det känns känt att gå hem en fredag eftermiddag även om jag trivs på jobbet.

Slutet på planerna…jag somnar ofta när jag planerar nästa steg i renoveringen av min Volvo PV årsmodell 1953. Vad ska jag somna till när den är klar och planerandet tagit slut?? Ja, ja… det finns alltid nåt annat.

Slutet på vandringen…i fjol gjorde jag något jag drömt om sedan jag fyllde 8 år. Jag fick vandra hela vägen upp till toppen på Kilimanjaro. Jag lovar att slutet var kännbart….

Slutet på frågorna…?

Häromdagen fyllde jag 51 och jag känner mig fortfarande inte riktigt vuxen. Jag gillar fortfarande handbromsvändningar, däckstjut och omöjliga lervägar… ja, jag erkänner det.

I allt detta går det inte att komma ifrån att typ halva livet passerat. Jag upplevt ett antal ”Slutet på” och många finns kvar.

När jag tidigare i år var i Sydsudan tänkte jag på hur olika livet är för oss här på jorden. Resan ser annorlunda ut och vi vet inte riktigt vart den för oss.

Jag gömmer mig bakom min västerländska fasad, med tekniska prylar vi lärt oss att vi inte kan vara utan…

Jag ser hur min kamera speglas i ögonen på barnen som så gärna vill bli fotograferade…vi försöker kommunicera men…orden räcker inte.

Vad får dom här barnen uppleva för slut i sina liv?

Slutet på analfabetism…?

Slutet på hungern…?

Slutet på kriget…?

Slutet på….kriget…!

…plötsligt slår det mig hur futtiga mina ”slutet på” är…

Jag hoppas att jag kan få vara med och dela några ”slut” med dom i Lotimor.

Jag vill vara en del av nåt positivt för dom här barnen…att se slutet på nåt som sen blir början på nåt nytt.

För det är slutet som räknas…tack Lars-Ivar för dom orden.

Jag ångrar sällan det jag gjort…

…utan det jag inte gjort.

På dessa lappar står många namn, närmare bestämt 135 stycken.

Hälften av dom är nya vänner för mig, vi gör en resa tillsammans och om du rest med någon vet du att då växer man närmare varann.

Tiden går fort när man har roligt…en klyscha jag upprepat många gånger den här terminen.

För några år sedan gick jag med en gnagande tanke inom mig. Det har väl hänt efter det också, men den här tanken lät jag bli verklighet.

Har du försökt lära dig ett nytt språk? Jag tragglar med arabiska, bosniska och diverse språk från Östafrika…och en del andra ”bra att ha språk”. Det är svårt, ibland jättesvårt, men också en resa…

Till vårt land kommer ett antal människor som rest långt…och när de kommit fram…så fortsätter resan, med språk och kultur.

Jag tänkte att den vandringen vill jag vara med och underlätta….

Nu har språkcafeet på Standgatan i Trollhättan varit igång i två(eller är det tre?) år…ja…tiden går fort….när man har roligt.

Jag har lärt känna en massa människor, lärt mig ord på många språk, lärt mig att vi klarar mycket mer än vi kanske tror.

Jag kan inte glömma en tibetansk kvinna som kom till oss för en tid sedan, hon får vara anonym. Kan bara sitt eget språk, helt andra bokstäver, svårbestämd ålder men kanske 65 år. Hur har hon kommit hit? Ensam utan nån annan som kan tolka, ingen familj, ingenting…ändå glad och tacksamt kämpande med språket.

Svenskan hann inte bli tillräcklig för ett riktigt samtal innan hon flyttades härifrån. Idag vet jag inte var hon finns…jag saknar hennes leende ansikte…att skiljas åt gör ont i hjärtat…och ändå är mitt onda inte nåt jämfört med det som mina vänner upplevt på sina ”resor”.

Mitt liv i Sverige hade varit mycket tommare utan mina vänner från Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, Estland, Lettland, Polen, Rumänien, Portugal, Nigeria, Uganda, Somalia, Kenya, Tanzania, Vietnam, Kina, Thailand, Brasilien, Kuba, Indien, Pakistan, Iran, Irak, Afghanistan, Syrien och säkert några länder till som jag glömt.

En kasse med övningsuppgifter, eh låda med namnlappar och en cafeskylt får nu sommarlov.

En lyckad termin måste firas med en ingefäraläsk importerad av Issa från Tanzania.

Jag ångrar inte en sekund att jag vågade börja den här resan.

Jag glömmer så lätt

Har du någon gång ångrat nåt du inte gjort? Som att inte hjälpa, inte bry sig, inte stanna upp, inte ta ledigt, inte komma ihåg?

Nu har det gått några veckor sedan jag kom hem från Lotimor…är jag tillbaka i det vanliga igen? Den frågan gnager i mig. Det är inte så att jag vill byta jobb, det handlar inte om det…det är på ett annat plan på nåt sätt.

När jag i Nairobi satt och summerade upplevelserna från resan så ville jag verkligen inte tillbaka i samma gamla invanda mönster.

Härom dagen tog jag och min Anton en promenad på Halleberg. Det här ser ut som vägen till Lotimor, tänkte jag när vi klev mellan stenarna på väg till ”Predikstolen”.

Det låter annorlunda, luktar annorlunda och det finns mobilnät, dricksvatten, mat, affärer, grönsaker, internet, asfalt, bilverkstäder, tidningar en kvart härifrån….men annars är det likt…

Min syster la ut ett filmklipp Avestaforsen på Facebook…det ser ju ut som vägen till Lokichoggio, tänkte jag.

Nä…jag är än så länge inte tillbaka där jag var innan resan. Jag har inte glömt allt…jag vägrar glömma.

I Naliel fick jag med mig tre killar som visade var vi kunde hämta vatten. Lite engelska, lite swahili, lite armbrytning och en massa vatten senare frågar en av killarna om jag hade en lök att avvara.

– Det var längesedan jag hade nån grönsak till hönsgrytan, sa han.

Tänk att inte ha tillgång till den minsta lilla grönsak… !

Vi körde tillbaka till nattlägret och jag glömde bort att fixa en lök…det kommer jag ihåg nu…det stör mig och jag känner mig ledsen över att mitt eget så lätt tar över så att jag glömmer de små behoven runtomkring.

Nästa gång ska jag se till att han får nått till hönan….det måste bli en nästa gång…

Sydsudanresan fortsätter i mitt hjärta, jag hoppas att du vill följa med mig….

Safari ni safari…

…iwe kwa miguu au kwa daladala.

En resa är en resa oavsett om det är till fots eller med en taxibuss…jag letar förgäves på Spotify. Kommer inte ihåg vem som sjunger den låten…nån från Tanzania…jag gillar texten…

Jag trodde att min Sydsudanresa slutade på Landvetter flygplats, men ganska snart insåg jag att den resan bara var början.

Safari ni safari(en resa är också en resa) är ett swhiliuttryck som försöker förklara det jag känner inom mig.

Safari ni safari – resan börjar med planerandet, förväntningarna, oron och förhoppningarna. Tankarna far iväg och jag undrar om verkligheten blir annorlunda än det jag tänker mig.

Safari ni safari – resan börjar också när jag lämnar det bekväma och väl invanda, när jag vågar ”gå på vatten”, när jag vågar utmana mig själv.

Safari ni safari – resan börjar jag jag vågar låta mig beröras, beröras av människor, livsöden och glädjestunder.

Safari ni safari – resan börjar när jag vågar välja bort mig själv till förmån för nån annan, när jag vågar lita på att det viktigaste inte är att förverkliga mig själv, när jag vågar satsa på nån annans liv.

Safari ni safari – min resa till Sydsudan har blivit många resor i en….en resa både kroppsligt, själsligt och…andligt.

Safari ni safari – min resa har bara börjat, jag kan inte tänka mig att detta är slutet, jag måste få se en fortsättning, måste få möta skratten och tårarna igen.

Safari ni safari, ikiwa kwa miguu au kwa daladala – min resa kan vara till fots eller med taxi…eller på något annat sätt. Att våga ta sig utanför det bekväma kan innebära risker, det kan förändra mitt liv, jag kanske inte vill till baka till det gamla.

Jag har funderat över vart min resa bär mig…inte första hand den fysiska förflyttningen utan snarare livets resa…reser jag hem eller bort?

Vart reser du? Se till att du köper rätt biljett…den som för dig hem…

Ett ansikte utåt…

…det brukar sägas så när jag ska tänka på hur jag beter mig på min arbetsplats.

Jag sitter och förbereder mig inför veckans intervju med lokaltidningen och bläddrar igenom bilderna jag samlat på mig i Sydsudan.

I Sverige är ”ansiktet” vi ser från kontinenten jag älskar ofta krig, svält, korruption och elände. Visst finns det, men det finns så mycket mer. Jag hoppas att jag lyckas visa andra ansikten än de vanliga.

Jag går på en gata i Lokichoggio och en liten tjej tittar på mig. Hon drar i mammas kjol och jag ser hur mamman säger ”Uliza basi”(fråga då). Tjejen springer fram till mig och vi pratar en stund, hon vill bli fotograferad…vi tittar på bilderna tillsammans och hon ser nöjd ut. Sen ropar mamma att hon inte får komma för sent till skolan. Jag ser henne försvinna i folkvimlet.

Förmodligen kommer vi aldrig att ses igen…hon har en tuff framtid, men är på god väg. Hon får gå till skolan och kommer att få en utbildning.

En vecka senare sitter jag i Lotimor. Den här gången möter jag några barn som jag inte kan prata med. Jag försöker med swahili och med engelska, dom ler men kan inte svara mig.

Det är inte så konstigt. Här kan bara några få läsa och skriva och ännu färre kan de språk jag lärt mig, resten pratar bara sitt eget Nyangatomspråk.

Vi sover i skolsalen, där för närvarande inga lektioner hålls eftersom ingen lärare finns. Jag tänker ”för närvarande”, för här finns hopp.

Jag kan inte glömma byhövdingens välkomsttal ”vi har länge bett till Gud om att någon ska komma och hjälpa oss, nu ser vi att vi fått svar på våra böner”.

Tack vare Pingstkyrkan i Jönköping och många med dom börjar hoppet spira i Lotimor. Sjukvård, mat, vatten och sedan skola, det är vad man hoppas på.

Jag undrar vad tjejen med tatueringen i ansiktet tänker, önskar vi kunde samma språk…

Det här är framtiden för Sydsudan, människor som vill leva, utvecklas, bygga relationer och en framtid…

Inatt drömmer jag nog om dessa barn…jag hoppas att jag en dag kan prata med dom…tack för alla leenden och skratt vi delat.

Jag fäller en tår av saknad…här i min trygga säng i Trollhättan.

Det finns hopp…glöm aldrig det…

Nu blir jag filosofisk igen…

…på en flygplats på väg mellan två planeter….ja, det känns så. Ibland hade jag önskat lite längre restid så att jag hinner ifatt mentalt. Att vakna i Nairobi och somna i Trollhättan känns märkligt.

I morse flög vi över Lotimor…på 12192 meters höjd med en hastighet av 859 km/h. Lotimor…så nära men ändå så långt borta. Undrar om dom fått regn idag med, då går det inte att ta sig dit med bil, hoppas maten kom fram i tid…

Sydsudan är inget vanligt resmål, inget charterflyg går hit, inte allt för många andra flyg heller för den delen. På Rolands Michelinkarta får vi fylla i de vägar som inte ritats in. Att ta sig dit bilvägen är som du noterat inte heller smärtfritt, bökiga myndigheter, urdåliga vägar och inre stridigheter gör att området inte precis är nedsprunget av västerlänningar.

Jag sitter här mellan två världar och funderar över vad jag får med mig hem…det är mycket. Jag har hittills inte skrivit mycket om människorna vi mött, de är annorlunda än de jag är van vid…mystiskt, avlägset, men också så nära att jag får nypa mig för att inte tro att jag drömmer.

I Lokichoggio i Kenya besökte vi ett par Turkanabyar och fick se hur dom har det. Flera familjer ville att vi skulle komma in i deras ”hus” och fotografera, de ville dela med sig av sin vardag. Jag känner mig fånig när jag springer runt med kameran, känner mig påträngande, vill inte riktigt tränga mig på, jag brukar säga att dom bästa bilderna tar jag aldrig och det är ett medvetet val. Det handlar inte om mig, det handlar om andra människors integritet i första hand.

När vi sa adjö till militäreskorten strax innan Narus så var jag så sugen på att fråga om jag fick ta ett kort tillsammans med dom, men jag ville inte utmana ödet. Där satt dom 12 fullarmerade soldater på en LandCruiser pickup, alla med en mjuk människa bakom machofasaden. Människor med föräldrar och barn som saknar dom, människor som gråter ibland trots sina stenansikten.

I Lotimor lärde vi känna några människor på de få dagar vi var där, men det som tog tag i mig var när vi åkte iväg och kollade de trasiga vattenpumparna. Människor i sandbruna kläder stor tysta som statyer och iakttog oss på avstånd, inte fientligt, bara nyfiket och undrande. Det var verkligen som på film, människor som ljudlöst rör sig och dyker upp lite här och var för att sedan försvinna…

Barnen påverkar mig också, dom har gett mig mycket. Det är märkligt hur barn är lika över världen innan vuxenlivet styr upp hur man ska vara. Det sägs att vill man veta sanningen ska man fråga barnen, jag tro det stämmer för det mesta. – Du måste ta med dig lite godis, sa Christina Dahia, en vän till mig i Trollhättan. Jag hade med mig godis från henne och hennes barn, hon kommer själv från Sydsudan och det är klart att det berör henne att vi besökt hennes hemland. Tack Christina, hälsar barnen i Lotimor!

Jag har också funderat på varför jag gör detta och om det är värt att betala för att göra en sån här resa….

Äventyret förstås, jag gillar den här typen av utmaningar, men det är inte huvudanledningen, det handlar inte i första hand om mig.

En kär vän sa en gång för länge sedan ”vad du har gjort för dessa minsta det har du gjort för mig”. Jag är övertygad om att vårt uppdrag här på jorden inte i första hand är att förverkliga oss själva, utan att bry oss om dom dom inte syns och lyssna till dom som inte hörs… det är min drivkraft.

När vi kom till Lotimor så hälsade byhövdingen att man under lång till bett till Gud att nån skulle börja bry sig om dom. – Nu ser vi att vi har fått bönesvar, säger han…vad svarar man på det?…om jag kan vara en del av någon annas svar på böner så ställer jag gärna upp…fast jag bara är chaufför….

Att se människor få behandling för enkla sjukdomar, som i Lotimor blir dödliga på grund av bristande kunskap och brist på mediciner, det är också skäl nog till att göra en sån här resa.

Vattenpumpar med rent vatten, som får nytt liv på grund av ett par killar som kan fixa dom och har reservdelar, jag är tacksam över att få se till att den hjälpen kommer fram.

Jag hoppas att du haft en intressant läsning men att det också lämnat spår och skapat en längtan i dig att hjälpa andra. Skulle du vilja bidra på nåt sätt för människorna i Lotimor så får du gärna kontakta min vän Bengt så hjälper han dig vidare. bengt.klingberg@pingstjonkoping.se

Du kan också höra av dig till mig.

Nu avslutar jag den här resan och imorgon börjar Wi-fi, flextid, TV, Internet, mobiltelefon…men det är en annan historia.

Tack för mig för den här gången.

Blir det en fortsättning – Inshallah – Mungu akipenda – Om Gud vill

Det vill Han nog!

Håll utkik!

Nu Vänder vi söderut

19-20/4 tar vi oss tillbaka till Kenya. Vi kör första dagen till Narus och vi siktar in oss på att sova hos katolikerna som har nån typ av gästhus. Tyvärr är det fullt, men nu är vi vana att leva kollektivt så vi campar ihop på golvet i samlingssalen. Resan hem är nästan lika dramatisk som resan till Lotimor, men lättade bilar gör skillnad. Mat, mediciner, bränsle, vatten och en del övrig utrustning har vi lämnat i Lotimor så bilarna är bara halvfulla vilket avsevärt påverkar framkomligheten.

Men ibland är det så lerigt att tom vindrutetorkarna kör fast. http://dennisnystrom.se/wp-content/uploads/2018/04/img_1811.mov

Bengt fastnar också trots dubbla diffspärrar, det är risken man tar som försteåkare när man råkar välja fel spår. Dessutom några punkteringar till, nu är det 13 st.

20:e på morgonen drar vi iväg mot gränsen. Två kenyanska taxicaufförer vill ha hjälp med att komma över vattenhålen på ingenmansland så vi krokar på dom.http://dennisnystrom.se/wp-content/uploads/2018/04/img_1916.trim_.mov

Framåt midnatt når vi Kitale. Då har vi lämnat av våra tolkar i Lokichoggio och fått ett par punkteringar lagade. 13-14 timmars aktiv körning i två dygn med minimalt med mat börjar ta ut sin rätt. Kitale är kallt, vi tar in på Midafrica hotel, dom har varmvatten, dusch och Wi-fi!! Discodunket utifrån tystnar vid tvåtiden, men då sover jag redan som en stock.

Lotimor är vackert

En kopp kaffe på trappan till skolhuset med utsikt över byn är något jag kommer sakna.

Det är helt mörkt ute, alltså helt mörkt. Inget ljus från städer, bilar eller eldar. Här går man o lägger sig när det blir mörkt, det går inte att lura solens nedgång och allt blir svårare att utföra i mörkret.

Syrsor och andra kryp spelar för fullt och ibland hörs en hyena yla nån stans långt bort.

Det enda som avslöjar att människor finns i området är några åsnor som gnäggar(heter det så?) och lite folk som babblar några meter bort.

En ficklampa vandrar genom mörkret, nån har varit och ”duschat” vid vattenpumpen som våra pumpreparatörer tillsammans med lokalt folk fick igång idag.Sjukvårdsteamet har kommit igång och ett antal patienter har behandlats. En flicka har blivit biten av en hund, måtte hon inte få rabies. Vi bad en extra bön för henne vid kvällsamlingen. Våra östafrikanska vänner har varit o tittat på den nya vägen som nu röjts tre mil härifrån o lika mycket från andra hållet. De besökte också några kyrkor som startats av missionärer från Etiopien.

Vad har jag gjort idag? Jag har hjälpt Mdolwa o Moro med punkterings-lagningarna. Det blev 9st till sist. Helt ok, hade räknat med det dubbla. Blir lite obalans när fälgarna är ”smutsiga”men härute märks det inte så mycket värre blir det när vi kör på de stora vägarna.

Eftermiddagen skulle bestått av två möten men de ställdes in pga regn. Vi var några som istället åkte o kollade in tre trasiga vattenpumpar. Förhoppningsvis går det att få till en eller två hela av dessa.

Det är verkligen en annan värld här. Man kan nog inte komma längre bort…

Vägen tog slut för länge sen och hit tar sig bara terränggående mindre bilar, 6-hjulsdrivna lastbilar klarar inte svängarna.

Kvällsduschen är klar och nu är det sovdags. Imorgon säger vi adjö till Lotimor och Medical team som stannar kvar ett tag till. Undrar om jag kommer tillbaka…

Äntligen framme i Lotimor

Det var kallt inatt. 22 grader när jag vaknar på morgonen, jag fryser.

Min min mage har krigat med mig mig så sömnen har varit sporadisk. Det är fler än jag som mår dåligt så vi måste väl ha fått i oss nåt vi borde låtit bli. Jag försöker kompensera med resorb.

Det har inte regnat inatt så förhoppningsvis kör vi inte fast allt för mycket idag, tänker jag när jag vaknar. Hjärnan jobbar med annat här, inget internet, ingen telefon, ingen TV eller radio gör att tankarna rör sig kring det som är viktigt för stunden. Det känns befriande och samtidigt lite skrämmande, ett nytt världskrig skulle kunna bryta ut och vi skulle inte ha en aning.

Avfärd från Carter centret vid 8 tiden och framme kl 12.30. Då har vi kört 3-4 mil. Svartlera och regn är alltid spännande men ingen kör fast idag och vi har bara fått en punktering.

Skönt att komma till Lotimor.

Jag lägger mig på en madrass och mår bedrövligt. Sjukvårdsteamet ger mig lite piller och en flaska vätskeersättning.

Alla börjar förbereda sig för de kommande dagarna här. Reningsverk, mediciner, mat o annat ses över.

Vattenpumpar ska lagas, möten ska hållas, människor ska få behandling, punkteringar lagas….jag somnar på madrassen i värmen och vaknar av att det är kvällsmat.

Min första natt i Lotimor är magsjuk, men det går ingen nöd på mig. Jag har mat, husrum och mediciner…somnar tacksam över det.

Väg är ett relativt begrepp

Vi kom inte fram till Lotimor idag.

Avresa från Naliel vid 8 och sedan ett hopplöst harvande hela dagen.

Spår från 4-hjulsdrivna lastbilar är förrädiska och ibland går det snett. Lyckligtvis fanns det gott om folk som hjälpte oss att lyfta bilen. Vi har kört fast ett antal gånger, ingen lunch och vi har byggt om vägen massor.

Sten o åter sten större än bowlingklot, plus lera och branta uppförsbackar gjorde att vi bara kom halvvägs.

4 punkteringar men annars ok. Vid lunch mötte vi commissioner för området, så nu är vi officiella besökare. Vi har tittat på den nya vägen som röjs, nu är mer än hälften klart.

Nattlägret blir vid ett Carter center på platån. Centret är en ideell organisation som Jimmy Carter driver, man jobbar med att utrota Guineeaworm.

Det är ganska kallt, vi sover på marken under ett presseningtak. Jag är dålig i magen.

Men vi har det bra i alla fall. Mat och någonstans att sova tryggt, det är värt mycket.

Hoppas vi slipper regn imorgon, black cotton soil blir svår när den blir blöt.

Men det tar vi imorgon. Gonatt

Naliel – en plats som inte syns på kartan

Morgongudstjänst i Kapoeta och efter tidig lunch bär det iväg i riktning mot Lotimor.

En pickup fullastad med soldater och sedan jag som bil nummer två, minst damm där för mig utan AC i bilen, och så 6 bilar till. Det ser mäktigt ut när vi i kolonn drar iväg på den gropiga grusvägen. Jag är väldigt sugen på att be om lov att fotografera, men vill inte utmana ödet, militärer tar man inte bild på i det här landet.

Efter en timmes körning blir nån i min bil kissnödig och jag inser att jag måste be om lov att stoppa konvojen. 8 kpistbeväpnade killar hoppar av flaket och de som behöver får lätta på trycket medan militären gör sitt arbete. Det är inte varje dag man kissar under bevakning, inget jag kommer att sakna. Efter det snabba stoppet fortsätter vi vår dammiga resa. Hela situationen känns märklig, är det på riktigt eller har jag hamnat i en film? hinner jag tänka.

Plötsligt stannar pickupen och soldaterna hoppar av, letar magasin och laddar ammunition, deras ”chef” kommer över till mig.

-Var är dom andra bilarna? Ryter han, jag sa ju att vi måste hålla ihop. Min comradio knastrar och Linus, som ligger sist i konvojen, meddelar att han fått sten i en av bromsskivorna och var tvungen att fixa det.

– Okej, men nästa gång säger du till direkt ryter ”chefen”.

Vi ska ha med oss eskorten fram till avtagsvägen strax innan Narus, men innan vi når dit blir det stopp igen. Av nån anledning väljer chefen” att lägga till en eskortbil i slutet av konvojen.

Det blir skönt att lämna huvudvägen och svänga av mot nordost. Efter en stund når vi Naliel, en liten by där vår tolk Mark tidigare bott. Vi sover ute under myggnät mellan bilarna vid byns sjukstuga, det här är något jag saknar i Sverige, att somna tittandes på en stjärnklar himmel, medan röster från syrsor, människor och hyenor blandas till ett mäktigt musikstycke – sa jag att jag är tacksam? Det är jag.

Innan läggdags händer något som inte går att beskrivas i ord, men jag ska försöka.

Det är kolsvart, inte ens månen lyser. Nån börjar sjunga långt borta, trummor stämmer in, ljudet stiger, dom närmar sig oss. Då hör jag ytterligare en kör…och en till…och en till. Jag vet inte hu många det är till sist som sakta vandrar i mörkret på väg mot elden som vi ser en bit bort.

http://dennisnystrom.se/wp-content/uploads/2018/04/img_1604-1.mov

Vi måste bara gå dit och se vad som händer. Man sjunger på Toposa, det lokala språket, samma som Nyangatom dit vi ska och samma som Turkana därifrån vi kom. Jag förstår inte ett ord och ändå förstår jag allt. Här är det för varmt för att fira gudstjänst på dagen som man samlas när det blivit mörkt.

Människor kommer från alla håll, en del med k-pist, en del med barn på ryggen, några med plasttunnor som trummor, några hundar dyker upp och så en massa barn. Återigen känns det som i en film…men den här gången är jag inte rädd, bara glad så att tårarna faller. Dom här människorna har nåt som vi tappat…och vi har nåt dom behöver.

En stund senare ligger jag under myggnätet – blir det bättre än så här?

Jag somnar i Naliel – en ort som inte syns på kartan.

Alla på plats

Nu är vi många…totalt ca 30 pers fördelade på 7 bilar. Det tar lååång tid att samordna alla bilar, folk och grejer. Bengt har gjort ett jättejobb.

Efter en sval natt vaknar vi och äter frukost i slagsmål med flugorna.

Det har regnat lite och är fortfarande mulet. Känns bra.

Lite allt möjligt fixande på förmiddagen. Det mesta är handlat medicin, vatten, diesel mm. sedan är vi redo för avfärd.

Guvernören har lovat oss militäreskorteskort när vi åker imorgon mot Lotimor. Det kan behövas. Secret seuritykillen som bråkade med oss igår blev beordrad av guvernören att eskortera oss. Hehe. Gud är rättvis…

Kapoeta – mitt i ingenstans

Kapoeta state breder ut sig härifrån 300km västerut, 200 km norrut och 400 km österut, det bor mer än en miljon innevånare i staten och man har eget parlament.

Men…bara ett sjukhus, en läkare och här i statshuvudstaden finns det nästan bara plåtskjul.

Stan påminner mig om Shelui i Tanzania på 80-talet. Sydsudan har länge kämpat md inre konflikter och folk verkar inte vilja investera förrän läget blivit stabilt.

Lyhörda rum gör att väckarklocka är överflödigt. Inatt har vi sovit på ett enkelt motell inne i stan och frukosten serveras i skuggan på innergården. Det är varmt redan tidigt på morgonen så skugga behövs.

Bengt har rapporterat in till myndigheterna om vår anledning till att vi är här, kontroller igen och misstänksamhet, men det löser sig, en av våra resenärer är visst nära släkt med immigrationschefen. Glöm aldrig att bakom varje tuff, misstänksam fasad finns en mjuk människa med samma behov av bekräftelse som oss alla, tänker jag.

Dagen har präglats av samtal med Guvernören för Kapoeta och med Biskopen för SPC, som är vår samarbetskyrka här i landet.

Behoven är oändliga och tacksamheten tydlig för det som SPC och vi vill bidra med. Några i vårt team blir kvar här på sjukhuset när resten åker vidare.

Vi besöker sjukhuset(bilder ovan) när vårt Medical team anlänt söderifrån. Här finns mycket att göra….

Kom lite regn ikväll så nu är det nog inte mer än 28 i rummet.

Efter första riktiga dagen i Sydsudan kan jag konstatera att oavsett vad vi gör kommer det att göra skillnad.

Nu lägger jag mig….tacksam över att kunna bidra med det jag har.

For all you who have offices..

… sorry but your offices are not available anymore.

Så börjar David Musumbi samlingen på torsdagsmorgonen när vi ska lämna Lokichoggio. Nu får alla räkna med att bära sten, gräva lera, laga mat, packa osv. Det gäller även dig som kallas doktor, biskop, generalsekreterare, pastor fortsätter han. Jag gillar upplägget…

När vi kommer till Kenyagränsen är inte immigration officern på plats än, så vi får vänta en stund, klockan 11 kommer han, jag hälsar glatt ”Habari za asubuhi”(god morgon), kör swahili så länge det går, känns lite mer Afrika än engelska.

Resan hit gjorde vi med vakt i första o sista bilen, det har förekommit en del konflikter mellan ett par grupper o man vill inte att resenärer ska komma till skada.

På ingenmansland har vattnet sjunkit undan. Det var här dom körde fast i SVT:s Korrespondenterna, nu når vattnet inte lika högt upp.

Lite knöligt i Sudantullen och vi får stränga order av Bengt att inte ens försöka fotografera, jag känner hur minnen dyker upp från 70-talets Tanzania, misstänksamheten pyr under ytan.

Vi kör fort mot Kapoeta och undviker stopp. En sidoruta på Davids bil går i kras, vi tror den träffats av en sten…vi lagar tillfälligt med kartong o gaffatape.

Vanliga boskapsskötare går runt med k-pist, militär o polis bär k-pist. Afrikas spjut håller nog på att uppgraderas här…Det är svårt att vänja sig vid alla vapen…tänker jag och är tacksam att detta inte är min vardag.

Idag har vi kört 10 mil på 5 timmar. Det är varmt, väldigt varmt. Jag skulle fotat med mobilen men den hade stängt ner på grund av värmen.

AC-n i min bil är paj så öppna fönster gäller, i konvoj…säkerhetsbältet lämnar en linje på tröjan.

Nu är det snart slut på uppkopplingen

Eftermiddagen tillbringades av vissa i skuggan under ett träd. Sen var vi några som började med förberedelserna för morgondagens resa. Det är då vägen blir dålig…?!

Vi suger ut det sista ur mobilnätet för från och med imorgon finns det bara satellittelefon att tillgå, när det blir kris.

Vi hade planerat att förstärka fjädringen bak på min bil men fick lägga ner det, här i Lokichoggio finns ingen utrustning för att få till det på en dag. Ombyggda bilar är bra när dom funkar, men basic funkar alltid.

AC:n har också lagt av så det lär gå åt en och annan liter vatten.

Ima monterar spade på min bil. Bengt säger att det blir jag som kör fast först.

Vi få väl se!

Hörni allihop som läser detta, hoppas ni hänger med och förståer mina beskrivningar. Det känns fantastiskt att vara med i ett arbete som delas av Sverige, Tanzania, Kenya, Etiopien och Syd Sudan.

Ett arbete för fred, försoning, upprättelse och nytt hopp för många människor.

Tänk att lilla jag får vara med … som chaufför.

Hör ni inget mer på några dagar så beror det på att mobilnätet ligger nere i Syd Sudan.

Jag lovar höra av mig så fort jag kan.

Tack så länge!

En skön morgon

Jag vaknar av utropet från en moske i närheten och det känns skönt att kunna tillåta sig att somna om. Idag är det ”vilodag” så vi reser ingenstans.

En liten sväng i samhället, och en snabb inspektion av bilen hinner jag med innan frukost.

Fick visst med mig lite ”ved” igår. Förmodligen något som krokade i när vi körde över floden. Sorry Eddie, men din XC90 hade legat utspridd längs vägen, här krävs rejälare grejor. Jag fattar inte att bilarna håller så länge som dom gör.

Jo, väderappen verkar ha hyfsad koll. Det är skönt att det dykt upp lite moln eftersom förmiddagen tillbringas med att besöka ett par turkanabyar. Turkanafolket är väldigt likt Nyangatom som vi är på väg till vilket gör besöken ännu intressantare.

Idag kommer kepsen till nytta, tack Katja!

Vi träffar massor med vänliga människor vars namn jag inte lyckas memorera, men på kortet ovan är det en av krigarna i byn tillsammans med hans familj.

Att möta dessa människor är annorlunda. Deras hus liknar inget jag tidigare sett. Jag försöker lite smått att kommunicera på swahili men kör fast, jag behöver tolk, önskar så att jag kunnat deras språk…

FPFK kyrkan i Lokichoggio har ett antal medlemmar som bor här och därför välkomnas vi som gäster, inte turister. Flera jag möter vill att jag fotograferar dom och systemkameran får jobba.

Och så tillbaka till kyrkan för att ladda prylar. Två världar som möts.

Jag har inte ändrat inställning, fortfarande så glad över att få vara en del av det som händer här.

Lokichoggio – 90 mil från Nairobi

Jag är tacksam…för att jag har en familj som jag saknar, för att jag har mat varje dag, för att jag får göra den här resan. Jag önskar att jag var tacksam för allt – för det borde jag vara. Dom här barnen på bilden vet jag att dom inte har samma möjligheter som jag.

Barnen jag skrattar med är vid floden vi skulle över. Hit kom vi lite före fem. Jag passade på att fotografera medan vi väntade att vattnet skulle sjunka.

Vi hade tidigare passerat många floder men så kom vi till den där alla andra hade fastnat.

Vattnet forsar fram och med morgonens bild av den förlusta lastbilen så var vi inte sugna på att chansa.

Efter mer än tre timmars väntan kunde vi äntligen köra över. Gissa om pulsen var hög

Nu ligger jag på en madrass i ett halvfärdigt hus vid en kyrka i Lokichoggio.

Trygg, mätt och nybadad. Detta på grund av vänner här i Loki.

Jag funderar över varför dom ordnat allt detta för oss…det är nog samma drivkraft som jag har.

Jag är tacksam – något annat vore fel.

Gonatt från Lokichoggio

Kort stopp i Lodwar

Tidig morgon med städning av kylare. Det var många flygmyror igår kväll längs vägen.

En snabb titt på bron o bilen som togs med strömmen inatt.

Sen vidare färd norrut med för ett stopp i Lodwar där vi lämnar en bil och tar med oss några personer från Sydsudan.

placeholder://

Vägarna blir nu sämre…

…och sämre…

…och asfalten börjar bli sisådär.

Gott med en dricka innan vi reser vidare.

Undrar hur långt bort det finns 4G nät??

Godnatt från Kainuk

Ortsnamn börjar låta annorlunda, folk börjar få svårt att förstå swahili och asfalten blir sämre.

I Kitale anslöt ytterligare en bil, vi tankade, fixade försäkringar för bilarna.

Min bil är en ”svenskbil” idag. Sen blandar vi runt så att alla lär känna varandra.

Vid 20-tiden når vi Kainuk och strax innan det passerar vi en flod där bara småbilar kan köra på bron. Vi får höra att en buss spolades med floden idag när den skulle över. Tacksamt kör vi över bron.

Vi blir bjudna på kvällsmat som några i FPFK kyrkan fixat och sen en tvätt bakom klassrummet.

Nu godnatt från under ett myggnät på skoltrappan.

Det är varm, kanske 27 grader och vindstilla.

Ikväll somnar jag till syrsornas sång.

En bil har fastnat vid Sudangränsen

Det var första nyheten från Bengt vid fyratiden när vi klev upp.

Fastnat vid en översvämning alltså… det blir till att täta alla springor i snorkeln på bilen. Min gaffatape kommer till nytta

Frukost i en kyrka i Nakuru och sedan full fart vidare norrut.

Nu börjar det bli fullt i bilarna både med folk o grejer. Församlingen i Ronda, Nakuru hade samlat in klädersom vi tar med till behövande.

Bänken som de sitter på är en fredsbänk som byggdes under oroligheterna i samband med valet, hit kan människor komma och sluta fred.

Vi passerade 2900 meters höjd o här är det svalt, den tunna luften märks.

Nu i Eldoret för lunch och här finns wi-fi….password? Dogfood22, kul på ett login på en restaurang.

Det blir Ugali o kyckling för mig. Dags att tvätta händerna så nu är det slut på pillandet på telefonen.

Söndag – safarisöndag

Tidig frukost och gudstjänst CITAM church på Valley Road. Jag har inte varit där sedan 1994 och då hette den Nairobi pentecostal church.

Man har två gudstjänster varje söndag för att alla ska få plats.

En bra start på dagen som sedan fylldes av diverse förberedelser som inte hunnits med tidigare.

Vid lunch anslöt ett par från Sverige och två från Etiopien och imorgon plockar vi upp några kenyaner. Börjar kännas som en onsdagkväll i vår hemgrupp i Trollhättan med folk från alla möjliga länder. Behöver jag säga att jag trivs? Mångfald är underskattat, man får lära sig så mycket.

Trångt i stan och mycket tid går åt till trafikstockningar.

Nu är bilarna fulltankade, välfyllda och i hyfsat bra skick. Upptäckte framåt kvällen att batteriet på min bil satt löst, men spännband, gaffatape o aluminiumfolie löste det hela.

Vi har även vattenskyddat säkringsdosor eftersom risken för högt vattenstånd är överhängande.

Det lär dyka upp en hel del annat längs vägen men nu har vi i alla fall gjort vad vi kan.

8 nya däck, två reservhjul var, 100 l dricksvatten per bil, 200 l diesel per bil plus sjukvårdsmaterial, mat, annat hjälpmaterial. Vi kommer nog att ha fullt i bilarna den sista biten.

Jag avslutar den här kvällen med en tanke från dagens predikan ”The Safari”, the Journey continues.

Att göra en resa gör man helst inte ensam. Vem gör du din resa med? Vart för din resa dig? Har du rätt sällskap på din resa genom livet?

Nu duschen, sen sängen!

Gonatt!

Safaricom – nu är jag uppkopplad

Vissa namn passar bättre än andra.

Det märks att jag vant mig vid att vara uppkopplad och idag var jag tvungen att fixa ett lokalt abonnemang. I några dagar kommer jag att kunna nyttja Safaricoms tjänster men sen blir det offline, krisar det sig så har vi en satellittelefon.

Några timmar i Nairobitrafiken har det blivit och vi har tillbringat dagen med att växla pengar, förbereda bilar, göra inköp och packa. Det är mycket som ska med och det vi glömt kommer vi inte att kunna skaffa när vi är i Lotimor.

Hallen i huset där vi bor fylls på med salt, socker, tvål, mjöl, ris, presenningar, spännband och en massa mer.

En av bilarna har fått en omfattande översyn så nu ska den klara sig ett tag.

Framåt kvällen anslöt två bilar med folk från Tanzania och på måndag morgon kl 5 börjar vi vår resa mot Sydsudan.

Nu återstår en dusch, hoppas vattenvärmaren är jordad….

Sov gott!

Good morning Nairobi

En telefonröst på swahili, några bilar och så ljudet av ett flyg är allt jag hör när jag vaknar efter några få timmars sömn. Det är förvånansvärt lugnt här på Kindaruma road.

För 24 år sedan bodde vi här ett några månader, det har förändrats en del men det är alltid nåt speciellt med att komma tillbaka.

Taggtråden på muren runt Fpfk Guest house känner jag igen men det har byggts en massa, precis som i alla andra större städer.

Resan ner gick bra och all proviant och utrustning kom fram oskadad, det känns bra. Vattenfiltret i den röda väskan hade varit svårt att ersätta.

Nu börjar nya rutiner. Malariaprofylax, myggspray och flaskvatten kommer följa oss de närmaste veckorna.

Det är kallt här. Nattvakten hade mössa o vantar och han såg ut att frysa…+19 är inte att leka med : )

Tidig morgon till Landvetter – sen kväll i Nairobi

Jag kommer nog aldrig att vänja mig vid att snabbt förflytta mig med flyg över världen. Att vakna i Trollhättan o somna i Nairobi känns märkligt, hjärnan hänger inte riktigt med…

I väntan på boarding sitter vi och går igenom resplanen. Vi blir 25-30 personer med Kapoeta och framåt slutet av veckan når vi Lotimor om allt går som vi tänkt.

På Schiphol gör vi ett kort stopp vid ”vätskekontrollen” vid gate F4 och blir informerade om att det mesta sköts automatiskt.

Nu loggar vi snart ut från det automatiska och in i det manuella. Det känns bra….

Idag fick jag visumet

Sydsudan, inte precis nersprunget av charterturister. Jag packar mina väskor medan tankarna vandrar iväg….vart är jag på väg? Vad har jag gett mig in i?

Ett av världens yngsta nationer bildad 2011 om jag inte kommer ihåg fel.

Det är väl här nånstans som klimatförändringarna märks tydligast, här som regn i fel period kan betyda skillnad mellan liv o död.

Människor flyr härifrån på grund av torka, översvämningar och krig i hopp om ett bättre liv nån annan stans. En del kommer hela vägen till Sverige och några är mina vänner i Trollhättan.

Sen finns det dom som stannar kvar av en eller annan anledning, många för att de helt enkelt inte har råd…det är de vi är på väg till.

Jag har alltid tyckt om att resa och upptäcka nya platser, att nu få besöka Sydsudan och samtidigt vara till nytta för nån annan gör resan ännu mera värd.

Boardingkortet ligger i mobilen, i morgon bär det iväg!

Vart är jag på väg?

Pass, internationellt körkort, gula kortet, lite gott att knapra på, powerbank med solceller och så min Leatherman.

Listan är betydligt längre men här nånstans börjar min resa den här gången.

För en stund sedan sa jag till Tanja på jobbet att det känns konstigt att om en vecka sitter jag i ……?

Det är två dagar kvar tills jag lyfter från Landvetter och jag har knappt börjat packa än…hoppas allt kommer med.

Vad är det som gör en resa så lockande? Utmaningar? Möten med människor? Miljöombyte?

Häng med på min resa så får du se o läsa. Jag ska försöka uppdatera så ofta jag har internetuppkoppling.

Testa elbil om du inte gjort det förut…

För inte så många år sedan kunde jag imponera på mina kollegor med en vattentät Nokia som dessutom hade kompass och mer än en veckas batteritid – ingen imponeras längre av en sån.

Både Nokia och Ericsson missade smartphoneresan och fick se sig omkörda av…ja du vet vilka.

Min nästa bil kan bli en elbil. Visst kommer jag sakna en del från nån av mina gamla bilar, precis som jag saknar 10 dagars batteritid på min telefon. Men jag är övertygad om att fördelarna överväger. Om något år kan det mycket väl vara så att jag inte kan tänka mig en vardag utan elbil.

– Imorgon har jag avsatt hela arbetsdagen för dig som aldrig fundera över att köra en elbil.

– Imorgon har jag avsatt hela arbetsdagen för dig som aldrig funderat över att ansluta dig till en bilpool.

– Naturligtvis är dagen till även för dig som funderat på elbil eller bilpool.

Välkommen till Kraftstaden Fastigheter på Åkersjövägen 20 i Trollhättan. Jag finns till för dig.

Lediga tider hittar du här

Vad skulle jag göra utan vänner…

Klockan är 03:38 och egentligen skulle jag försöka sova nu men det här måste skrivas ner.

Louise har mått lite dåligt några dagar och ikväll när vi åt kvällsmat blev det akut. Jag frågade min vän Adonia om han hade mobilnummer till vår jaktkompis Filemonis fru som jobbar på Aga Khan Hospital här i Dar es Salaam. Medan vi väntar på återkoppling så åker vi till sjukhuset. Väl på plats träffar vi inte vår vän, men kommer in på akuten.

Försök föreställa dig hur det är att sitta på ett sjukhus i ett land där du inte kan språket eller kulturen…jag tackar Gud att vi är här och inte i Spanien, Frankrike eller nåt annat ställe där mina språkkunskaper inte hjälper.

Inskrivning, betalning, mediciner, labbprover, läkarkonsultation och mera prover. Vad gör jag då? Jag skickar ett mail till min gamle klasskompis Per. Vi bodde i samma rum på internatskola i Tanzania ett antal år för länge sedan. Han är främst min vän men också läkare. Jag sabbade hans natt medan han räddade vår.

För några veckor sedan försökte jag få bekräftelse på en hotellbokning jag hade gjort. Hur jag än gjorde så körde jag fast…Tanzania är långt från Sverige…

Då säger min fru ”varför ber du inte om hjälp av din vän Inayat i Dar?” …hans svar var ”let me handle it”.

Vid tretiden inatt på väg hem från sjukhuset råkar jag köra fel i ett nersläckt och regndränkt Dar se Salaam. Precis när jag berättar om hur säkerhetspolisen vid presidentpalatset inte blev glada när jag för typ 15 år sedan körde för nära och mot körriktningen, så händer det igen.

Jag hör hur automatvapnen osäkras, en stark lampa lyser mot oss och en myndig stämma skriker ”släck lyset och tänd innerbelysningen!” …jag gör som han säger, men lampan i bilen är trasig…mobilen får duga… jag lyser mig själv i ansiktet och ropar att jag kört vilse.

Sakta och med tydlig markering att jag är obeväpnad kliver jag ur bilen. Fortfarande med mobilen lysande på mitt ansikte frågar om jag får komma närmare, samtidigt som min trötta hjärna jobbar för högtryck…vilken vän behövs nu? Jo, jag har en vän som tog mig med till presidenten en gång. Där träffade vi en annan vän som är fotograf åt presidenten…hans nummer finns i min mobil…och ett foto på mig och presidenten…det måste duga.

Vakterna blir trevligare när de förstår att jag har en sjuk i bilen och efter ytterligare några felkörningar hittar vi hem.

En sån här resa bygger på vänskap o förtroende. De som jag räknat upp här är några av de som gjort den här resan möjlig. Tack för hjälpen – hoppas jag kan bjuda tillbaka nån gång.

Och om du undrar så behövde min vän fotografen aldrig nämnas.

….

Efter några timmars tittande på en vägg med ett felmonterat glasblock i ett väntrum på Aga Kahn Hospital är det bara en sak kvar att säga…tack Louise att jag får vara din vän…

Från skogen till stan…

Yess, elen funkar!! Ropade några av mina medresenärer när vi kom hit till vårt boende i Kurasini. Dom börjar lära sig, bättre detta än att gå runt å vara lessen för att det inte finns nån el.

Luftkonditioneringen brummar så här i rummet är det bara 25 grader, ute är det tio grader mer…

Det är tvära kast på den här resan. Dar es Salaam är en stad fylld av kontraster

Vi började med att besöka min vän Seraphin på Serena hotel, ett av de finare hotellen i stan. Sedan via Kariakoo marknad, med extremt mycket folk, till ett barnhem i en annan del av staden.

Än en gång fick gamla Tomt AB – väskor komma till glädje.

Vi hade med oss mat, leksaker och fotbollar och fick med oss kärlek därifrån.

Jag träffade en tvåårig tjej som hade blivit lämnad nånstans för drygt ett år sedan…nu kommer tårarna igen.

”Vad du gjort för en av dessa mina minsta, det har du gjort för mig” sa en man för ett par tusen år sedan.

Jag är tacksam för att få vara med och sprida lite glädje.

Mloka – där vägen tar slut

Det är som att hamna i en film. Baker & sons Safari LTD, Mloka.
Graydon & Sarah Baker flyttade hit 2014 från Canada och bygger upp en Lodge. Desas vision är att vinsten från Lodgen ska gå till att hjälpa människor i Mloka på olika sätt. En skolbyggnad är halvfärdig men man har redan börjat hålla lektioner i bl.a. engelska i den.


Två nätter i Mloka och en dag i Selous har blivit en resa som jag och mina medresenärer kommer att minnas med glädje. Det är fantastiskt med den annorlunda naturen och alla djuren. Att se massor av flodhästar, krokodiler, giraffer och andra djur som frivilligt bor här är obeskrivligt.


Ändå berörs jag mest av det som driver dom, det val som dom gjort. Det finnns nog en Guds mening med att vi gillar detta, säger Graydon.

Jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk på Bakers, undrar om det nån gång behövs en vikarie?

Mloka ligger vid gränsen till Selous game reserve och det är verkligen värt att besöka. Vill du se vad jag menar så kan du höra av dig till mig.  Det går att flyga hit om man inte vill ta bilen.

Från rik till fattig. 

I väntan på att temperaturen ska sjunka där ute så har vi tagit oss en liten middagsvila. Här i rummet är det ”bara” 30 grader just nu. Minimitemperatur på min termometer visar 1 grad och max står på 43,2. Just nu alltså 13/11, kl 15.00… är vi nånstans en bit från Sverige. 


Ingen täckning ….det är allt jag har på min telefon här i sovrummet vid Mchukwi sjukhus.Finns det wi-fi? Var det nån som frågade när vi kom hit. Jag tror inte det… 

Vi har lagt oss till med ett behov av uppkoppling så vi glömmer att det är minst lika viktigt med avkoppling. Därför skriver jag ner några rader som du får läsa något dygn för sent. 

Det blev kväll idag med och temperaturen är nu kl 22:15 nere på 28 grader, inomhus. Lite vind igenom fönstret hade inte skadat, men det känns som ett i-landsproblem. 

Den här eftermiddagen har berört oss alla. Promenaden i byn och besöket på sjukhuset griper tag i mig. 


Yashintha, som är administratör här berättar om verksamheten. 

-Vi har sänkt avgiften för en förlossning från 70000 till 30000 för att kvinnorna ska komma hit och föda men ändå är det många som inte har råd, säger hon. 

Med gårdagens middag på en fin restaurang ett par timmars bilväg härifrån  i färskt minne, kämpar jag mot gråten, när jag för mina medresenärer översätter det hon berättat. 

Igår åt jag en Changu fish & chips. Kostade 32000 inkl dryck. Billigt ”bara” 126kr.

Yasinthas ord gnager i mina tankar…ändå är det många som inte har råd…min middag hade kunnat betala en förlossning, det är inte rättvist. 

Du som känner mig vet att nu faller en tår från mitt öga. 

Tack alla ni kyrkor och privatpersoner som hjälper sjukhuset på olika sätt, det gör skillnad. 

Sahara – på gott o ont

I ett par timmar har suttit och tittat ut igenom flygfönstret. Det karga, bruna, ödsliga slår an en ton i mig. Vad döljer sig där nere? Finns det djur? Hur djupt måste man gräva för att hitta vatten? Plötsligt dyker det upp tecken på liv, runda perfekta gröna cirklar mitt ute i ingenting, eller i en massa sand. 

Sen ser jag en till synes oändlig väg, nästan helt rak. 


I hundratals, eller tusentals år har människan försökt besegra Sahara. Själv har jag bara nosat på det i mina resor med rough.se i södra Marocko. Att besegra Sahara är för mig ett äventyr som ”lätt” går att avbryta när vägen blir för svår.

Jag kan inte släppa tanken på Ahmed, som delade sin livshistoria med mig över en kopp kaffe i caféet i Pingstkyrkan i Trollhättan. Hans resa genom Sahara mot ett nytt liv i en ny världsdel är inget självvalt äventyr. 2 veckor på flaket på en LandCruiser där bara de friska överlever, en resa utan återvändo. En resa som i sanning sätter spår för livet.

”Gud hjälp mig att göra livet lite lättare för de som lyckas hitta till Trollhättan”

God natt från någonstans över Sahara. 

Nu loggar vi snart ut…

… i alla fall med det svenska…


Att åka till en annan kontinent är ingen stor grej för oss i Sverige. 

Här sitter jag och kan inte låta bli att reflektera hur världen krympt för oss men blivit oändligt stor för andra. 

I torsdags kväll satt jag på språkcafeet med människor från Afghanistan, Syrien, Palestina, Nigeria, Uganda och några länder till. Människor som av olika anledningar kämpats sig till vårt land och jag är tacksam över att kunna välja vart jag reser. 

Jag sa nyss till mina medresenärer att den här resan kommer beröra oss på olika sätt. Jag hoppas det blir en resa att minnas. 

Nye bye Landvetter..

Nyangatomfolket i Sydsudan. 

Nyss hemkommen från Tanzania klickar jag på en länk som min klasskompis Bengt Klingberg delat. Jag tittar några minuter men är tvungen att avbryta för något annat. 


 Senare på kvällen letar jag reda på avsnittet på SVT-play och i en halvtimme sitter jag med tårar i ögonen. 

Samma världsdel men ändå så långt borta….var finns jag i detta? Vad är min roll för att lindra människors nöd? Orden tar slut, språket räcker inte riktigt till…

Vad du än gör missa inte korrespondenternas avsnitt ”Att röja en väg” Tisdag på SVT eller redan nu på SVT-play. 

https://www.svtplay.se/video/15509885/korrespondenterna/korrespondenterna-sasong-19-avsnitt-2?cmpid=del%3Afb%3A20171014%3Aatt-roja-en-vag%3Apla%3Alp

I väntan på att KQ1566 ska ta oss hem

Ulrika slumrar till på soffan i vänthallen och själv har jag påbörjat min gratistimme på Wi-fi:t. I högtalarna spelas alldeles för hög sentimental hissmusik, som avbryts då och då av flygannonseringar och ändringar. 


Vi åt en våning upp för en timme sedan. För att klämma ut det sista av Afrika så kör jag förstås all konversation på swahili så länge det går. Nafurahi kusikia kiswahili,(jag blir glad att få höra swahili) sa tjejen som ställde fram kycklingwraps till Ulrika och Samosa till mig. Allt sköljdes ner med varsitt glas färsk passionsfruktsjuice. 

Att sitta på en flygplats är för mig nåt speciellt, en plats mellan två kulturer, en plats med en massa kulturer som för en gångs skull har nåt gemensamt, vi är alla på väg nånstans. 


Själv är jag mentalt på väg till Trollhättan och kan inte låta bli att kolla om min parkeringsapp har koll på var jag är. Det har den…6960 km bort kan jag betala så att Olivia inte får P-böter.  


På soffan ligger en varmmjuk chokladkaka från Fazer. Jag föredrar den framför Marabou, jag säger att den är godare…kanske är det bara lite sant…den kommer ju från Finland. 

Finland-Tanzania-Sverige, var känner du dig mest hemma, var kommer du ifrån? Den frågan får aldrig ett kort svar från mig…jag är inte bra på korta svar. Kanske är jag mest hemma på flygplatsen, eller också Nzega, men barnen är ju i Trollhättan så där är jag ju också hemma. Jag får öva mig på att vara hemma där jag är just för tillfället. Det är så lätt att leva för imorgon att jag ofta glömmer att leva idag. 

Jag bukar svara att jag är född i Finland, uppvuxen i Tanzania, bor i Sverige, men är på väg till himlen. 

No matter where you are from, as long as you know where you are going. 

Nu är snart min surftimme slut och därmed också mitt knackande på mobilskärmen. Hoppas jag inte tråkat ut dig, jag har i alla fall haft det bra. 

Gonatt från ett varmt Nairobi. 

På väg hem

För tio dagar sedan landade vi på Kilimanjaro International AirPort och nu sitter vi här igen. Vi råkade hamna i incheckningskön till Addis Abeba, men det gjorde inget, vi har en bra stund på oss innan vårt Precision Air tar oss till Nairobi för vidarefärd mot Sverige, så en kvarts extraköande hinner vi med. 

Det är alltid med lite vemod jag lämnar det här landet. Här trivs jag som fisken i vattnet och varje gång jag lämnar är det med en större vänkrets. 


Strax innan vi lämnar hotellet kommer våra guider Godfrey och Wilfred förbi. De får vattenflaskor, buffar, t-shirts och väskor som blivit över i och med namnbytet på min arbetsplats. 

Wilfred har med med sig några märken som jag beställt. Jag är inte så förtjust i souvenirer men ibland måste man…


Godfrey ska gifta sig med Wilfreds syster om nån månad, men innan dess ska de upp på berget igen. 

-Glöm inte att fixa impregneringsspray åt mig, det finns inte här, säger Wilfred. Jag lovar ordna det plus en del annat till resan i november. 


Min och Ulrikas lunch(pizza,ugali och kyckling) delas på oss fyra och vi sitter och reflekterar över vår vecka tillsammans.

– Förra gången vi försökte så kom ingen av våra besökare upp till toppen, säger Wilfred. Det är lätt att tro att vi inte gjorde vårt yttersta, men det gick bara inte. Vissa klarar inte höjden, så är det bara, säger Wilfred. Problemet är att vi riskerar att inte få fler uppdrag när folk inte når toppen, förklarar han. 

Nu är jag ännu gladare för att vi klarade det. Glöm inte att det finns gånger när du är till glädje för andra utan att du själv vet om det. 


På väg mot flyget passerar vi samhällen med annorlunda skyltar, stökig trafik, i en bil med trasig AC och med en massa skräp i vägrenen. 


Jag undrar vad det är som gör att jag 365 dagar om året saknar landet och jag vet inte riktig vad det är. Jag avslutar bara med ett gammalt citat. 

”You can take me out of Africa, but you can never take the Africa out of me”

Ser redan fram emot när flyget lyfter från Landvetter mot Dar es Salaam 11/11. Håll ögonen öppna, då kanske det blir nya upptäckter. 

Och till sist…

Här vid poolkanten känns allt så avlägset…och ändå så nära. Vi har alla våra Kilimanjaro att bestiga och ibland är dom inte så stora för omgivningen som för oss själva. För mig har det aldrig handlat om att besvisa något, jag villa bara försöka göra något till synes för svårt för mig. Du har säkert också sånt i ditt liv. Det kan handla om nåt så vanligt som att besluta sig för att stiga upp på morgonen för att ta sig an dagen och dess utmaningar. Kanske har du fått ett jobbigt sjukdomsbesked, uppsagd från jobbet, eller vad det nu kan vara.


Jag funderar över vilket mitt nästa Kilimanjaro blir…framtiden får utvisa det.


Här står jag med mitt certifikat över att ha bestigit Kilimanjaro… och i bakgrunden hör jag Godfrey nynna…Kwake Yesu nasimama, nidye mwamba ni salama, ni salama. 

Jaa..så är det för mig med…min trygghet med min relation med Jesus finns alltid med, oavsett om det är självvalda Kilimanjaros eller något annat berg som jag måste ta mig förbi.

Tack för mig, om en kvart kommer Bahati hit, då ska han visa oss ett hem för barn vars föräldrar gått bort i HIV. 

Deras berg är större än mina, hoppas jag kan vara till hjälp för dem på något sätt.

Söndag 24/9 Uhuru peak

Klockan är 05:45 och jag börjar ana gryningen. Det är lite dimmigt men borta vid toppen börjar jag ana skylten…

Tårarna kommer, inte bara för mig, det är märkligt hur psyket fungerar. I 35 år har jag drömt om att få ta mig upp till Afrikas tak, och nu är jag här.

Vi är bland de första som kommer upp idag och nu är yrseln och tröttheten som bortblåst. Jag går på andrenalin och vill ta in så mycket intryck jag kan. För oss vanliga människor så händer detta inte så många gånger, jag är ju ingen Ola Skinnarmo precis. 

Vi är glada men trötta och utan våra guider hade vi inte kommit långt. Wilfred, vår försteguide, manar på, fotografera fort och dröj inte kvar, vi är här max tio minuter, sen måste vi ner, annars kan vi drabbas av höjdsjuka. Hela denna vägen för tio minuter? Ja, jag visste det, och för mig är det inget problem. I mycket jag gör är det resan som är målet.


Telefonens batteri har dött, jag glömde slå av den innan jag började nattstädningen. Det hörde jag på väg upp när FB-uppdateringarna plingade till. Visst är det imponerande med 3G täckning på 5500 meters höjd, men samtidigt lite sorgligt, de onåbara platserna blir förre och färre, så det ställs större krav på oss som människor att riktigt logga ut från allt runtomkring. Vi behöver alla vilan i att ibland få leva i nuet och inte i nån annans ”nu”.

Just nu sitter jag vid poolen på Green Mountain Lodge i Arusha och försöker samla tankarna.

Hur gick resan ner då? Jo…den var fruktansvärd de första timmarna. Efter några minuters insupande av syrefattig kilimanjaroluft började nedfärden. Man kan tro att det är lättare för att det går utför, men med mjölksyrestinna muskler behövs det inte mycket för att bägaren ska rinna över.


Godfrey, som är varmt troende, muntrar upp oss med att sjunga ”Kwake Yesu nasimama, ndiyo kwamba ni salama”(Jesus är min fasta klippa) jag försöker sjunga med men syret räcker inte för mig. Jag mår bra trots yrsel, syrebrist och mjölksyra. Det här är en av mina värsta dagar i mitt liv…och en av de bästa, vi människor är allt konstiga.

Vi passerar glaciärer, jag fotograferar en massa. Godfrey kommenterar, för tre år sedan satt dessa glaciärer ihop, nu skiljer de sig åt med flera hundra meter och om 5-10 år är de helt borta. En skrämmande påminnelse om att vi människor konsumerar Guds skapelse på ett ohållbart sätt. Lite sorgligt i allt det vackra.

Vidderna är fantastiska och landskapet som var täckt i mörker på väg upp visar nu sin storhet. Jag har aldrig någonsin sett något liknande. Det ser ut som ett månlandskap, is och frost överallt tills solen kryper upp och smälter det mesta.

Klockan 9.00 är Ulrika nere vid Kibo hut igen, jag kommer en kvart senare. Mina muskler är överfulla med mjölksyra och jag måste vila flera gånger på vägen ner. Bitvis har vi lutningar på 60 grader att ta oss ner för i grus. En av guiderna håller armkrok med mig och vi hasar ner med stöd av varsin stav. Plötsligt tappar jag balansen och jag tumlar runt nerför slänten, jag drar med mig guiden i fallet och vi tumlar runt några varv innan det tar stopp.

 -Vipi, umeumia, ropar han. Har du skadat dig? Nä bara sand i öron näsa och…jag resten av kroppen. Kl 9.15 kommer jag också till Kibo hut och guiden välkomnar oss med att påminna att om ca en timme bär det iväg ner till Horombo hut. Det är en vandring på ett antal kilometer, 3 timmar bort. Jag går in i skjulet där vi sovit och kryper ner i sovsäcken, bara liiite sömn tänker jag och blundar. Vi skulle packa innan maten, men jag väcks av Kevin som välkomnar oss till brunch. Det här är första gången jag inte har matlust, men lite varm soppa i den nollgradiga luften gör susen.


Resan tillbaka till Horombo går förvånansvärt bra, mjölksyran till trots. Vi är inte först framme, men det kvittar, vi har inte tagit den svåraste vägen upp på berget, men det kvittar. För mig har det alltid handlat om att gå från Marangu och upp till toppen. Någon gång på sjuttiotalet kom jag till Marangu gate tillsammans med min klasskompis Bengt Klingberg, det var då drömmen började. Resan har varit lång och jag har bara betraktat den här möjligheten som en dröm, allt tills Ulrika bestämde att det här får bli min 50-års present. Tack du är bäst!


Att det kunde vara så tufft…

Under hela resan har jag undrat ”när är det min tur?” Jag ser folk som bärs ner utan att orka hela vägen, andra spyr och vissa ser ut att ha gett upp. Visst har jag tappat orken jämfört med Ulrika, men hon springer ju maraton. Jag springer på sin höjd om jaghåller på att missa tåget. 


Idag lördag var det min tur. Inget illamående men yrsel på en nivå jag aldrig varit med om. 

Vi lämnar Kibo hut kl 24 och börjar gå tillsammans med ett antal andra grupper. Längs bergväggen ser vi ett pärlband av pannlampor som sakta kryper upp för berget. Varje steg är en grym ansträngning och stavarna är till god hjälp. 

Alla blir tysta och går in i sig själv. Jag hör bara lite uppmaningar från guiderna och kraset från kängorna mot gruset. Ulrika frågar ”Hur går det” jag svarar ” fråga inte”. Det är så jobbigt att varje ord blir en jätteansträngning. 

Jag vet inte hur lång tid som gått, det är bäckmörkt och stjärnklart så ljusen från Loitikitok i Kenya syns, men plötsligt planar det ut och bitvis går det utför. Vi är framme vid Gillmans piont, inte många höjdmeter kvar nu. 
Det var hit nånstans han kom som vi mötte på båren. Han hade somnat och slagit huvudet illa. Jag får inte somna, får inte somna….

Jag vaknar av att guiden Godfrey rycker av mig mössan och knäpper upp jackan. Det är svinkallt 10-15 minus och vindigt. Jag somnade men Godfrey hade koll. Den kalla vinden är som en andrenalinkick, nu vet jag. Jag ska klara det, fortsätter mata på, nu är det inte långt kvar….

23/9 Kibo hut 4720 möh

Inatt var det minusgrader. Ulrika har haft huvudvärk ett par dagar men jag har mått förvånansvärt bra hittills men nu känner jag mig febrig och har en puls på 110.


4720 meter är väldigt högt och den tunna luften gör sig påmind hela tiden.

Det är torrt och öken runtomkring. Påminner om Marocko i norra Sahara där jag kört en del med rough.se. 


Alla i teamet är jättemysiga, men orden blir färre o färre. Syret räcker inte till både samtal och vandring. Jag känner mig väldigt gammal.  Jag blir andfådd bara av att knyta skosnörena. 


På väg upp så har vi mött glada och ledsna människor. Varje dag är det också nån som inte tar sig tillbaka för egen hand. Idag mötte vi en på bår. Han hade slagit sig så illa vid Gillmans point och fått ett skärsår i huvudet, så han var tvungen att vända för att inte riskera livet.  Hans resa slutade några få meter från toppen. 

Nu är det middag och sovdags. Kl 23 väcks vi för att vid midnatt starta färden mot toppen. Det är blåsigt och minusgrader ute. Vi sover i ett oisolerat skjul. Tack Gunilla o Mikael för att vi får låna era sovsäckar. 

22/9 vilodag vid Horombo hut

3720 meter känns i kroppen och stegen vi tar blir kortare för varje höjdmeter vi tar. Därför är det bra med en vilodag.

Vi bor inte i tält utan i små stugor, men i natt var det 4+ i vår stuga så Fredins sovsäckar har hjälpt oss väl. 

Ulrika har läst nån bok för att få tiden att gå. Själv har jag inte tyckt det varit långsamt, finns alltid nån att träffa. Började snacka med några bärare och när de fick reda på vad är och står för så kom samtalen igång. Vem är Gud? Vad är rätt och fel? Vad är synd? Med andra ord blev det en improviserad gudstjänst en fredag på väg mot Afrikas tak. 

Vissa ställen får jag inte missa…

Med ganska många år och resor i Tanzania så blir det så här. Du har säkert dina favoriter som bara inte får missas. Ikväll blev det middag på Kahns Barbeque, smakade bra som vanligt. 


Zubeda auto spares säljer bildelar här dagtid och på kvällen blir det barbeque. Me like. 

Nu återstår en god natts sömn och imorgon frukost kl 7.00 sen bär det iväg. 

Blir det inte fler uppdateringar så beror det förmodligen på att det är glest mellan mobilmasterna på Kilimanjaro. 

I väntan på första stegen på Kilimanjaro

Igår kväll träffade vi vår guide Wilfred som godkände det mesta av vår utrustning. Några få kompletteringar och lite justering för att klara 15 kg per ryggsäck och sen är vi klara. 


Ulrika mår bra vid poolen och jag försöker få tiden att gå på annat sätt. 


Mitt tanzanianska körkort går ut i början av november, ett bra tillfälle till att förnya det dök då upp idag. Även här är mycket datoriserat och på 2 minuter hittade trafikpolisen mig i registret. Vi kunde konstatera att det är bara två som heter Nyström som har körkort i Tanzania…jag och min pappa. 


Med en handskriven lapp från polisen åkte vi till TRA för att förnya körkortet. Det nya är nu betalt och kommer att ligga i Dar es Salaam när jag kommer ner i november. 


Pizza till Ulrika och Ugali med bönor till mig. Just nu är det inte alls synd om oss. 

Grejerna på väg till skolan i Pongwe

Igår kväll träffade vi Bahati Kittoh som driver företaget Livets Resa. Han har hjälpt oss med alla bokningar. Det känns bra att ha en kompis som fixar det, allt blir lite smidigare då. 

Bahati är engagerad i en kyrka här i stan och han stöder genom kyrkan även en skola för blinda i en stad närmare kusten. 

För några månader sedan bytte vi namn på på företaget där jag jobbar. Tomt AB blev Kraftstaden Fastigheter AB. I och med det skulle en del grejer märkta Tomt AB kastas men nu får dom vara till glädje här nere. 200 gymnastkpåsar, 200 buffar och 200 pennor kommer sprida glädje på skolan. 


Många av barnen på skolan kämpar också med albinism vilket ofta är kopplat till synproblem. 

Det känns verkligen bra att få dela med sig till barnen på skolan. Tack Kraftstaden för presenterna hälsar Bahati. 

Det jag gör har betydelse

Om jag säger ”Grön ekonomi” vad tänker du då på? Är det positivt, negativt eller kanske ointressant?

När jag förra veckan åkte till ett seminarium om grön ekonomi så ska jag villigt erkänna att ämnet kändes lite abstrakt för mig. Jag tänkte att det handlar väl om hur vi som företag ska bli bättre på att investera i hållbarhet, men det är så mycket mer.

Vi fick lyssna till ett antal föredragshållare och den som gjort mest intryck är nog Gunnela Hahn, etikansvarig finans, inom Svenska kyrkan centralt.

Hur placerar vi vårt kapital? Som privatperson och som företag? Vilka kriterier gäller? Gör jag som svenska kyrkan, väljer bort krigsindustri, konfliktmineraler, alkohol, tobak, pornografi av etiska skäl, eller är bästa avkastning det enda som gäller? Eller har jag ingen koll på vart mina pengar placeras?

År 2010 beslutade man i Svenska Kyrkan att framöver bara placera i ansvarsfulla bolag som bidrar till samhället och att undvika placeringar i bolag som undergräver en hållbar utveckling.

msci-jmf_sida_3
Källa MSCI

En konsekvens av detta är att man valt bort investeringar i fossilbränslebolag. En kommentar som fälldes på seminariet var att risken då blir att avkastningen blir för liten med ett så begränsat urval av bolag.

Enligt Gunnela är deras erfarenhet en helt annan. Om man räknar bort de bolag med fossila reserver ser man att det är marginell skillnad i avkastning.(se diagram ovan)

Världsnaturfonden(WWF) för en hel del statistik över olika klimateffekter som orsakas av oss människor och man har bland annat delat upp det i följande kategorier för oss som privatkonsumenter. Biffen, Bilen, Bostaden och Börsen är de fyra största faktorerna som orsakar utsläpp. WWF redovisar också siffror som visar att Svenskarnas privatkonsumtion står för 10,6 ton CO2/person och år (2014) och utsläpp från energiproduktion står för 7,9 ton CO2/sparare och år(2015).

Man behöver inte vara allt för insatt i dessa frågor för att inse att om vi ska lyckas med att bli klimatneutrala så behöver vi som privatpersoner också dra vårt strå till stacken.

Det är nog dags att jag börjar tänka efter innan jag placerar mina pengar.

Ibland är Sverige ett extremt land

Mitt liv handlar mycket om möten med människor från olika delar av världen och det går inte en dag utan att jag på något vis använder ett annat språk än svenska.

I mina möten med människor stöter jag på många olika kulturer och allteftersom tiden går blir jag mer och mer ödmjuk inför min begränsade kunskap och mina egna värderingar och förhållningssätt till det som sker i samhället. Det här låter kanske lite flummigt men jag hoppas att du hänger med i mitt resonemang.

Oavsett var vi lever så utgår vi ifrån att det vi själva står för och tycker är det ”normala”, det tror jag är full naturligt. Vi har ju inget att jämföra med mer än våra egna liv. Naturligtvis förändras vi över tid. Några sådana exempel på det är min syn på kameraövervakning, kontantlöst samhälle, internetbank, gps-spårning av mig själv osv. Utan att gå in på detaljer så kan jag medge att min syn på dessa saker ser annorlunda ut idag än för 10 år sedan. Så visst förändras jag, eller rättare sagt alla förändras.

IMG_0627

Sedan förändras ju förutsättningarna i samhället vilket gör att nya frågor och problemställningar dyker upp. Hur hanterar vi främmande språk? Vad har man rätt till och inte rätt till? Är det okej att tigga? Får man gå klädd hur som helt på offentliga platser?

Jag tror att vi alla känner igen dessa frågor från det som cirkulerat i media de senaste månaderna.

Med risk för att bli anklagad för generalisering vill jag påstå att de flesta Svenskar inte anser att vi är extremister på något vis över huvud taget. Jag har själv inte riktigt reflekterat över detta, men i somras läste jag en artikel skriven av Patrik Lindenfors publicerad i Dagens Nyheter debatt 20160713. Artikeln heter ”Önsketänkande att svenska värderingar är universella”.’

Här beskriver Patrik en del av det som vi möter när människor blir mer och mer rörliga över nations- och kulturgränser.

Till exempel skriver han att ”I Sverige är vi mer individualistiska och har mer rationella, sekulära värderingar än något annat land på jorden – vad gäller värderingar är vi faktiskt det extremaste landet i världen. Att påstå att våra värderingar skulle vara universella är därför att projicera sitt eget önsketänkande på resten av världen – de värderingar vi har i Sverige är väldigt annorlunda. Generellt sett ligger de sekulära länderna i Nordvästeuropa uppe i ena hörnet på den globala kulturkartan med Sverige som det mest extrema exemplet.”

Oavsett om vi tycker att värderingarna i Sverige är bra eller dåliga så är de annorlunda än de flesta i världen. Detta konstaterande gör ju något med oss. Hur hanterar vi mötet med människor som ser saker helt annat sätt? Förväntar du dig att jag som ickesvensk ska ändra mina värderingar direkt när jag sätter mina fötter på svensk mark? Och i så fall hur ska jag veta hur du tänker?

Jag tror att enda vägen är det medmänskliga mötet där du och jag lär oss av varandra.

Jag hoppas du förstår att syftet med detta inlägg är framför allt att uppmana dig till eftertanke och ödmjukhet i dina multikulturella möten. Varje gång du väljer att tänja på din bekvämlighetszon och tar kontakt med någon som verkar lite annorlunda, så kommer du att upptäcka att du får mer än du ger.

 

På dessa lappar står det namn på medmänniskor

Igår kväll hade jag sista språkcafeet för säsongen. Nu blir det sommaruppehåll. För drygt ett halvår sedan bestämde jag mig för att dra igång det och vi har varit ett härligt gäng som träffats på torsdagkvällarna.

Här följer en liten reflektion över de möten med människor jag fått.

sprcombo

På dessa lappar står det namn, över 90 stycken.

Mer än 60 av dessa var för mig för ett halvår sedan helt okända, en del i en siffra som reporter efter reporter rabblat upp tills vi tröttnat och börjat sortera det med all annan statistik vi samlar på oss.

På dessa lappar står det namn, mer än 90 stycken.

Mer än 60 av dessa har kommit till oss med krig i bagaget, ett krig de vill fly från, men som fortfarande drabbar dom via kontakt med nära och kära som inte kunde följa med.

På dessa lappar står det namn, mer än 90 stycken.

Mer än 60 av dessa har kommit med ett hopp om nytt liv i fred och frihet, men några fick inte stanna, de passade inte in i Sveriges flyktingmall.

På dessa lappar står det namn, mer än 90 stycken.

Många namn som jag har svårt att uttala. Vi pratar olika språk men förstår ändå varann.

 

På dessa lappar står det namn, mer än 90 stycken.

För mig är dom inte längre en siffra i statistiken.

 

 

Är det jag eller media som inte fattar?

De flesta har nog inte missat rapporten om hur mycket utsläpp en bil orsakar under sin livscykel. För mig låter rapporteringen som att det är bättre ur ett miljöperspektiv att köra med en gammal fossilbränslebil än att byta till en nyare och jag tror att de flesta uppfattat det på samma sätt.

Jag kunde inte låta bli att ta en snabb titt på hur analysen är gjord och till min förvåning så har media vinklat detta på ett för mig felaktigt sätt. Inte någonstans är det noterat att jämförelsen inte gjorts lika för nya och gamla bilar. Här kommer några frågor som jag inte får ihop. Antingen har jag svårt att fatta eller också är svensk media mer sugen på en nyhet än på att redovisa sanningen.

Diagram från SVT
Diagram från SVT

  1. Vad är en gammal bil? Om jag kör en 20 år gammal bil är den då likvärdig med en 10 år gammal Volvo XC90 V8 som man hänvisar till i rapporten?
  2. Vid första anblick ser det ut som att XC90:an släpper ut 19,02 tom medan en ny Golf 1,2 TSI BlueMotion släpper ut 18,64 ton. Men….och det finns ett stort men, varför har man inte tagit med utsläppet för produktion av den gamla bilen?

Om man drar samma slutsats som bla SVT och Teknikens värld gjort så kan man ju göra så här…jag köper en ett år gammal Golf 1,2 TSI BlueMotion så slipper jag räkna med produktion och då orsakar den bara 6,84 ton CO2.

Poängen med den här forskarrapporten är väl främst att vår konsumtion är en miljöbelastning? Att hela tiden köpa nytt oavsett om det är bilar, kläder, möbler eller något annat är väl ändå det riktiga problemet?

Rätta mig om jag har fel.

Vad är viktigt?

Jag hade inte planerat att lägga ut detta, min blogg är tänkt att handla mestadels om miljöfrågor, men så fick jag se Jocke Nywalls bilder från flyktinglägren i Grekland.

Klicka här för att se Joachims bilder.

IMG_0207
En glimt från flyktingarnas situation i Grekland

Nyss hemkommen från en intressant dag i Linköping sitter jag och funderar över livet. Det blir ganska glest mellan mina blogginlägg och jag vet inte om jag har nåt att skylla på mer än mig själv.

Under dagen har jag fått lyssna till människor som har bra koll på cirkulär ekonomi, hållbarhet och utfasning av farliga ämnen.

Vilka mattor ska vi välja i våra byggen, duger det med vilken plastmatta som helst? Vilket miljöklassningssystem ska vi jobba med för att försäkra oss om att bygga så hållbart som möjligt? Jag har definitivt med mig ny kunskap hem. Ord som PVC, PE, isocyanater, arbetsmiljö, emissioner  och mycket mer slåss om uppmärksamheten i min hjärna och samtidigt kämpar jag med sorgen. Sorgen att mista ett par vänner, eller i alla fall skiljas från dom.

Det blir några timmar per vecka som jag tillbringar med språkcaféet och där får jag många nya härliga vänner. För en stund sedan fick jag besked att ett par hämtats av polisen, dom fick inte stanna. Vi har kämpat med överklaganden på alla instanser men någon, någonstans, tyckte att deras skäl inte var tillräckliga för att få stanna i Trollhättan. Det är inte polisens fel och jag vet inte vems fel det är men dom fick inte stanna…

Jag har suttit på tåget hem från Linköping och tänkt över alla de som satsat det sista dom har och inte får stanna. Hur skulle jag reagerat? Vad skulle jag gjort? Jag vet inte och vill nog heller veta det…

När man skiljs från vänner går man sönder en liten bit. Det är som att dela på två ihoplimmade träbitar. På vissa ställen är limmet starkare än träet. Mina vänner har lämnat en bit kvar hos mig och jag ser hur de själva gått sönder lite till efter ännu ett uppbrott. ”Jarrib” far runt i mitt huvud, det betyder försök. Vi måste alla försöka att leva vidare, för en del(mig själv inräknat) är det ganska lätt, men för andra handlar det om ett liv i osäkerhet. Mina vänner som jag väljer att inte här nämna vid namn fortsätter sitt liv i osäkerhet.

I mina hörlurar sjunger Simon o Garfunkel

..but my words like silent raindrops fell, and ecoed in the sounds ur silence…

 

 

Om konsten att koka ägg…och medmänsklighet

Idag hade jag kunna göra det lätt för mig genom att ta ett enkelt energispartips. Men det känns så futtigt så jag ska försöka dela lite av mig själv.

Det som dragit igång mina tankar är förstås attentatet i Bryssel, flyktingkrisen som just nu i media fokuserar på Syriens flyktingar, men som i verkligheten handlar om många fler länder, EU:s nya flyktingpolitik som får massiv kritik från många håll. Vi befinner oss också i något som i kristna kretsar kallas för stilla veckan, en vecka när man minns Jesu lidande och död på korset. Trollhättefotografen Joachim Nywall besökte nyligen ett flyktingläger i Makedonien. Reflektioner därifrån kan man läsa om i dagens TTELA.

bystander

Allt detta och mycket mer nerkokat i en enda gryta ger mig en soppa med märklig smak.  Vad är rätt och fel? Vad ska jag göra? Vad angår mig och vad kan jag överlåta till någon annan? Har jag ett personligt ansvar att bidra till förändring? Är det upp till mig att hjälpa andra och engagera mig i andras öden eller ska ”samhället” ta det ansvaret? Vem är då i så fall samhället?

Mitt liv består av många kontakter med människor ifrån andra länder, relationer jag inte skulle vilja vara utan. Har du inte provat att engagera dig i något språkcafe, välkomstfamilj för nyanlända eller liknande så vill jag varmt rekommendera det. Du kommer att få mycket mer än det du ger.

Ibland är det smärtsamt att lära känna människor som man kanske får skiljas åt när de får beslut om att inte få stanna i Sverige. Andra smärtsamma erfarenheter är som tex när jag frågar en av mina vänner(vi kan kalla honom Mustafa) hur det är att vara med sin mamma igen. Mustafa kom ifrån sin mamma i Somalia när han var två år gammal och sju år senare återförenas de i Mariestad. Han svarar mig” visst är det svårt ibland, men mamma är alltid mamma”. Jag hör orden som i en dimma och får tårar i mina ögon varje gång jag tänker på Mustafa och hans tuffa liv.

Igår beslutade vi på min arbetsplats att ta till oss ytterligare en praktikant. Denna gången blir det en kille som flytt från krigets Syrien och nu försöker skapa sig ett nytt liv i Sverige. Vad han bär med sig i form av upplevelser, det har jag ingen aning om, men kan vi på Tomt AB vara en del i en process för att han ska få en bra framtid så är jag glad.

En vän till mig sa en gång för länge sedan ” vad du gjort mot en av dessa, det har du gjort mot mig”. Hur vill jag behandla mina vänner? Det är nog svaret på många av mina frågor……

Och förresten, det där om att koka ägg….om du lägger i äggen i kallt vatten, låter vattnet koka upp och sedan stänger av kokplattan, så spar du värme.

egg

Många lägger i äggen i kokande vatten och låter sedan vattnet koka i 5-8 minuter, men det behövs inte. Jag slår av plattan när vattnet kokar och låter äggen ligga kvar i det varma vattnet med locket på i 5 minuter, blir perfekt och spar 5 minuters energi.

Livet handlar inte om antingen eller, det handlar om både och. Det är därför dagens inlägg bara handlar lite om miljö men mycket om medmänsklighet.

Glad Påsk!

 

Vi kan förändra vårt beteende

Just nu sitter jag och jobbar med årsredovisningen på min arbetsplats.

Att se bakåt och summera det som gjorts är ofta lärorikt. Jag bläddrar i almanackan för att påminna mig det som hänt under 2015 och kan konstatera att vi lyckats genomföra en del positiva förändringar, trots att jag ofta känner att jag skulle vilja göra mer.

2015 elbil diagram

Under fjolåret kördes elbilen på jobbet drygt 300 mil och snart börjar vi komma till en nivå där det finns utrymme för att utöka fordon i bilpoolen. Själv har jag under året försökt få tag på en elbil som passar min plånbok, men inte lyckats. Förhoppningsvis ser 2016 annorlunda ut.

Det jag ändå kan konstatera är att när jag första gången presenterade tanken om ett elfordon på företaget så möttes jag av en ganska stor skepsis som idag förändrats. Hälften av de som kör bil i tjänsten försöker idag boka upp elbilen innan de letar alternativ. Nu är min stora utmaning att lyckas övertyga resten. Förändring är möjlig, bara man vill.

Klimatavtalet i Paris

paris-2015

Glädjen stod högt i tak när klimatavtalet skrevs på av 195 nationer. Enlig många är detta en milstolpe inom det internationella klimatarbetet. Avtalet är bindande, men inget klimat räddas av ett avtal. Nu gäller det att var och en drar sitt strå till stacken.

Många påpekar att enda möjliga tolkningen av klimatavtalets nämnande av 1,5 grader är att de fossila bränslena nu snabbt måste fasas ut – ett arbete där de rika nationerna måste ta täten. – Mycket tyder på att klimatavtalet är en vändpunkt och början på slutet för den fossila eran, säger Stefan Henningsson, klimatexpert på Världsnaturfonden– Klimatavtalet skickar en tydlig signal till alla länder, städer och företag att skärpa sina klimatmål och snabba på omställningen till total fossilfrihet, säger Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen.

Nu väntar vi bara på att Sveriges regering tar fram lättnader för de som vill producera hållbar energi. I dagsläget är det ganska svårt att få god ekonomi i dessa i konkurrens med fossila alternativ. Någon typ av ”Robin Hood politik” skulle behövas för bland annat elproduktionen så att sol och vind blev mer lönsam. Att det är lösbart vet vi genom att snegla på länder som Danmark och Tyskland för att inte tala om Uruguay.

På mindre än tio år har Uruguay gjort otroliga minskningar av sina koldioxidutsläpp och detta har man lyckats utan subventioneringar eller högre kostnader för konsumenterna, allt enligt landets chef för klimatomställningsarbetet, Ramón Méndez.

Han berättar vidare att i dagsläget står förnybar energi för 94,5% av landets energi och vi har lägre energipris jämfört med tidigare. Dessutom färre elavbrott på grund av en blandning av energikällor och därmed en större tålighet mot torka. Det var helt annorlunda bara för femton år sedan. Vid sekelskiftet stod oljan för 20% av Uruguays import och en ny pipeline skulle precis börja förse landet med gas från Argentina.

Vill du läsa mer om detta kan du gå till The Guardian.

Med detta glädjeämne vill jag önska dig en God Jul och ett Gott Nytt 2016.

Jag kommer ta ledigt några veckor från bloggandet och jag hoppas att du också klarar av ett skärmfritt liv några dagar.

 

Ska du inte byta telefon…?

I förra veckan besökte jag min teleoperatör för att se över abonnemangen. Jag så bland annat till att min grabb står på sin telefon, han är lite trött på att alla mina vänner kontaktar honom.

När jag vi grejar med hans abonnemang undrar killen i butiken om inte Anton ska byta telefon. Jag får veta att han kan byta till en ny utan extra kostnad. Det låter ju bra tänkte jag på vägen hem och så ställer jag frågan till Anton.

smart-phone-web-flera

-Varför då? undrar han, den jag har funkar bra och jag är nöjd med den.

Förra veckan kom det ut en rapport som visar att producera en mobiltelefon ger ett avfallsfotavtryck på 86 kilo – till exempel gruvavfall och slaggprodukter.

Avfall Sverige och IVL Svenska Miljöinstitutet har beräknat avfallsfotavtrycket för elva vanliga konsumentprodukter , i huvudsak inom mat, textil och elektronik, och även uppskattat klimatkostnader för avfallet som uppstår vid produktionen.

– Konsumenter har svårt att se den totala påverkan som deras konsumtion har på miljön. De ser bara det avfall som uppkommer när de slänger sina uttjänta produkter – de ser aldrig allt det avfall som uppstått i produktionen. Det gör det svårare för konsumenter att ändra sina beteenden till mer hållbara, Åsa Stenmarck, gruppchef avfallsgruppen på IVL .

– Resultaten visar tydligt att det finns stora miljövinster med att producera färre produkter, mer hållbara produkter och att använda de produkter vi redan har längre. Detta förstärker argumenten att vi bör alla tänka på hur vi konsumerar och uppmuntrar företag att införa mer hållbara affärsmodeller – laga, låna och återanvänd är en viktig väg mot hållbarhet, säger Åsa Lindskog, Avfall Sverige.

Jag känner mig ganska glad och stolt över att ha en 14-årig grabb som är nöjd med den telefon han har.

Klicka här om du vill läsa mer från rapporten.

Dags att minska användandet av plastkassar

Idag läser jag i Ny teknik att regeringen gett Naturvårdsverket i uppdrag att ta fram förslag på åtgärder som ska minska användningen av plastpåsar.

”Naturvårdsverket ska inom uppdraget föra en dialog med dagligvaruhandeln och detaljhandeln så att de kan bidra med åtgärder som kan minska användningen av plastbärkassar”

Vad är problemet? Snegla på platser som t.ex. Zanzibar  eller Rwanda och meddela att från och med nästa halvårsskift får inte plastbärkassar användas i dagligvaruhandeln och detaljvaruhandeln. Funkar det där så borde det ju funka här.

Gröna lån

Fem veckor off line gör gott ibland, men nu är jag tillbaka.

Jag tänker ofta på hur jag påverkar min omgivning med mitt sätt att vara. Det kan vara både positiv och negativ påverkan. Jag försöker leva hållbart utan att vara fanatiker, tycker det känns mera trovärdigt att inte vara ”perfekt”. Ska någon relatera till mitt sätt att vara så behöver mitt miljötänk sättas i relation till det dagliga livet som förstås ser helt olika ut för oss alla.

Att välja miljömärkt energi eller att försöka gå och cykla istället för att ta bilen, märks kanske inte så mycket, men jag vet att det är en del i ett hållbart liv.

gröna lån

Nu har vi på min arbetsplats valt att försöka arbeta mer med gröna lån. Det finns människor som vill investera i hållbarhet men som har svårt att få avsättning för sina pengar och så finns det andra som inte bryr sig alls. Här kommer tanken om gröna lån in. Om vi behöver låna upp pengar till åtgärder som på något vis gynnar en hållbar livsstil så är det ju bra att använda öronmärkta pengar till detta. på det viset lyfter vi hållbarhetstanken även inom ekonomin.

Min förhoppning är att detta är början på en trend och att vi i framtiden ser en utveckling på finansmarknaden som liknar livsmedelsbranschens där konsumenterna skapat. en marknad.

När det blir dags att investera i solenergi hemma får jag nog se om det finns gröna lån även för privatpersoner.

Vill du veta mer om vad gröna lån innebär kan du kolla på tex kommuninvests hemsida om Gröna lån .

Det är mycket nu….

…har inte riktigt hunnit med bloggen, men nu kommer i alla fall några funderingar.

För ett par veckor sedan förberedde jag en tipsrunda vi haft på en av våra företagsdagar. Min ambition vara att hitta frågor som inte hör till dom vanliga och naturligtvis blev det lite miljö inblandat på sina håll.

Jag gjorde en liten snabb kalkyl på vad mitt resande till jobbet innebär miljömässigt. Att skriva ett värde i tex fossilt CO2 är egentligen ganska ointressant, men när man lägger det i ett annat sammanhang kan det bli mera gripbart för gemene man.

prop02

Låt säga att jag tar bilen till jobbet och att min bil släpper ut 150 gCO2/km. Jag bor bara 3 km från jobbet så egentligen behövs ingen bil och därför är förstås det vettiga alternativet att cykla eller gå varje dag. Men i alla fall, om jag nu tar bilen vad orsakar jag då?

150 g x 6 km = 900 g/dag i fossilt CO2.

Om vi räknar med att en normalvilla drar 15000 kWh/år i värme och i Trollhättan har vi miljömärkt fjärrvärme som bara genererar 0,86 g/kWh. Då får vi följande resultat.

15000 x 0,86 = 12900 g/år.

Slutsatsen blir att på drygt 14 dagars bilresande har jag släppt ut lika mycket som uppvärmningen ett helt år(12900/900=14,3)

Det går ju alltid att ifrågasätta mina siffror och hur jag fått fram allt, men poängen är att mitt beteende har betydelse. Det är lätt att förlita sig på tekniken och tro att det är lösningen, när det i verkligheten först och främst beror på mina egna val.

Efter de senaste dagarnas avslöjanden från bilindustrin kan man väl gissa att det i alla fall inte är för lågt räknat.

Positiv förändring

I morse skjutsade jag mina vänner Abel och Adonia till flyget. De har varit här i Trollhättan och hälsat på en vecka. Vi jobbade tillsammans under en tid i Tanzania och Abel var då min counterpart i miljöfrågor.

Adonia och Abel bor i Mchukwi där jag för fem år sedan tillbringade några månader med att starta upp ett miljöarbete på sjukhuset i byn. På samma sätt som med annat jag överlämnat så går tankarna till dom ibland och jag funderar vad det blivit av miljöarbetet i Mchukwi.

Numera är det en annan kille som har miljöansvaret på sjukhuset, men jag finns ju med på ett hörn ändå säger Abel. Vi har fortsatt att källsortera plastflaskor och metall och ibland kommer det förbi uppköpare som tar hand om materialet.

Abel Shija, Dennis Nyström och Adonia Shaushi
Abel Shija, Dennis Nyström och Adonia Shaushi

 

Plastpåsar är förbjudna på sjukhusområdet, men vi kämpar fortfarande med att få ordning på kompost och pappersmaterial. Trots att det finns en del kvar att göra så tycker både Abel och Adonia att de kommit en bit på väg.

Under deras besök har jag visat vår avfallshantering, återvinning av bilar, energihänsyn vi köp av bil, miljöhänsyn vid köp av mat och en massa annat. Efter vad de berättat så förstår jag att mitt beteende sår frön i deras tankevärld och förhoppningsvis tar de med sig något tillbaka hem. Deras besök avslutades med en internationell träff på Cafe Bryggan, Strandgatan 22 i Trollhättan där vi träffade  folk från en massa olika länder. Jag är där varje torsdag kväll och inser att jag lär mig mycket från andra kulturer och att på det här sättet kunna ge tillbaka lite känns riktigt bra.

 

Ett till steg i rätt riktning

Nu är jag tillbaka på jobbet efter 5 veckors semester och ett härligt besök i mitt andra hemland Tanzania. På grund av min nära koppling till det landet hamnar jag ofta i jämförelser mellan Tanzania och Sverige och jag kan inte låta bli att le lite när jag idag sitter och bläddrar i nummer tre av tidningen Miljö & Utveckling.

Mitt leende beror på två saker.

För det första gläds jag över att det äntligen är på gång en lagstiftning mot användandet av plastpåsar. Vi behöver få till en begränsning för att minska miljöbelastningen och det verkar ju inte gå frivilligt.

plastpåsar lag

För det andra kan jag inte låta bli att le när jag tänker på hur det ser ut i andra delar av världen. Rwanda förbjöd plastpåsar för ett antal år sedan och när vi för några veckor sedan besökte Zanzibar visade det sig att man där gjort likadant. Utöver detta så är det många distrikt i Tanzania där man tagit samma beslut. Människor verkar inte ha nåt problem med det och kanske beror det på att man i länder som dessa inte har en bra avfallshantering och därmed ser problemet direkt när plastpåsarna slängs.

Här i Sverige luras vi lite att tro att plastpåsarna inte är ett problem eftersom de återvinns eller bränns upp och det ät lätt att glömma att plasten är fossil och icke förnybar, precis som diesel och bensin.

Tänk om vi hade sett ICA eller COOP gå ut med en reklamkampanj där de meddelar att nu slutar vi sälja plastkassar – för miljöns skull!

 

 

 

En glad nyhet…

Under hösten 2009 jobbade jag med ett miljöprojekt i Tanzania. Mitt uppdrag var att starta upp avfallshantering på två sjukhus. Det kan se ut som ett ganska enkelt arbete, men när det i princip inte finns någon fungerande avfallshantering i samhället så blir allt mycket svårare än t ex här i Sverige. Jag ordnade utbildningar för personal, skolelever och byledningar i Mchukwi och Nkinga där sjukhusen ligger.  I Sverige stöter jag ibland på ett för mig märkligt motstånd emot att källsortera, trots att vi arbetat med dessa frågor i många år. När jag kom till Tanzania hade jag det i tankarna och förväntade mig ett stort motstånd och oförståelse, men till min stora glädje blev jag mött av ett stort intresse för att ta itu med dessa frågor och på bara någon vecka såg vi stora förändringar i människors förståelse till miljöeffekterna av avfallshanteringen.

Plastpåsar och annat skräp driver med vinden - oktober 2009
Plastpåsar och annat skräp driver med vinden – oktober 2009

Tyvärr kunde jag bara vara där i totalt fyra månader och när jag i början av 2010 åkte hem kände jag en stor oro inför om det jag startat upp skulle få leva vidare.

Under juni månad i år hade jag möjlighet att återigen åka till Nkinga sjukhus. Det som mötte mig var mycket mer än jag kunnat hoppas på. Joram Malingumu som jag 2009 arbetade med tog tag i mig direkt när jag dök upp.

Dennis och Joram vid Nkingasjukhusets entre
Dennis och Joram vid Nkingasjukhusets entre

– Du, den där fabriken som återvinner plastflaskor i Dar es Salaam, hur hittar jag dit? Nästa vecka ska jag ner till kusten och vill komma i kontakt med dom så att vi kan börja vår återvinning, säger han.

Joram berättar också att de nu infört förbud mot att använda plastpåsar inne på sjukhusets område och han hoppas att det ska sprida sig till folk i byn, ”vi vill vara ett föredöme och ett bra exempel på att alla kan göra något för miljön”. Papperskorgar finns i större utsträckning och hela sjukhusets område ser rent och trevligt ut. Det finns en vilja att göra rätt och den lilla kunskap de fått har bidragit till något.

– Vi skulle behöva få tag på en sopkomprimator så att vi kan packa avfallet lite mera kompakt, men tyvärr är dom svåra att få tag på och ganska dyra, säger han.

Det är med glädje jag lämnar Nkinga den här gången och min oro är inte så stor som den var förra gången. Förändringen är tydlig och nu funderar jag bara på hur jag ska få till en fortsättning på detta. Det behövs input utifrån, viljan finns till förändring, men kunskapen saknas, och där skulle jag kunna bidra. Med Joram Malingumu som min counterpart så skulle det kunna gå att driva milöfrågorna vidare.

 

Tanzania – ett land på väg åt rätt håll.

På dagens Eko får vi höra en intervju med Tanzanias president Jakaya Kikwete.

Årlig ekonomisk tillväxt på 7 %, och inget behov av bistånd inom 5 år. Detta i ett land som i över 50 år fått bistånd från många länder däribland även Sverige.En del av det ekonomiska resultatet beror på en lyckad gruvdrift och gasfyndigheter.

issa-jakaya-dennis
Issa Kapande, Jakaya Kikwete(Tanzanias president) och Dennis Nyström

Onsdagen den här veckan var en annorlunda dag för min del. Jag skulle åkt till Stockholm på fredag, men tisdag eftermiddag fick jag och min vän Issa kapande reda på att vi förväntades infinna oss i Stockholm redan Onsdag kväll för att träffa Tanzanias president.

Utöver det som nyhetsmedia rapporterat så nämnde Kikwete bland annat följande om landet och dess visioner för framtiden.

– 12, 3 miljoner använder idag bankfunktioner via mobiltelefon och är därmed ett av de ledande länderna inom det området. Detta innebär att även människor ute på landsbygden kan göra affärer med storstäderna utan att själva behöva kosta på sig dyrbara och tidskrävande resor.

– Man har ett mål att landets innevånare inte ska behöva gå längre är 5 km till närmaste vårdcentral, detta kommer man att uppnå inom en snar framtid.

– Impregnerade myggnät har sålts till kraftigt subventionerade priser så att alla ska ha råd med ett vilket resulterat i att dödligheten i malaria minskat med 50-60% under de senaste tio åren.

– Förbättrad sjukvård och en barnvaccinationsnivå på över 90% har resulterat i att FN:s milleniemål vad det gäller barnadödlighet uppnåtts.

– Över 30 miljoner av landets innevånare har HIV-testat sig och fått utbildning i hur man undviker spridning av sjukdomen. Därmed har man även här uppnått milleniemålet.

Detta och många fler åtgärder har gjort att medellivslängden i Tanzania på tio år gått från 47 år till 59. Vad har då detta med miljö att göra? Befolkningsökningen är förstås ett problem som direkt påverkar miljön och ställer högre krav på hur vi använder våra resurser.

Det finns mycket som visar på att  lägre barnadödlighet, bättre ekonomi och större livlängd bidrar till att reducera befolkningsökningen. man kan tycka att det skulle vara tvärtom, men enligt bland annat Hans Rosling, professor i internationell hälsa, fungerar det så här.

I ett ekonomiskt svagt samhälle måste barnen försörja sina föräldrar när de blir gamla. Som förälder måste du då försäkra dig om att du har tillräckligt många barn som kan ta hand om dig. Om barnadödligheten är stor måste du se till att få många barn så att åtminstone någon överlever tills du blir gammal.

Ett av problemen blir då att eftersom du som fattig förälder har svårt att försörja många barn så kommer dessa att drabbas av undernäring, sjukdomar och annat som ytterligare ökar dödligheten. Du är fast i en nedåtgående spiral.

Däremot med en förbättrad ekonomi har du råd att planera din ålderdom och du behöver inte ”försäkra” dig genom att få många barn.

Under de senaste tio åren har Tanzanias BNP per capita nästintill tredubblats och inom ett par år går man från att vara ett låginkomstland till ett ett med en medelinkomst enligt världsbankens definition.

Jag är glad och stolt över att ha så starka band till Tanzania och jag hoppas att vi framöver även får höra om fler steg framåt även på miljöområdet.

Denna veckans inlägg avslutas med ett ”Tanzania oyee” – Heja Tanzania!

 

 

 

 

 

Nu är det snart semester….

…vilket innebär att jag tidvis kommer att undvika uppkoppling och internet. Vi behöver alla ibland vila.

Marocko

Jag kanske kommer att få något återfall, men annars hoppas jag att du också loggar ut en tid. Lämna dator, padda och mobil på en lagom obekväm plats så att du inte faller för frestelsen att kolla allt och alla. Passa på och njut av naturen så ses vi i höst.

 

Jag gillar folk med visioner

Jag gillar folk som har visioner och vågar förverkliga dom. En sån är Elon Musk, grundare av bilmärket Tesla. När den första Teslamodellen kom var det ett nytänk inom elfordonsbranchen och 2008 när Tesla speedster lanserades så ändrades synen på elfordon, som gick från att ha varit ett töntstämplat fordon med dålig accelereration och kort räckvidd till att bli en sportbil med bra räckvidd och fartresurser som kör ifrån flera Porchemodeller.

tesla front

Det har hänt mycket hos Tesla sedan lanseringen av speedstern och idag finns andra modeller, men hittills har Elon stått inför utmaningen att få ner priset så att bilarna kan bli tillgängliga för en större kundkrets.

Men visionerna finns kvar hos Mr Musk och nu meddelar han att Tesla Model 3 kommer att lanseras 2016 eller 2017 och då med en helt annan prislapp än dagens Teslabilar. Grundmodellen kommer att säljas för ca 35.000 USD, detta ska jämföras med dagens 60.000 USD som man får ge för basmodellen i USA.

Bilen kommer vara lättare, laddas på 25 minuter och ha en räckvidd på över 300 km.

Som sagt, jag gillar folk med visioner.

Miljöklassning av byggnader

Miljöbyggnad växer snabbast

SGBC(Swedish Green Building Council) meddelar nu att 500 certifierade Miljöbyggnader finns i Sverige. Miljöbyggnad är en klassning där man går igenom 16 indikatorer för att bygga mer miljöanpassat. Hänsyn tas till byggmaterial, energianvändning, energislag och en hel del annat. På det här sättet minimeras belastningen på miljön. Med utgångsläge från svensk byggnorm har man tagit fram klassningssystemet ”Miljöbyggnad” och den tydliga framgången visar att systemet är populärt och lätt att ta till sig. För mig som miljösamordnare på ett fastighetsbolag är det glädjande att trenden går åt en större miljömedvetenhet och ett mera hållbart byggande.

sgbc.se kan du läsa mer om miljöcertifieringssytem för byggnader.

Hur tänker dom egentligen?

Jag har det senaste året gått igenom en hel del kalkyler som gäller installation av solceller.

Både på min arbetsplats och jag själv privat har ett intresse av att bidra med miljöriktig energiproduktion. Om vi sneglar på våra grannländer Tyskland, Storbritannien och Danmark kan vi konstatera att vi har mycket att lära. I Tyskland täcktes halva landets elbehov av solenergi den 9:e juni 2014 och enligt Ray Noble på UK National Solar Centre visar prognoserna att sol står för 30-40% av Storbritanniens el sommaren 2015.

solcell

I Sverige har vi långt kvar till att nå dessa siffror och då kommer regeringen med ett förslag om att beskatta produktion av förnybar energi. Det är sorgligt att en regering som bland annat gått till val på miljöfrågor kommer med ett förslag som definitivt kommer att minska investeringsviljan hos de som tänkt satsa på förnybar energi.

Jag hoppas dom kommer på bättre tankar.

Glöm inte att släcka belysningen….efter earth hour

På lördag kl  20.30-21.30 är det dags för Earth Hour. Det är nionde året som Världsnaturfonden arrangerar denna klimatmanifestation. En signal till makthavare över hela världen om att klimatproblemen ska tas på allvar.

EH2015_fb_omslagsbild_Slack

 

Jag kommer också att släcka den här timmen, men inte tända upp allt en timme senare.

Den bästa energin är den vi inte använder.

Våra val gör alltid skillnad

På Världsnaturfondens hemsida läser jag följande:

”Visste du att dina spar-, försäkrings- och pensionspengar investeras i olja och kol? Runt 370 miljarder av vårt svenska sparkapital är investerade i energirelaterade bolag främst inom kol, olja och gas. Den svenska ägarandelen i storbolags fossila kol-, olje-, och gasreserver motsvarar 5047 miljarder tom koldioxid om de skulle släppas ut, vilket är 87 gånger mer än Sveriges årliga utsläpp på 58 miljarder ton.”

Investera rätt

Om några veckor ska jag och min fru gå till banken för att lägga om lån och se över vårt sparande.Tidigare har jag mestadels försökt undvika investeringar i fonder som jag tycker är oetiska ur ett människorättsperspektiv. Den här gången kommer jag definitivt även ställa frågan om vilkenklimatpåverkan mina besparingar orsakar.

Det finns alltid något nytt att lära sig.

 

Hur bygger vi egentligen?

Sveriges byggindustrier har släppt en rapport där man analyserat att nybyggt flerbostadshus. I den framgår det att byggfasen påverkar klimatet lika mycket som 50 års drift av byggnaden. Hälften av all klimatpåverkan kommer från byggfasen och tittar man närmare på orsakerna så visar det sig att 84% orsakas av byggmaterial och byggprodukter.

house wreck

Rapporten visar också att om man gör en renovering för att spara energi så minskar man miljöbelastningen även om det går åt nytt material som orsakar utsläpp av klimatgaser.

Än en gång är det bekräftat att vi behöver förändra vårt beteende. Vi behöver bli bättre på att prioritera i materialval när vi bygger och renoverar.

Det jag gör i det lilla…..

Små vanor eller ovanor kan ha betydelse. Om jag ”glömmer” borsta tänderna så får jag hål i tänderna, det tror jag vi alla är överens om.

Att återvinning lönar sig är inte alla överens om men en utredning som TetraPak beställde av IVL visar att  det går åt 6 gånger mindre energi om man återvinner en mjölkförpackning jämfört med om man eldar upp den och tillverkar en ny av nytt material. Så de som hävdar att det inte lönar sig med återvinning får nog hänvisa till något annat än fakta för att få sina åsikter bekräftade.

 

Tim med elmätaren
Tim med elmätaren

Hur är det då med belysning och datorskärmar? Min rumskompis Tim Torstensson på jobbet testade att mäta den el det går åt under den tid han inte är på kontoret. Med en enkel energimätare kom han fram till att om han alltid släcker skrivbordslampan och datorskärmarna när an inte ska vara på rummet på en stund så sparar han 50 kWh per år. Du kanske säger att det är inte så mycket, men räknar man om det till nationella nivåer blir det en helt annan sak.

Jag har kikat på statistik från SCB och kan konstatera att i Sverige är det lågt räknat en miljon människor som har kontorsarbete. Låt oss säga att alla dessa skulle göra som Tim….då är det 50 000 MWh per år.

En genomsnittlig villa/radhus med direktverkande el i Sverige förbrukar ca 25 oookWh/år.

50 000 MWh/25 000kWh = 2000 villor per år

Det har betydelse det jag gör i det lilla…nu är det dags för förmiddagsfika…och jag släcker lampa och skärmar.

 

Be the change you want to see in the world

Köpenhamn, Cancun, Durban, Doha, Warzawa, Lima och Paris. Vad har dessa gemenstamt? Klimatförhandlingar och avtal.

Vi är enligt FNs generalsekreterare den första generationen som kan utrota världens extrema fattigdom, och den sista som kan rädda planeten.

Det finns många tyckare när det kommer till frågan om hur vi ska göra för att rädda klimatet här på jorden. Jag hör nog till en av dom också. Att tycka är ju alltid lätt men att göra det jag tycker är inte alltid så lätt.

På jobbet håller har vi startat mer friskvårdsaktiviteter som innebär att vi samlar poäng på de fysiska aktiviteter vi gör både individuellt och i lag. Jag har bestämt mig för att låta bilen stå och ta en promenad till jobbet varje dag. Detta gör jag främst för motionens skull men effekten blir ju också att varje dag bilden står minskar jag mitt körande med minst 4 km. En del ”tycker” nog att det inte är så mycket och de har rätt. Men å andra sidan är det en av många förändringar som jag kan göra och det tänker jag fortsätta med.

Rubriken för idag har jag lånat av Mahatma Gandhi – Be the change you want to see in the world – Var förändringen du vill se i världen.

 

Klimatförändringar synliga på ett annorlunda sätt

Dagens tips är att kolla in följande länk. Hans Rosling är erfaren, påläst och berest så han vet vad han talar om.

http://urplay.se/Produkter/180445-Hans-Rosling-Framtidens-statistik

Hans Rosling

Det han här presenterar drar igång tankarna i mitt huvud i alla fall. Googla gärna på hans namn så hittar du mer tänkvärt.

Ekologiskt eller inte ekologiskt….det är frågan

frågeteckenI dagens TTELA(lokaltidningen) kan man läsa en insändare om ekologisk odling. Med hänvisning till boken ”Den ekologiska drömmen” menar insändaren att det nu är fritt fram att strunta i ekologiskt odlat livsmedel, för det är inte bättre än konventionellt odlat.

Att utifrån en källa ta ett beslut på hur jag ska förhålla mig är inte bra alls. Jag kunde inte låta bli att surfa runt lite och se vad som dykt upp i ämnet och som jag gissade så fanns det en hel del att läsa om inte minst i de stora rikstäckande tidningarna. Om du funderar över hur du ska göra så gör inte som han som skickat in insändaren till TTELA. Ta istället och läs ett antal artiklar i ämnet och var källkritisk. Vem säger vad och varför? Vem finansierar artikeln eller boken? Vad har författaren att vinna på det han eller hon säger?

Till sist ett swahiliordspråk ” Mchele mmoja mapishi mengi” vilket betyder ”Ett ris men många sätt att tillaga det”

Med andra ord det finns fler sätt att lösa ett problem, (se bara till att göra det med minsta möjliga miljöpåverkan).

 

Nytt år nya utmaningar

Drygt ett halvår har passerat sedan jag startade den här bloggen och nu har jag kommit till första årsskiftet. Det blev ett litet glapp under helgerna, men nu är jag tillbaka och ska försöka dela med mig av mina funderingar en gång i veckan. Så på fredag eftermiddag kan du hålla koll för då hoppas jag komma med något nytt.

Hemma har vi valt att successivt gå över till ekologiskt odlad mat vilket förhoppningsvis gör att vår familjs miljöbelastning minskar med tiden. Det ska vi fortsätta med under 2015. Andra planer hemma hos oss blir att byta belysning till mer energisnåla alternativ och att se till att uppvärmningssystemet i huset går så bra som det kan.

Min förhoppning är också att vi under året kan få till en bra lösning för att köpa in en elbil som min fru kan ha för att pendla till jobbet. Tyvärr har vi inte lyckats få tag på en laddplats i anslutning till hennes arbetsplats, men löser det sig så blir det till att köpa en elbil.

Vi får väl se hur jag kommer att summera 2015 om 12 månader.

Gott nytt år på er allihopa!

Trenden åt rätt håll

Idag när jag slår upp tidningen kan jag läsa att det säljs allt med ekologisk mat. Ibland hörs röster som säger att det inte har nån betydelse vad jag köper, för ”dom” som märker produkterna fuskar nog säkert. För min egen del är jag övertygad om att merparten av märkningen håller vad den lovar.

eko ttela

Var däremot noggrann med vilken märkning produkterna du köper har. Det finns de företag som inte når upp till kraven som de kända certifieringssystemen har och då skapar de egna märkningar. Jag har själv fört en diskussion med en grossist som hade sin egna märkning kallad ”det gröna trädet”. När jag ställde frågan de ansvariga vad det betyder så fick jag svaret att deras märkning grundade sig på ”sunt förnuft”. Vad sunt förnuft i det här fallet innebär fick jag aldrig svar på. Med andra ord se upp så du inte köper nåt som ger sig ut för att vara vettigt, men som i själva verket inte alls är så bra.

Om du inte har nån aning om var du ska börja så kan du gå till sverigeskonsumenter.se och söka på miljömärkningar. Där finns en tabell med de vanligaste märkningarna.

Nu avslutas FN:s tjugonde klimatöte

Miljöföreträdare för ett stort antal länder har under ett par veckor mötts i Peru för att diskutera hur vi tillsammans ska minska vår påverkan på klimatet. Ibland hörs röster som säger att dessa möten inte fyller nån funktion eftersom vi ser att många länder inte håller vad de lovat. Visst stämmer det att en del löften inte alls hålls, men jag kan inte låta bli att fundera över hur det hade sett ut utan alla överenskommelser som ändå blivit resultatet efter dessa år av klimatmöten.

-Skulle vi idag sitta med ett kommunalt energimål som säger att vi till 2020 ska ha reducerat vår energianvändning med 20% jämfört med 2008?

-Skulle vi ha miljömål som strävar mot ett fossiloberoende?

-Skulle det premierats att köra bränslesnåla och miljöanpassade fordon?

Medverkande i Kyotoavtalet 2009
Medverkande i Kyotoavtalet 2009

Jag tror att mycket av de stora besluten på nationell nivå speglar sig i hur vi beter oss på lokal nivå och det finns nog ingen anledning att tro att Sverige är bättre än något annat land. Med andra ord, bara för att ett land inte håller allt de lovar så strävar innevånarna i alla fall åt rätt håll. Kyotoavtalet från 1997 har ändå till viss utsträckning resulterat i en förändring till det bättre.

 

För fyra år sedan skrev jag detta…Sacharovprisets mottagare 2014 – Kongos kvinnor behöver din röst

Häromveckan intervjuades Denis Mukwege av Skavlan. Denis kämpar för att våldtagna kvinnor och barn i krigets Kongo-Kinshasa ska kunna leva vidare.

mukwege

-Många hävdar att roten till det onda är våra naturtillgångar, som borde vara en välsingenlse för kongoleserna, men som inte är det, säger Mukwege.

– Så fort man upptäcker en ny fyndighet innebär det nytt  lidande för folket och idag slåss de över kontrollen över Coltan som är en mineral som används i telefoner och datorer.

Trots att han utsatts för mordförsök fortsätter han arbetet och på frågan om hur han kan arbeta idag svarar han ”För mig handlar det om etik, hur skulle jag kunna ge upp när det finns tusentals kvinnor på sjukhuset som väntar på mig? Idag lever jag tillsammans med patienterna på sjukhuset, jag är ingen patient men jag bor tillsammans med dom.

-Vad kan vi göra i vårt trygga samhälle för att förbättra för kvinnorna i Kongo?

– Jag är med här ikväll för att be er använda er röst. Var en röst för kvinnorna i Kongo, de behöver det. Det finns bara en väg att få de politiskt ansvariga att åstadkomma förändringar i Kongo. Det är inte en strid mellan olika stammar, det är inget religionskrig, det är inget krig mellan två länder. Det handlar om kontrollen över mineraler och dessa mineraler används av oss alla. Jag tror att vi kan bidra till att stoppa sådana här företeelser.

När jag lyssnar till Mukwege kan jag inte låta bli att tänka över mitt ansvar i detta. Det behövs bättre EU- lagar som hanterar frågorna om konfliktmineraler. PMU, Diakonia och Kvinna till Kvinna har tagit fram ett underlag för ett brev att skicka till svenska politiker som är med och tar besluten. Gå in på www.pmu.se och sök på konfliktmineraler så hittar du uppropet och brevet.

Skicka in ditt brev du också. Kvinnorna i Kongo behöver din röst.

Nu är jag tillbaka med huvudet fullt av tankar…

Det går inte att besöka ett land som Tanzania och åka därifrån oberörd, det är min fasta övertygelse. Den här gången bär jag med mig bilden av några barn på ön Jibondo en bit utanför Tanzanias kust.Ön hör till kommunen Mafia Island som har totalt ca 40 000 innevånare varav ca 4000 bor på Jibondo.

Mafia Island och Jibondo vid nålen.
Mafia Island och Jibondo vid nålen.

Varmt, säkert en bra bit över 30 grader i skuggan, är det när vi anländer med en liten motorbåt. Någon egentlig hamn finns inte och vi är helt beroende av erfarna ortsbor som vet hur man trixar sig förbi de värsta korallerna. När vi går iland uppmanas vi att inte ta för lång tid på oss eftersom vi då riskerar att fastna på grund. Vårt schema är ganska uppbokat så att vänta till tidvattnet lyfter båten är inget alternativ.

Jibondo Island fiskeläge
Jibondo Island fiskeläge

Någon egentlig hamn finns inte så vi tar båten så nära land det går och får sedan gå försiktigt på korallrevet in till stranden. Stranden är full av snäckor och vi frestas att ta med oss några, men låter dom ligga. Vi befinner oss i ett marint reservat och får inte bära med oss någonting därifrån. Det råder ett märkligt lugn och den enda rörelsen jag ser är några fiskare som sitter och lagar några nät. De hälsar på oss på engelska och jag svarar ”Habari zenu” vilket betyder hur mår ni. Gläjeropen dröjer inte när de inser att jag förstår deras språk. Swahili är mitt andra språk och jag använder det så fort jag får tillfälle.

Efter en halv timmes vandring kommer vi till centralorten(eller vad man nu ska kalla det) på ön. Vi frågar efter byledningen.  Efter lite letande dyker ett par personer upp och vi välkomnas in i byns officiella kontor, där vi på traditionellt vis får skriva in oss i gästboken. Efter presentation och en stunds artighetssamtal får vi möjlighet att berätta om vårt ärende.Vårt uppdrag den här gången är att undersöka förutsättningarna för att etablera en idrottsverksamhet på ön.

Det berättas för oss att förr hade man vattentankar som samlade in tillräckligt med regnvatten för att klara årets behov av färskvatten, men numera räcker det bara i 2 månader. Mer folk och mindre nederbörd kombinerat med dåliga vattenreservoarer gör att de lever med oddsen emot sig. Man har försökt borra efter vatten men bara fått saltvatten på ön. 10 månader per år måste allt färskvatten skeppas från angränsande öar några timmar bort. Jag skäms när jag tänker på hur vi i Sverige spolar toaletten och tvättar bilen med dricksvatten, men säger ingenting, för jag tror inte att dom  skulle förstå. Lika lite som jag kan förstå hur människorna på Jibondo överlever.

När vi lämnar ön kan jag inte sluta tänka på flickorna jag stannade och pratade med. ”Ta ett kort av oss” ropade tjejerna, jag gjorde det och visade för dom. Hade önskat att jag kunnat skriva ut det och gett dom ett att visa för sina vänner. Men jag går därifrån med ett leende och funderar över deras framtid. Flickorna vinkar åt mig och fnittrar precis som ett par tjejer nån annan stans på jorden, -same, same, but different.

Mafia_0082_x

Vissa av oss har turen att råka födas i ett samhälle där det mesta finns och fungerar och det är upp till oss att försöka dela med oss till de som får kämpa för sin existens. Hur fortsättningen blir på planerna för Jibondo vet jag inte men en sak vet jag. Jag blir aldrig densamma igen och jag åker hem till Sverige med huvudet fullt av tankar…vad kan jag göra för att i alla fall hjälpa nån av dessa till ett bättre liv? För en del av oss är miljöinsatser något vi ser effekter av på avstånd, medan för andra handlar det om t.ex rätten till färskvatten.

Jag lovar mig själv en fortsättning – hoppas det inte bara blir ett löfte.

Nu kommer det kanske bli ett litet uppehåll..

Idag lyfter vårt flyg till Dar es Salaam. Vi kommer att vara med och starta upp ett nytt projekt i storstan.

image

Med mig på resan har jag Ivar Stenberg, Rebecka Hansson och Louise Carlsson.

Projektet kallas för Key City Dar es Salaam och syftar till att hjälpa de som hamnat lite snett i samhället.

Staden har 4-5 miljoner innevånare och 65 % av dessa är 25 år eller yngre. Gissningsvis 10 % av stans befolkning bor på gatan som enligt FN är det en av världens snabbast växande städer.

Människor flyttar in från landsbygden till storstan i jakt på inkomst och en tryggad framtid. Några lyckas men många hamnar i droger, postitution, tafficking och annan kriminalitet. Vi kommer att tillsammans med ett antal kyrkor i Dar es Salaam sitta ner och planera hur vi kan hjälpa i alla fall några av dessa. Vart detta leder vet jag inte, men jag vill gärna vara med på ett hörn. Det du och jag gör har betydelse oavsett var på jorden vi befiiner oss.

Jag vet inte om jag kan hitta nån internetuppkoppling de närmaste två veckorna, så nästa uppdatering kan komma sent i november.

 

Elbilen på jobbet går mer och mer

Elbil tom sept 2014

Varje månad får jag statistik från Move About som administreerar vår bilpool här på Innovatumområdet i Trollhättan.

Jag kan konstatera att antalet körda mil ökar och under september månad kördes den drygt 900 km, ”tankad” med Bra Miljöval-el. Förhoppningsvis fortsätter trenden så att vi snart kan utöka bilpoolen med ytterligare en bil.