Jasså är det långfredag imorgon, sa en av lärarna…här i skogen har vi helg på söndag…finns inget att göra i Lotimor så att inte ha skola på fredag är ganska tråkigt.

Kl 5.30 kliver jag upp o känner paniken…regnet hänger i luften…WFP- bilarna som kom igår kväll är igång. Jag pratade med chaufförerna igår kväll och dom skulle åka vid 9 på morgonen, vi vill komma iväg innan så att nån kan dra upp oss ur de värsta lerhålen.

Jag springer ner och stämmer av läget. ”Vi åker så fort vi kan, innan regnet kommer” säger dom.

Jag packar ihop mina grejer och stressar stressar på dom andra. Vill inte komma efter lastbilarna, inte fastna i regnet.

Pulsen är hög på mig…det är ibland en nästan hårfin skiljelinje mellan succé o katastrof. Och idag är en sån dag. De första dropparna faller när vi sätter oss i bilen.

Jag har stressat på alla har nog varit lite jobbig, kanske för jobbig, men jag vet att det har betydelse på slutet.

Tvåhjulsdriven landcruiser från Lotimor till Kapoeta är inget bra alternativ…men vad har vi för alternativ.?

Vi kör o kör, kör fast, gräver, gräve ännu mer, puttar, gräver igen, kör fast igen.

Lastbilarna har lovat dra loss oss om vi kör fast, men dom hinner aldrig ifatt oss. Vår chaufför Baiga, säger ”slowly, slowly, we go through slowly, slowly “ och så fortsätter vi.

Vi möter lastbilen med vårt byggmaterial, kul att det kommer fram, synd bara att vi inte kunde vara kvar.

Vi har kört fast många gånger. Sett babianer, pärlhöns, vaktlar, rapphöns, rovfåglar, sköldpadda och en leopard. Vi har pendlat mellan hopp o förtvivlan, kört 15 mil på 11 timmar, bitvis riktigt långsamt, typ 50 meter på en timme.

Hela dagen går och nu sitter jag under stjärnorna i Nachokolopele och förundras över att lastbilarna aldrig kom ifatt oss…och att vi klarade oss utan hjälp.

Gud är god och Baiga är bra på att köra…

Imorgon hoppas vi ta oss till Kapoeta, men jag vet att det finns en flod vi måste över, blir det högt vatten där så kan det ta många dagar innan vägen är farbar…sa nån till mig.

Jag gissar att jag kommer sova sådär bra inatt…

…myndigheterna varnar och skolor stängs. Folk säger att så här varmt har det inte varit tidigare.

Men i Lotimor rullar det mesta på som vanligt trots värmen…å andra sidan går de flesta och väntar på regnen…dom riktiga regnen som kommer med liv och grönska så att boskapen kan få bete.

Vi lindar in våra vattenflaskor i papper eller en trasa och blöter dom med vatten…South sudanese fridge, kallar man det. Finns inget annat sätt att få vattnet lite svalare här.

Tandkrämen rinner som vatten, samma gäller duschcreme, sylt…ja allt som i normala fall är trögflytande blir som vatten i dom här temperaturerna.

42 grader i skuggan och 50-60 i solen gör att vi måste tänka om. Jag har planerat att jobba natt…svetsa i gassande 50-gradig sol är nog ingen bra idé.

Sen kom ju regnet och temperaturen sjönk…oron förflyttades från värmeslag till problem med att komma ut från Lotimor innan regnen låst in oss helt och hållet.

Det dyker upp små röda kryp på backen. Som barn kallade vi dom himlahönor…ett tydligt tecken på att regntiden är här, säger en kille jag pratar med.

…och ändå är våra problem marginella…många från området har gått över till Etiopien för att leta mat…man väntar på mathjälp från World food programme, FN:s mathjälp.

Ja…att åka hit är att utsätta sig för både fysiska och känslomässiga utmaningar..

Det krävs inte att vara lite tokig för att åka hit…men det underlättar.

Klockan 02:15 vaknar vi av regnet, sen vräker det ner.

Taket i klassrummet läcker men vi är tacksamma ändå.

De som tältat ute kommer in hit för det finns ingen chans att hålla till utomhus i det här vädret.

Presenning över myggnätet hjälper oss en bit och sen försöker vi sova nån timme till.

Frukosten består av gröt med sylt och en flaska vatten till det.

Vi får ransonera maten för vi har brist, det mesta ligger på lastbilen som tycks dröja…

Jag är bekymrad. Mår inte bra…är det malariaprofylaxet, klimatet eller oron som påverkat mig? Vätskebrist o saltbrist kan jag i alla fall åtgärda…ska strax ta vätskeersättning.

Vi tog en promenad till platsen där vi ska bygga. Vi har suttit med vår byggledare Koma o gått igenom arbetsuppgifterna, det är väl det vi kan göra medan vi väntar…

Regnet har upphört och vi hoppas på sol. Det är svalare nu, 26 grader och vi fryser nästan.

Maten vi har med oss är begränsad. Det blir ris o bönor till lunch, allt portionerat innan nån får ta sin skål.

Undrar vad jag väger när jag kommer hem…?

Jag har kollat framhjulsdriften på vår bil och kan konstatera att någon pillat i naven och det saknas delar. Alltså inget att göra, vi måste få nån som hänger med oss ut, annars lär vi inte komma till Kapoeta…japp, verkligheten är lite tuff ibland…

När vi kom till landet varnade myndigheterna för värmebölja med 45 grader…skolor stängdes, folk sa att det var ovanligt varmt och vi drack litervis med vatten…

Visst är det skönt med svala 26 grader…men oj vad jag längtar efter solsken…vi behöver det om vi ska kunna jobba och om vi ska kunna ta oss härifrån.

Jag får ändå försöka glädjas med lokalbefolkningen…dom behöver allt regn dom kan få

Senast jag var i Lotimor var strax innan pandemin.

Då byggde vi ett kök till skolan. World food program lovade att förse skolan med mat om vi ordnade kök.

I vår värld är mat en självklarhet…men när vi kommer till Lotimor har ett stort antal från byn gått över till Etiopien för att leta något att äta, de som tar hand om boskapen har också gett sig av till bättre betesmarker.

Så när skolan kan erbjuda ett mål mat är det självklart många föräldrar som låter barnen gå till skolan.

Livet är inte rättvist…det blir tydligt när jag är här, men trots det så ser jag tecken till hopp om en bättre framtid.

En eftermiddag tar vi en tur upp på berget som ligger bakom skolan. Med oss följer Ndome,Ibenyo,Adea och Nyamo. Dom kryssar vant mellan de taggiga snåren och efter en stund nåt vi toppen.

Vi stannar längst upp och spanar ut över Etiopien nån mil bort.

Jag tar fram min mobil och visar en del bilder på olika djur och det är då som jag upptäcker nåt som inte fanns för fyra år sen…kunskap på ett nytt plan…barnen säger namnen på djuren…på Nyangatom(deras språk)…men till min förvåning även på engelska.

Några trevande ord på ett främmande språk…några fraser…snart kan dom prata obehindrat på engelska…och läsa, skriva och räkna.

Under dagarna i Lotimor stöter vi på ganska många som kan engelska fullt ut och jag blir barnsligt lycklig för deras skull.

Snart har många här kommit ur analfabetismens fångenskap…det finns hopp om en bättre framtid.

Jag känner mig glad och tacksam över att få uppleva det här.

Ja….det finns hopp…

Sovit gott inatt. Vaknade vid fem och kände att det var dags att gå upp. När det inte finns nån el så anpassar jag mig fort till solens upp- och nedgång så att kliva upp tidigt känns helt okej. Inget nattsudd här inte.

Lastbilen som skulle komma inatt har inte dykt upp än.

Vi åker vidare ändå vid 8-tiden , förberedda på att vägen nu blir sämre.

Jag känner mig lite låg och jag undrar hur den här resan ska sluta.

Kl 11 når vi Nanangachor, det är 50km på tre timmar och då på ganska torr väg förutom några lerhål.

Jag mår bättre och det känns som att vi ändå kommer fram innan mörkret.

Resan har fungerat ok, men vi är bekymrade över hur vi ensamma ska ta oss hem utan fyrhjulsdrift. Vi har kontakt via satellittelefon med Beatrice o Filip för att se om det går att eventuellt kunna flyga MAF-flyg härifrån.

Annars måste vi hitta en annan bil som åker med oss och det känns svårt att få loss nån som kan möta oss.

Vi får fundera över alternativa lösningar några dagar. Allt är helt beroende av om det kommer regn.

Nu är vi i alla fall framme och lärarna röjer ur ett klassrum som blir vår bostad några dagar framöver.

Jag ser fram emot att möta alla här i byn.

Det regnar…

…och det är skönt, temperaturen sjunker några grader men jag blir lite orolig.

Om regnet vräker ner så får vi problem längs vägen.

Klockan är 6:45 och vi skulle åkt för en stund sedan men chauffören hade missat köpa lagningsgrejer för punktering så nu försöker han hitta nån som vaknat och kan sälja till oss.

Vi kommer till sist iväg ett par timmar för sent.

När vi kört en halvtimme kommer vi till en översvämmad flod. Någon timme senare har vattnet sjunkit så pass att vi kan ta oss över.

Jag konstaterar än en gång att den här resan har varit full av oförutsedda händelser. Väntan på diesel, trasiga lastbilar, översvämmade floder och annat har tärt på tålamodet.

Egentligen har jag massor med tid till eftertanke men det är som att hjärnan är helt tom.

Klockan är 20:46 och fullmånen gör att jag knappt behöver ficklampa.

Vi är nu i Nachorokopele, jasså där tänker du…eller…? Jag har frågat hur många gånger som helst hur det stavas men är inte helt säker på att jag fått till det.

Lastbilen med vårt byggmaterial är också här…den har gått sönder. Inatt kommer fjärde lastbilen…säger dom …och vi hoppas den håller hela vägen till Lotimor.

Vi kom hit strax innan mörkret och bor på ett enkelt hotell. Vi kan inte köra på natten då vägen är för dålig för det så det fick bli stopp här.

Sitter utanför mitt hotellrum, lyssnar till syrsor, hundar, barn som leker och vuxna som samtalar. Ingen trafik, ingen el, bara en solcellslampa och så månen på en stjärnklar himmel. Jag tittar upp, inget ströljus från nån stad. Det är obeskrivbart vackert, fridfullt. Alla våra moderniteter i väst har gjort att möjligheten till den här typen av upplevelse nästan helt gått förlorad.

En av våra land cruisers har trasig fyrhjulsdrift…en fastkörning idag och ganska många lerhål gör att jag inte är sugen på att bara ha den bilen på hemvägen.

David har pratat med Beatrice via satellittelefon och nu vet alla var vi är.

Trots allt strul så är det ändå den sydsudanesiska natten som fångar min uppmärksamhet.

Fridfullt, tacksam och svettig somnar jag inatt.

Vi kunde ha det mycket sämre…

En fråga som dyker upp varje dag. I morse var det förvirring om vilken tid vi följer och chauffören som skulle skjutsa sjukvårdsteamet var här en timme för tidigt…no problem…jag väntar, sa han.

Väldigt hög inflation gör att växlingskurser och priser på varor förändras konstant…känns lite konstigt…en del prissätts i US dollar och räknas sedan om med aktuell kurs.

Vårt gods är fortfarande på väg hit…oklart var det finns, ryktet säger i närheten av Torit…vi ber o hoppas att det kommer fram säkert…området är bitvis ganska oroligt.

Koma, vår byggledare har i alla fall goda nyheter…en annan lastbil har skickats för att hämta allt från den trasiga. Har vi tur så kommer godset hit på imorgon på förmiddagen och vidare mot Lotimor i övermorgon kväll.

Jag ligger här under fläkten som kämpar med att mildra de 34 grader jag har i rummet. Ute är det betydligt varmare.

Ja…alla andra ställen är varmare så här ligger jag och väntar…frustrerande.

I morse konstaterade jag att nu är det dags för ett nytt hål i skärpet, det sista hålet används…klimatet tär på kroppen.

Vi tog en tur till området som kyrkan äger, tittade på alla projekt som är på gång. Hela tomten inhägnas med staket, sen ska odlingar påbörjas. Man har redan borrat efter vatten och kön vid brunnen är lång varje kväll.

Mycket har hänt sen jag var här för sex år sedan o besökte en öde tomt.

Känner mig tacksam över att få vara med på ett litet hörn.

Människor får vatten, lär sig att odla tåliga grödor och inte minst bygger fred i regionen.

Jag känner mig glad, tacksam, priviligerad…tänk att få uppleva allt detta.

…och inte mycket att göra.

Vi landar i ett morgondisigt Addis Abeba samtidigt som vårt anslutningsflyg lyfter.

20 grader i luften säger piloten…nu är det bara 25 grader till så är vi uppe i Sydsudantemperatur.

Helt okej och efter en liten stund har vi nya boardingkort…vi kommer vidare om några timmar…killen bredvid mig skulle till Lagos…han får vänta 3 dagar…

…det finns mycket att vara tacksam för…

Jag ligger här på en soffa i min hörlursbubbla o lyssnar på Fläder…vilsamt…det är ju ändå vilodag idag…

Funderar på vad vi behöver komplettera med i Kapoeta…igår tyckte någon att jag missat skruvmejslarna…don’t worry…dom är med.

Jag har rest många gånger till den här kontinenten men aldrig till Juba…ser fram emot det…på nåt vis känner jag mig hemma här…trots att min swahili är oanvändbar…jargongen och hur saker funkar eller inte funkar är nästan samma som det jag är van vid.

Jag passar på att göra lite uppdateringar nu när det finns Wi-Fi. Laddar även ner en spellista på Spotify…kan vara bra att ha nån dag. Imorgon blir det sämre nät och from onsdag är vi utom räckhåll för mobil, radio, tv och internet. Ingen el heller för den delen så helt off-grid blir vi.

Men tröttna inte. Jag skriver vidare och uppdaterar på nätet när det dyker upp.

Flyget försenat några timmar från Arlanda. Snöoväder i Oslo är orsaken. Vi missar anslutningsflyget till Juba…

Snökaos i Oslo och värmebölja i Sydsudan. Jag funderar på vilket som är värst…vet inget svar på det…

Är tacksam ändå…tacksam för mycket…vi är på väg…allt har kommit med…vi mår bra.

Mest tacksam ändå för att ha några som jag kommer att sakna.

Det finns något dubbelt i det…att sakna och längta efter någon…att se fram emot att få mötas igen…

Har du nån att sakna?…var tacksam för det.

Nu sitter jag på flyget iallafall och lyssnar på Leonard Cohen och hans sorgligt, behagligt gungande röst och melodier. Musik för något med oss…olika melodier för olika tillfällen…just nu passar Leonard för mig.

Godnatt!

Efter mer än två års tystnad är jag nu äntligen tillbaka. Jag ser fram emot att få tänka lite högt…om du förstår vad jag menar….

COJ 315 en trevlig följeslagare på mina sommarresor.

Som vanligt ligger en resa framför mig, men även inom mig far jag iväg. Jag hoppas du ska ha glädje av de bilder jag kommer att lägga upp och de tankar jag delar.

Mycket har hänt sedan vi ”sågs” senast. Jag skulle kunna säga att mitt liv tagit en ny vändning.

Jag har lämnat Trollhättan och IT-ansvaret på Kraftstaden och bytt bana helt.

Min nya arbetsplats…

Lageransvarig på PMU second hand, kanske inte låter så flashigt, men jag trivs som fisken i vattnet och att få jobba med  en verksamhet som värnar om miljö och genererar medel till bistånd för människor i nöd gör inte saken sämre.

Här har visst Åhlens haft en del skönhet på lager…

Ofta hanterar jag gods som ska skickas kors och tvärs över vårt land och där bakom truckgafflarna  gör jag också en resa. Ibland ett gott skratt…eller en tanke som börjar gro…

En kinesisk pallkrage ovanför en från Sveriges försvar…vad har dom att säga varann?

Jag kan inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om dessa pallkragar hade kunnat berätta om sina resor, prata med varandra och vidga sina vyer…hur hade världen sett ut då..?

Nu kastar jag loss igen för några veckor i värmen.

Häng med mig, jag ska försöka uppdatera när det går.

När jag på 90-talet bodde i Tanzania hände det några gånger per år att jag behövde åka ut till kusten. En sträcka på ca 90 mil som jag helst körde på en dag…eller rättare sagt…utan övernattning. Jag har kört sträckan på 12 timmar, men också på 22 timmar. Allt beroende på väglag.

Men…det är ju asfalt halva vägen så 90 mil är lugnt, brukar jag tänka. Så jagundrar…är de här 90 milen en lång resa?

Sedan reflekterar jag över mina besök i Sydsudan. De första 90 milen kör vi oftast på två dagar. De sista 25 tar lika lång tid…

Vilken av dessa resor är längst? Att komma till Lotimor i Sydsudan är nog så långt bort jag lyckats komma. Där det enda motorljud vi hör på en vecka är från våra egna fordon, där du kan leta efter en spik i dagar utan att hitta nån, där telefon, elektricitet, rent vatten, skola, sjukvård är något man sällan eller aldrig fått vara med om.

Och ändå är den längsta resan kanske inte någon av dessa två…kanske inte alls en resa i tid och rum…kanske närmare än jag tror…

Livets resa kan vara lång och samtidigt väldigt kort….eller tvärtom. Jag vet inte om du hänger med, men…jag tänker på mina vänner från alla världens hörn, de jag möter på språkcafeet, i Nairobi, Kapoeta, Dar-es-Salaam Trollhättan eller var det nu är…människor som mist nära och kära ibland tragiskt, ibland våldsamt, ibland fullt naturligt…men alltid med saknad och sorg.

Jag har själv varit där några gånger…i sorgen, saknaden…i tomheten som inte kan förklaras med ord, vi har nog alla varit där.

Kanske är det min längsta resa…den där jag lämnar efter mig sorg, saknad och tomhet.

Min längsta resa…vart för den mig…?

Tankarna om livet…mitt och andras…har kommit igång så här någon vecka efter att jag kommit hem från Lotimor. Vad skulle kunna hända i mitt liv som gör att allt förändras?

Jag sitter i bläddrar i förra veckans DI weekend och ser ett ansikte som jag inte känner igen…men vars anletsdrag är bekanta. Det är en berättelse om en människa vars liv så totalt förändrats av det hon råkat ut för.

Adut Akech…berättelsen om en fotomodell som gått från krigets Sydsudan via Kakuma flyktingläger i norra Kenya till Australien. En berättelse som tar tag i mig. Jag tänker på alla människor som levt hela sina liv i Kakuma camp 1, 2 och 3. Flyktingläger som blivit städer och som förmodligen aldrig kommer att försvinna helt…hur många får samma tur som Adut? Hur många kommer att kunna flytta ”hem” igen…eller vad som nu är hem? När man fötts och vuxit upp i ett flyktingläger?

Varje gång vi åker till Lotimor så passerar vi Kakuma…en plats till synes mitt ute i ödemarken, men som syns tydligt som en stor stad på Google Maps.

Flera gånger har vi stannat till där…ätit lunch, tankat…och åkt vidare. För oss betraktare utifrån verkar samhället fungera ungefär som övriga samhällen i området, men ändå med en stor skillnad…de flesta här lever med flyktingstatus.

Jag hoppas att jag aldrig kommer att förstå hur det är att vara flykting…det är nog inget som går att förstå förrän det blir verklighet.

Några dagar senare sitter jag med mina vänner på språkcafeet i Trollhättan. Fyra somaliska tjejer kommer lite sent och jag frågar om dom vill sitta vid mitt bord.

Storasyster Lul(betyder Pärlan) kommenterar min berättelse från Sydsudan. Hon konstaterar…precis som jag…att många människor kan hitta något att vara glad över…trots krig och elände.

”Ni svenskar lever…vi överlever” säger Lul, och skrattar till…jag vet inte vad skrattet står för…jag funderar över orden…kan inte bli kvitt dom.

Min önskan är att få hjälpa någon att få leva istället för att bara överleva.

Tack Lul…du ger mig perspektiv på livet…

Resan från Nairobi till Landvetter och vidare till Trollhättan var ganska odramatisk.

Sex timmars väntan i Amsterdam gav tid till eftertanke. Jag försöker utvärdera mina resor för att tänka igenom vad som kan göras annorlunda, vad som behöver läggas till och vad som ska tas bort. Jag tror det är viktigt…det är lätt att dra igång något, att börja nåt nytt…men vi måste våga lägga ner sånt som inte behövs.

Det gäller i livet i stort…det är så lätt att vi fylls med en massa krav som vi själva är orsaken till. Det har blivit tydligt för mig de senaste veckorna. Vari ligger värdet i det jag gör med mitt liv? Vad är värt att offra för att uppnå något annat?

Jag får några bilder skickade till mig från Bengt och Susanne, som var kvar i Lotimor ett par dagar till…allt har gått bra skriver dom…nu är vi i ett flyktingläger i Uganda.

Jag ser på bilderna och fäller en tår av…tacksamhet…glädje…och lite stolthet. Tre lärare i ett överfullt klassrum. De räknar med att 2-300 elever kommer att gå på skolan…alla börjar på ruta ett…oavsett ålder…

Kommer detta ha något bestående värde? Jag hoppas det och jag drömmer om att om några år kunna se tillbaka och konstatera en förändring.

Det vi deltagit i är kanske inte så stort, men när jag lägger ihop allt som görs på olika håll i Sydsudan så fylls jag av hopp.

Jag läser en notis i lokaltidningen…fredsförhandlingar pågår på högsta nivå i landet.

Isaiah Majok Dau, ledare för den kyrka vi samarbetar med i landet är i högsta grad delaktig i fredsarbetet, som en av medlarna mellan de olika grupperna.

Den här reseberättelsen får avslutas med ett av hans citat.

Building a culture of peace – det är vårt uppdrag…jag hoppas få fortsätta med det.

Tack och på återseende.

Vi pratar med abbedissan och några till som jobbar här på hotellet. Trevligt folk och väldigt omtänksamma. Det är inga problem att ha kvar hotellrummet tills vi åker till flygplatsen framåt eftermiddagen.

Vi åker i god tid till flyget. På biljetten står det 16:05 som avgångstid…17:30 kommer det och ingen av de övriga passagerarna verkar irriterad över förseningen. Själv är jag mest rädd för att flyget är inställt…då hade vi fått problem.

Musumba sa att flyga med 540 är säkert…dom håller vad dom lovar…typ.

Vi sätter oss i flyget och tittar ut över ett dammigt Lodwar…David noterar att en hydraulslang vid höger hjul har börjat fransa sig…säkert att flyga 540…vi ber en extra bön att flyget i alla fall ska klara sig till Nairobi.

Vid Jomo Kenyatta International Airport möts vi av isande kyla i luften…tänk att 70 mil kan göra sån skillnad. Taxichauffören har tagit på sig täckjacka och jag avundas honom när jag själv sitter i shorts och kortärmad skjorta…det är verkligen kallt…bara 24 grader.

Kroppen är fantastisk…för två veckor sedan kände jag hur värmen slog emot oss när vi klev ur flyget från Amsterdam och nu fryser vi…samma temperatur.

På FPFK guest house på Kindaruma road i Nairobi står middagen framme när vi kommer. Mätt, trött och tacksam lägger jag mig och drar över mig det tjocka täcket. Det är lördag kväll och morgondagen är bara en lång väntan.

Den här resan börjar verkligen lida mot sitt slut.

Det smattrar på plåttaket redan vid fyratiden på morgonen. Jag njuter av den svala luften som kommer med regnet…men så kommer jag ihåg floderna.

Med regnet kommer krypen och här finns det gott om skorpioner. Att se sig för innan man sätter ner fötterna är en bra idé. Det är tidig morgon i Narus och idag hoppas vi passera Nadapal, Lokichoggio, Kakuma och Lodwar. Alla fyra orter där det finns floder som lätt svämmar över. Floder vi måste över för att inte missa flyget…

Vi har tidigare väntat ett antal gånger på att vattnet ska sjunka undan…men den här gången har vi inte tid att vänta…måtte regnet sluta snart…

Det känns snopet att lämna Lotimor innan klassrummen är färdiga, men ibland räcker inte tiden till. En tanzaniansk vän sa till mig en gång ”ni svenskar har klockan, men vi har tiden” …idag önskar jag att vi hade tiden i vår hand.

Trots all oro går resan bra. Det visar sig att regnen är väldigt lokala och vi tar oss relativt lätt till Lokichoggio i norra Kenya.

Efter lite svetsande på bilen och allmän översyn tar vi vägen förbi kyrkan där vi lämnat en del grejer som ska med söderut.

Lodwar når vi framåt kvällen. Då har vi bland annat passerat en torrlagd flod där vi på vägen upp fick vänta för att sedan med adrenalinet pumpande köra över i totalt mörker.

Det känns märkligt att det här är samma ställe bara en vecka senare. Vi stannar till och tittar på det som tidigare var helt täckt av vatten.

I Lodwar säger vi adjö till David Musumba som fortsätter söderut mot Kitale och Nakuru. Musumba är en till av de som jag kommer att sakna. Det är nackdelen med att åka så här mellan olika världar…uppbrotten och avskeden är många. Det hade varit så roligt att stanna upp och lära känna alla dessa människor under andra förhållanden…men det hinns inte med.

Inatt sover vi hos katolikerna i Lodwar men luftkonditionering i sovrummet…så långt från Lotimor…men ändå så nära.

Lodwar känns som halvöknen och sanden tränger in överallt när vinden tilltar…desert water står det på hotellets vattenflaskor.

Godnatt från en annan del av världen.

Det är varmt. Inte som i Sverige utan varmt…väldigt varmt. Vi dricker massor med vatten men blir inte kissnödiga. För att hålla saltbalansen försöker vi komma ihåg resorb varje dag.

Telefonen stänger av sig och jag börjar undra hur det känns här när värmen kommer…folk säger att det är ovanligt svalt för årstiden…

Idag är det söndag och Musumba har predikat i en liten kyrka här i byn, vi andra har jobbat. Vi andra hade också tänkt gå till kyrkan men nu är tiden för tight för att hinna med det. Eftersom lastbilen är trasig har jag kört vatten till dom som vaktar den och kommit tillbaka med byggmaterial.

Jag har pratat med Bengt och det verkar som att reservdelarna kommer med flyget idag…men till Lodwar eftersom flyget till Lokichoggio är inställt. Förhoppningsvis kan mekandet börja på tisdag.

Dagarna rinner iväg och vi måste ha en plan B för min och Davids hemresa. Bengt fixar flygbiljetter från Lodwar till Nairobi på lördag så att vi inte missar flyget hem. Mellan Loki och Lodwar finns det floder som svämmar över och då kan vi fastna och missa flyget så vi får hoppas på inget regn.

50 cementblock slagna idag och jag har gjort min fjärde resa till lastbilen. Ska dit imorgon med mer mat o vatten. Börjar kunna de 47 kilometrarna nu…för varje resa gör vi lite justeringar…det vi klarar, klarar inte lastbilen.

Det är full fart överallt och det mesta flyter på. Kul att jobba med så många som inte är rädda för att hugga i.

Ikväll funderar jag över hur många kilo jag tappat…ugali(majsgröt) och dagaa(torkad småfisk) mättar…men man blir inte fet på det. Skönt att ha några kilon i reserv.

Nätterna är helt ok. Runt 25 grader tror jag och lugnt. Jag sover ganska bra.

Thuraya South Sudan står det på satellittelefonen. Bengt lämnade den åt mig när de åkte tillbaka till Kenya.

Jag har precis pratat honom och i morgon kommer reservdelarna till Lokichoggio med flyg och sen flyger dom vidare med Klingbergs i bilen till skogen där lastbilen står. I morgon vid lunch ringer jag och stämmer av för att veta när det är dags att möta upp.

Det går åt massor med dricksvatten här i värmen. Vi har filtrerat flera gånger, att dricka 35 gradigt vatten är inte vidare gott men vi får ta det som medicin…det finns tillfällen när jag längtar efter en kall Cola…idag är ett sånt tillfälle.

Några har grävt grund till köket och jag har hämtat gods från lastbilen. Det mesta löper på trots stilleståndet med bilen.

Två tuppar skänktes till oss till middag. En tog vi med till de som vaktar lastbilen. Folk är allmänt tacksamma för det som blir gjort, även om vi alla önskade att det gått fortare.

Nu är klockan snart 23…jag önskar jag kunde förmedla alla ljud. Det är mäktigt med bara ljud från naturen…hundar, åsnor, syrsor, fåglar, människor i en gemensam symfoni under en stjärnklar himmel utan ströljus från närliggande städer. Inatt sover jag nog gott.

Lotimor is paining your heart.

…jag tittar på orden som någon skrivit med tavelkrita på väggen och jag förstår en del av innebörden…skriven av någon av de få som kan läsa och skriva i den här byn. Att leva här är inte alltid så lätt…och ändå finns det nån slags frid här som jag saknar i Sverige…

Middagsvila för mig…det behövs för att orka. Nu har det blivit svalare…är bara 34 grader så här vid 16-tiden…skönt att vila lite. Jag har kört vatten cement, mat och dörrar idag. Vägen till lastbilen i skogen kan jag nu. 10 gånger hittills tror jag. Vi lagar nån vägsträcka varje gång. Vi har fortsatt att plocka bort sten från vägen och lägga i sten i diken och röja skog, allt för att underlätta för lastbilen som kommer den här vägen så fort vi fått ordning på kopplingen.

Idag fick vi punktering på vänster framdäck. Det är inte alltid lätt att se stenarna och när en slätare sträcka dyker upp vill jag gärna gasa på…men där låg en sten till i vägkanten…lyckligtvis har vi med grejer så att vi kan fixa till det.

Jag hör hur Moro skrapar ut det sista putsbruket ur skottkärran, han och de hantverkarna sliter verkligen. Skolan får nytt skal, nytt kök och nya lärare…det går sakta men det går framåt.

Efter lite vila ska jag köra vatten och på kvällen blir det ett bad vid brunnen. Vi väntar tills folk hämtat sitt vatten och sen klär vi av oss och tvättar bort svett och damm efter dagens arbete. Känns märkligt att stå vid brunnen och pumpa vatten helt naken…men ingen bryr sig…det är bara månen som ser oss.

Jag har haft kontakt med Bengt och nu vet vi att de fått reservdelarna och räknar med att köra fram till lastbilen inatt. I morgon kliver vi upp vid fyra för att hinna fram till gryningen…projekt kopplingsbyte ”in the middle of nowhere” närmar sig.

Jag saknar min familj…är inte samma utan dom…men det är samtidigt skönt att ha nån att sakna.

Äntligen kan vi köra för fullt. Lastbilen får köra sten, sand och vatten. Stora stenar finns det gott om…det har vi erfarit de senaste dagarna…och makadam behöver inte krossas…hela området runt skolan är fullt av småsten och många hjälper till att samla in det som behövs.

Dagens projekt är att montera skolbänkar och bygga kök. Det är mycket som ska hinnas med och dagarna rusar iväg.

Jag och David och Musumba måste starta vår hemresa imorgon för att vara säkra på att inte missa hemresan, så idag är det slutspurten för oss.

Vi är tacksamma för de två skruvdragarna som vi har med oss. Det är mycket som ska skruvas för att få ihop alla 50 skolbänkar. Det är 35-40 grader inne i klassrummet där vi står och skruvar…glada över att vi inte behöver stå ute i solen.

Vattenrenare, skruvdragare, tigersåg, vinkelslip, kompressor och andra maskiner laddas via bilbatteriet och nu kommer solcellerna till sin rätt. Även om installationen inte är helt färdig så matar dom bilbatterierna med gott om energi. Bengt och Susanne hälsar och tackar alla ni som var med och bidrog.

Skolköket börjar ta form. Den stora utmaningen är att vattna tillräckligt så att cementen inte brinner för fort. Tyvärr hinner vi inte se slutresultatet, men imorgon kväll är nog köket klart och klassrummen möblerade.

Barnen sitter utanför i spänd förväntan. Den här lilla byn med sin lilla skola kommer att få betydelse i området…där bara en procent av människorna kan läsa och skriva…ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten…Neil Armstrongs ord är lika aktuella här som på månen.

På kvällen lägger jag mig på lastbilsflaket under mitt myggnät och lyssnar till sång från människor och insekter. Himlen är stjärnklar men jag kan tyvärr inte fånga det på bild. Tacksamhet är ordet för dagen. Vi har hunnit med det mesta och slutspurten får övriga i gänget ta hand om.

Brojobat…skrev han, Moro, för ett tag sedan på ett av mina Facebookinlägg…jag förstod inte vad han menade…

Det finns människor och så finns det medmänniskor…jag tänker på Moro…en kille från Sydsudan…det borde stå medmänniska istället för vän på vid hans namn i min facebooklista. Det här är tredje resan tillsammans med honom och nu börjar vi känna varann.

Hans livshistoria är som för många andra här…en krigshistoria…familjen i ett flyktingläger nånstans i norra Uganda…själv åker han runt och försöker hitta jobb så att familjen ska ha det så bra som det går.

Moro är allkonstnär…en lågmäld sån…han kör lastbilen…lagar bilar…lagar jättegod mat…bygger köket och en massa annat. Han väntar inte på att bli satt i arbete…han söker upp jobb.

Vi pratar om livet, konflikten i landet, våra familjer, framtiden och våra drömmar. Våra resor mellan lastbilen och Lotimor har blivit många de senaste dagarna och Moro börjar bli en nära vän för mig…jag vet inte om han förstått det men…han är lätt att tycka om.

Någon berättade att han för ett tag sedan blev överfallen, misshandlad och rånad på allt inklusive sina kläder…och här sitter han nu bredvid mig…till synes ganska harmonisk, men jag är säker på att han har en kamp att kämpa…tänk vad mycket vi bär på…och vissa sår syns inte utanpå.

Framtiden ja…vi pratar om den. ”Om jag hade en rejäl verktygslåda, en kompressor och en svets så skulle jag starta en bilverkstad” säger han till mig. Jag ser hans drömmande blick och tänker på mitt eget garage i Trollhättan…tänker på om det skulle vara möjligt att få ut grejer till honom, men säger inget…vågar inte lova något som jag kanske inte kan hålla…om jag bara hade…vi har nog alla tänkt så.

Sen talar vi om orättvisor…vad kommer det sig att en telefon som säljs i Sverige funkar i flera år medan en till synes likadan i Sydsudan är dålig redan som ny? Båda är ju tillverkade i Kina…jag lovar att försöka få fram en bättre begagnad åt honom…men tänker att han är värd en ny…

Det finns så mycket mer att berätta om Moro. Vi skrattar tillsammans, kämpar tillsammans, svettas och tänker tillsammans. Han är vardagshjälte som inte så många vet nåt om, värd att kunna leva ett liv i fred och harmoni…

Brojobat….vad menar han egentligen?…men så blundar jag och läser högt…bra jobbat…

Ibland ser vi saker bättre när vi blundar…bra jobbat Moro.

Tack Moro – jag hoppas vi ses snart..

Just nu är vi i Narus på ett katolskt gästhus. Dom börjar känna oss nu efter ett antal besök här. Känns skönt att sova en stund innan vi tar oss vidare söderut.

De 255 km från Lotimor och hit tog 9,5 timmar vilket är betydligt snabbare än vi räknat med. Jag var rädd för regniga leriga vägar och punkteringar då däcken på vår bil börjar bli slitna, men allt har gått bra och det har torkat upp rejält sen vi åkte in.

Vi hann med ett kort besök i byn innan vi lämnade Lotimor…jobbet har annars tagit all tid.

Imorgon har vi en timme till gränsen och sedan några timmar till Lokichoggio. Bilen behöver lagas och tankas, en del grejer ska lämnas i kyrkan och en del annat ska med vidare på resan.

Vi har tänkt åka vidare till Lodwar och hoppas på att de fyra-fem floderna som ligger framför inte är översvämmade. Regnet hänger i luften så det känns lite nervöst.

I morse satt elever och väntade på att få komma in i klassrummet med nya bänkar…vi förstår nog inte hur mycket detta betyder. Häromdagen dök det upp ett par killar i 13-14 års åldern. Dom hade hört att skolan skulle öppnas och hade gått mer än 10 mil för att komma hit…det är inte utan att jag fäller en tår när jag tänker på dom.

Köket tar form och snart är skolan igång. Om barnen får ett mål mat i skolan så kommer föräldrarna nog att skicka dit dom. World Food Programme tror vi kan fixa mat om vi ordnar med skola, kök och lärare…vi håller tummarna.

Så här när det mest intensiva passerat så kommer tankarna…är det mödan värt? Hur ser det ut i Lotimor om tio år? Hur kommer freden om i området? Oavsett hur det blir så är jag oerhört tacksam över att få vara en del i detta.

Guvernören i Kapoeta state, kommissionären i vårt område och parlamentsledamoten för Lotimor har sökt oss. När vi inte dykt upp och återkopplat så har människor börjat oroa sig för vart vi tagit vägen. Jag känner mej tacksam för deras omsorg, men nu kan dom sluta söka oss. Man kan luras att tro att ingen har koll…vi har inte mött en enda bil på 4 dygn…men när vi försvinner så är det någon som saknar oss…det känns skönt.

Förmiddagen har gått åt till att bygga ihop lastbilen…nu vet vi hur det är att byta koppling på en lastbil dagsresor från närmaste verkstad…det regnar i alla fall inte…och som tur är har vi med oss David Svedberg som fått skaka fram gammal kopplingsbytarerfarenhet.

Jag fick göra en tratt av ett par flaskor för att komma åt att fylla olja i växellådan. Gaffatape, najtråd, innerslang och numera epoxy- o superlim kommer att vara mina trogna medresenärer framöver….

Under tiden vi jobbade med bilen så blev det tidvis lite hetsigt mellan ett par lokala grupperingar. Någon tog upp sten och flera gjorde hotfulla utfall mot varandra…till sist gick Bengt fram och lyckades lungna ner dom. Det är bla därför vi är här…för att visa en alternativ väg med fred och försoning. Det kommer ta tid, men vi måste våga hålla ut…

Syrsor, fåglar, grodor och taktfast sång från byn är det jag hör. Det är inte svårt att fälla en tår ikväll. Jag tänker på slitet med kopplingen på lastbilen, alla resor, sista sträckan med lastbilen fram till Lotimor.

Sen tänker jag på de som vaktade vid bilen. Tre dygn blev det…

Och så naturen, människorna och allt roligt vi haft. Det är svalt nu…29 grader när månen stiger över horisonten kl 21:37. Jag kanske drar ett lakan över mig inatt här i mitt myggnätstält.

Det måste finnas en högre makt som gillar det vi gör…annars hade inte allt gått så bra…

Det ljusnar ganska fort och jag har sovit som en stock…det har inte David gjort bredvid mig…sorry…

Under frukosten pratar vi igenom hur vi ska lösa problemet med lastbilen, något allvarligt har hänt för vi har ingen drivning på den. Det är visserligen inte konstigt att den strular…bäst före datumet var för ett bra tag sedan men det hade inte gjort något om den hållit ett tag till.

Beslutet blir att Bengt, David och Moro börjar plocka ner växellådan för att hitta felet medan jag tar ett gäng i min bil plus en del grejer och kör vidare mot Lotimor. Vi vet inte hur långt det är, men bör vara 3-6 mil bort…alltså några timmars körning. För mig är det lite nervöst att dra iväg utan winch på bilen..kör vi fast så får vi det tufft.

Vi passerar några lerhål men största utmaningen blir alla små flodfåror som blidasts under regnen och som nu står torra men fulla av sten. Vi lyfter många kilon innan vi till sist når Lotimor.

Resan tillbaka går lättare men 2,5 timmar tar de 47 kilometrarna i alla fall.

Det är kopplingen som gett sig på lastbilen och Bengt & Susanne kör tillbaka till Kenya för att fixa reservdelar. Själv kör jag folk o grejer till Lotimor en sträcka som kommer att bli välkänd för mig de kommande dagarna.

För varje tur jag tar ser jag hur det torkar upp allt mer. Vi flyttar stenar, fyller diken och hugger ner buskar för att förbereda för lastbilen.

Vi har lämnat tre vakter vid lastbilen medan övrigt folk flyttats till Lotimor för att påbörja renovering av skolan och bygge av skolkök.

Det är tufft att sitta i bilen i 35-40 gradig värme hela dagen, jag dricker 5-6 liter vatten per dag och jag somnar lätt på kvällen.

Vi vaknade i gryningen i Naliel och packade snabbt ihop för att ta oss vidare mot slutmålet. Det ljusa timmarna på dygnet är viktiga för att kunna hålla ett bra tempo. Vi har lämnat de vägar som syns på kartor och nu går det långsamt…jag kör mestadels på lågväxel 2:an och 3:an.

Lastbilen har kört fast 6 gånger i leran och taktiken är att en LandCruiser går före och en efter. På det sättet kan vi dra både framåt och bakåt. Vid riktigt knepiga ställen får vi tråckla förbi min bil också så att vi kan koppla på båda bilarna framför lastbilen.

Runt kl 17 når vi Nanangachor, nu har vi kommit ca 15 mil. Här åker vi in för att hälsa på kommissionären. Han tar emot oss iklädd linne och skynke…ledig klädsel här…

Vi får höra det vi hört så ofta…vi behöver skola, sjukvård och vatten…då kan vi också jobba på freden.

Efter en stund drar vi vidare men framåt skymningen kör Moro i en sten och spräcker kylaren, något vi varit rädda för ska hända och som tyvärr är svårt att undvika här.

Febrilt tankearbete börjar ”om vi bara hade superlim och epoxi” säger Moro…ingen har nåt sånt…”jag kollar i andra bilen” säger Musumba. Efter en stund kommer han tillbaka med…superlim och epoxi…

Både jag och David är tveksamma till lagningen, men det är ju värt ett försök…”trust me, i know this” säger Musumba som börjar förbereda ytan med ett bågfilsblad.

Medan några limmar med superlim, sand och epoxi så tar jag med mig några andra och åker tillbaka till närmaste vattenhål för att skaffa vatten till kylaren.

Vi fyller upp vatten, äter kvällsmat och kör vidare…lagningen verkar fungera…

Att hitta epoxi o superlim i handskfacket i en bil vi lånat…att sen få lagningen att hålla…någon där uppe måste gilla det vi gör…tänker jag medan jag tittar på en skuttande lastbil framför mig.

Fjäderblad vrider sig på min bil och bultar lossnar. Vi drar åt bultar, surrar fjäderblad med remmar och åker vidare

Morgonen började kall och blöt med stopp i leran…nu är vi inne i ett torrt områden med 30 grader mitt i natten. Vi kör några timmar till men framåt småtimmarna får lastbilen stopp igen och vi väljer att slå läger.

Folk lägger sig utspridda runt bilarna och alla letar efter några timmars sömn. Att tvätta sig är inte att tänka på…vattnet behövs till viktigare ändamål.

Jag och David somnar på en pressening under en stjärnklar himmel. Syrsor, grodor, hyenor och andra röster hörs men överröstas snart av mina snarkningar.

Felet på lastbilen tar vi imorgon…var dag har nog av sin egen plåga.

…lastbilschauffören. Han skulle vara här igår men han sitter någonstans i skogen i Sydsudan och väntar på att det ska torka upp så att han kan åka vidare.

Idag har vi packat en del. Det är mycket som ska med till Lotimor och allt måste packas för att inte skaka sönder. Skolbänkar till 200 elever…i ett område där bara en procent kan läsa och skriva…det känns i hjärtat…

Gårdagens etapp skapade servicebehov på min bil. Batteriet lossnade så det fick spännas fast med spännband. Takräcket är nog mest gjort för släta vägar så det behövde också en översyn.

Lastbilen som drog in vatten i motorn i oktober ska nu tillbaka till Sydsudan. Startmotorn är reparerad och vi tänkte byta fläktremmar…fanns inga att få tag på…nu sitter dom gamla där igen och två som nästan passar ligger i hytten…vi hittar på nåt om dom gamla går sönder.

David Svedberg hittar en intressant filtlösning på luftfiltret…det får duga och burken tejpas med gaffatape för att klara vattnet.

Nu återstår en god natts sömn och imorgon bär det iväg över gränsen…om vi kommer över floderna…

Bloggen kommer att göra ett uppehåll några dagar…vi kommer att positionera oss via satellittelefon, men inget vanligt nät går att få tag på.

Håll utkik, håll tummarna och be en extra bön…det lär behövas.

South Sudan here we come!

Trummorna överröstar syrsorna här i korridoren där jag ligger under mitt myggnät. Det är varmt, dammigt och…annorlunda.

Vi hade räknat med att Moro(mer om honom i ett kommande avsnitt) skulle tagit vår lastbil från Lokichoggio i Kenya och kört hela vägen, men han har fastnat någonstans i Sydsudan så Bengt får köra första sträckan.

Dagsetappen har gått bra trots några fastkörningar…lastbilen är inte menad för dessa…vägar…eller vad det nu är.

Tullövergången är ofta lite bökig och den här gången var inget undantag. Efter två timmar på syududangränsen och lite tjafs i tullen så kunde vi åka vidare.

Vi mötte Moro i Narus(en av få platser som finns med på Google Maps)och åkte sen vidare bort från civilisationen.

Det blev ugali(majsgröt) och grönsaksröra till kvällsmat…tappar nog några kilon på den här resan…

Nu somnar jag snart här i Naliel under mitt myggnät…tacksam över att allt gått så bra.

Just nu sitter vi och väntar vid gränsen in mot Kenya. Det har hänt mycket men jag går inte händelserna i förväg…

Håll ögonen öppna. Uppdateringar kommer de närmaste dagarna men nu ska pass stämplas.

Både jag och David Musumba skriker högt av tacksamhet och glädje när vi kommer över floden strax innan Lokichoggio. Att köra över såna här ställen är utmanande…att göra det i mörkret kräver ännu med kontroll och eftertanke.

Vid åttatiden på kvällen kom vi hit. En lastbil sitter fast och en LandCruiser har tagits med strömmen. Medan jag är kopplad till ett rep tar jag mig ut i strömfåran för att bedöma underlag och djup. Folk tar sig över till fots och vi försöker höra oss för hur det ser ut längre bort.

I stora delar av landet har regnet vräkt ner trots att det skulle varit torrtid nu och människor är bekymrade över hur det ska bli framöver.

Till sist kom vi i alla fall fram till Lokichoggio(efter 16 timmar)och nu börjar förberedelserna inför resan över gränsen.

Hur den resan går kommer att avgöras av vädret de närmaste dagarna.

Vi hörs.

På skärmen dansar Deborah Lukalu och den karaktäristiska blandningen av trummor, sång och gitarrsolon får vår lilla bil att gunga…kongolesiska toner…jag älskar det…när det kommer till musik så inser jag att mina 17 år Tanzania har satt sina spår.

Igår åkte vi från Nairobi till Nakuru och idag vaknade vi runt fyra för att börja vår resa mot Lokichoggio, sista stoppet innan Sydsudan.

Jag tar över körandet och David Musumba och hans bil kan då få vila när vi byter mot en Land Cruiser. asfalten snart tar slut och lera och grus tar över…de 13 timmarna som Google lovar lär nog bli några till…

Två dagar till med mobilnät…sen är det satellittelefon som gäller. Då kommer uppdateringarna här att få vänta.

Jag och David passar på att göra lite utflykter i storstan i väntan på nästa etapp mot Sydsudan. Nairobi är en blandning av rikt och fattigt, ordning och kaos…mest kaos. Här möts många kulturer, många religioner och stan är ett centrum för många företag i landet.

Ska man börja nåt nytt är det här en plats att börja på, det har Opibus också tänkt.

Min första kontakt med dom var i ett förråd någonstans i Linköping. Vi kollar in en prototyp på elkonverterad safaribil och avslutar med lunch på en pizzeria.

För ett tag sedan startades produktionen här i stan och vid mitt förra besök fick jag chansen att provköra en av deras bilar. Nu är jag här i deras verkstad igen och det har hänt en hel del det senaste året. Ett antal bilar är i drift på safarilodger runtom i landet och många står på kö för att konverteras.

Johanna och Filip, berättar över en lunch vad som ligger framför och det går inte att ta miste på entusiasmen och framtidstron. Expansion till större lokaler med större produktionskapacitet är på gång.

Jag snackar med några killar som monterar batterier i en ny bil…dej kommer jag ihåg från i fjol, säger en av dom. Jag lovar att återkomma. Fortsättningen vill jag inte missa.

Heja Opibus!

En fråga som far runt i mitt huvud. Du kanske också tänker på det ibland.

Jag tror att vi alla innerst inne vill vara till hjälp och nytta för andra…det är liksom något som är nerlagt i vår mänskliga natur…men ibland äts vi upp av alla måsten så att vi inte ser behoven.

Jag och David har idag resonerat om nyttan med våra liv…meningen med livet…det blir lätt lite djupt och kanske filosofiskt.

Det är klart att jag kan vara till nytta…tänker jag…och kampen börjar mellan Jante och Ego…

Men innerst inne tror jag inte att livet är en slump…så mycket tro har jag inte…nä…jag måste få tro att jag hamnat här av en speciell anledning…det är nån med ett större perspektiv som har sitt finger med i spelet…det måste få vara så…tänker jag.

Kan jag vara till nytta…? Ja, jag undrar bara när och för vem…

Ikväll somnar jag tacksam över att det finns en plan med mitt liv…

…och för ditt…

Det trycker till på trumhinnorna, knakar lite i inredningen…och så det speciella ljudet när hjulen fälls ut…

Varje gång jag reser med flyg hoppar något igång i min hjärna…jag gör liksom två resor…en fysisk och en mental.

Livet är en resa, har jag sagt det förut? Den här delen av resan eller livet har sina speciella överraskningar.

Jag undrar vad som dyker upp runt hörnet…ska allt flyta på eller finns det sånt som behöver bearbetas, kämpas med och kämpas för?

Jaa…det finns delar i livet som är värt att kämpa för…glöm aldrig det…

Nu har vi landat, jag och David…Adam väntar på oss och för oss genom ett regnigt Nairobi till Kindaruma road, första stoppet på väg mot Lotimor.

Goodnight from Nairobi.

…jag kan inte uttrycka det bättre.

Min lilla högst improviserade insamling har gjort resultat.

Tack…,för att du låter dig beröras.

Tack…för att du berättat för andra

Tack…du som delar med dig av det du har…

På bara några timmar kom det in drygt 4000kr. Mer än tillräckligt för de solceller som Bengt önskade.

Solcellerna är beställda och dessutom räcker pengarna till lite kringutrustning.

Imorgon ska jag packa. Det ska bli intressant att se om allt får plats.

Fortsättning följer…

Jag sitter på tåget hem från Stockholm. Det är ofta på resor jag tar mig tid till att tänka…att reflektera över sånt som swishar förbi.

Jag tänker på vad som betyder nåt här i livet….vad berör mig…vad kommer jag att minnas när minnena bleknar…

Det blev lite över 17000kr…

Insamlingen till vattenbrunn avslutar jag nu…det räcker visserligen inte till en hel brunn men tillsammans med andra insamlingar kommer det att ge resultat.

Nu skickas pengarna vidare och jag återkommer med rapport o bilder när brunnen är på plats.

Tack för det du skänkt…tack du som uppmanade mig att starta insamlingen…det här berör mig…det här betyder nåt

…allra mest för den som inget vatten har…tack!

Det vibrerar lite, skakar i stolen…jag känner trycket mot ryggstödet…det slår lock för öronen och så plingar det till.

Vi lyfter från Bromma flygplats på väg mot Umeå…mina tankar flyger också…men inte mot Umeå.

För mer än 25 år sedan bodde jag och min fru i Bromma, eller rättare sagt Åkeshov…jag kan ana vår lägenhet långt där nere…Då hade vi bara varandra att ta hand om…det är annorlunda nu…

Vår dotter har nyss flyttat hemifrån…åren går märkligt fort…nu är det hennes tur att pröva sina vingar…en krok i badrummet saknar handduk…nåt fattas.

Jag gläds med henne…men samtidigt gör det lite ont…vad har jag gjort rätt och vad blev fel de år vi haft tillsammans? Vad borde jag gjort annorlunda…curlade jag för lite eller för mycket? Frågor som förmodligen alla föräldrar får kämpa med…förr eller senare.

Vi försvinner in bland molnen och jag läser skylten på stolen framför mig…det finns inga säkerhetsbälten i världen som han lugna mig helt…när barnen prövar sina vingar…mina barn är alltid mina barn…även när dom blir vuxna.

——

Ett dygn senare sitter jag i ett kök nånstans i Umeå och vill inte gå hem…jag upplever något som jag inte varit med om på länge, länge… jag vill bara vara kvar…jag vill undvika uppbrottet…du vet den där känslan av påtvingad tomhet, av saknad som inte går att ersätta…av att skiljas från nån som står en riktigt nära.

Under några år av min högstadietid var Roland o Birgitta mina reservföräldrar på internatskolan i Tanzania…husmor och husfar kallades dom…Senast vi sågs var 1986…då var jag lika gammal som mina barn är nu och det är nog först idag som jag inser vilken stor uppgift dom fyllt i mitt liv…och i mina internatkompisars liv…

Jag kramar om Birgitta och vi står länge…länge och gråter i varandras armar…det är 33 års saknad som plötsligt väcks till liv…vissa band brister aldrig.

Hon visar mig nåt jag skrev till avsked i början av 80-talet…

…och så ett foto på nån som visst är jag…och så berättar hon saker jag kommer ihåg…och saker jag glömt…nej, jag vill inte gå…vill bara lyssna, o lyssna och gråta en stund…det gör så gott för själen.

Mina 52 år till trots så är jag ändå ett barn när jag sitter här hos Roland o Birgitta…tack för det ni betytt i mitt liv… utan er hade hade livet varit mycket fattigare…

Tack vare bland annat er kunde mina föräldrar jobba i Tanzania…idag jobbar jag sida vid sida med de som mina föräldrar fick hjälpa…nu försöker vi hjälpa andra…ett litet försök att ge vidare av allt det goda vi fått.

SWISH 070-3334781 Märk med ”vattenbrunn”

Sydsudan behöver mycket omsorg…en vattenbrunn i ett land där bland annat vattnet är en stridsfråga…alltid kan det bygga lite fred…det är därför jag fortfarande samlar in pengar till brunnen.

Jag lovar att pengarna hamnar rätt…det blir till en brunn i Sydsudan.

En brunn i Sydsudan…det är ett säkerhetsbälte det med…lite som Roland och Gittan…fast för nån annan.

Tack för det du ger!

Nu har det gått några veckor sen insamlingen började och pengarna tickar in sakta men säkert…11300kr hittills, det är inte illa.

Handelsbanken clnr. 6845, konto 692 893 768

Swish 070-3334781

Jag tackar att du delat med dig av det du har till nån som behöver vatten i Sydsudan.

I somras var tog vi en paddeltur utanför Åmål…vattnet vi paddlade i gick att dricka…tänk om jag kunde berätta det för mina vänner i Lotimor…eller vill jag det…skulle nog kännas som ett hån…

Det som smärtar mest med att åka mellan Sydsudan och Sverige är nog den brutala verkligheten…behöver jag säga mer? Jag funderar över hur jag på nåt sätt skulle kunna bidra med något ytterligare…därför kommer insamlingen att fortsätta ett tag till.

SWISH 070-3334781

….det ska bli en brunn

Tack!

Jag sitter i skuggan och läser en tidning…läser ifatt, det är vad jag gör. Några veckors semester med utlandsresa har gett mig dispans från nyhetsuppdateringar…visst är det skönt..! Att logga ut på riktigt och tillåta sig att inte läsa vad media tycker att vi ska veta, har du inte provat det så gör det nån gång.

Nu sitter jag här i alla fall och skummar igenom traven med TTELA-tidningar som legat till sig ett par veckor.

Jag ska villigt erkänna att det är inte mycket som fångar mitt intresse, nyheterna är ju gamla, men en artikel gör mig tacksam och stolt.

Isayah Majok Dau, en man som kanske inte hörs så mycket men som gör desto mer. Jag har träffat honom i lite olika sammanhang och lärt känna honom bättre på de resor jag gjort i Sydsudan. Han har varit med oss, puttat på bilar som kört fast, hjälpt till att byta däck när vi fått punktering, suttit i samtal och delat med sig av sin visdom och sina erfarenheter.

Isaya Majok Dau, biskop för Sudan Pentecostal Church(SPC), sitter med vid förhandlingsborden i Sydsudan för att försöka bygga fred mellan olika stridande parter i regionen.

Den 5:e juli läser jag en artikel som handlar om detta. Kyrkan har en viktig roll och landets ledare har bett bland annat Isaya vara med i fredsarbetet.

De resor jag fått göra till Sydsudan har varit tillsammans med SPC och jag känner mig tacksam att även vi från Pingstkyrkan i Trollhättan får möjlighet att hjälpa till.

Kanske…om vi håller ut…kan vi få se en positiv förändring i landet…Sydsudans folk är värda det.

Men utmaningarna är stora i den delen vi arbetar…99% kan inte läsa och skriva…en läkare på 1,6 miljoner människor…två vattenbrunnar på 80 000 personer…vill du vara en del av deras förändring?

Hör av dig så startar jag en insamling till en vattenbrunn…att borra ett hål kostar ca 100 000kr.

Vi kan förändra….

…jag är tacksam över att få vara en del i Sydsudans förändring…även om min del är väldigt liten.

Långt mer än tio år har jag bott i den här regionen…unyamwezini, som dom säger…alltså där wanyamwezi bor.

Jag heter BabaNshoma säger jag…äh lägg av, sluta hitta på…säger många…allt tills dom inser att det är sant. Nshoma är ett väldigt typiskt namn för folket häromkring, folk från andra folkgrupper heter sällan Nshoma…det är inte konstigt att dom tror jag hittar på.

Jag är tacksam för det jag fått av mina år här…och jämför ofta mitt liv i Sverige med detta. Vilket är bättre? Frågan kommer både från Svenskar och Tanzanier…den går inte att svara på är mitt ärliga standardsvar.

Att komma hit på besök ett par veckor är nästan ett hån…en kille från verkstaden här på Nkinga sjukhus frågade hur länge vi stannar…ett par veckor sa jag…jasså, jag trodde tre år eller nåt svarade han…jag önskar det var tre år tänker jag, men säger inget…

Det gör ont att inte kunna stanna, det gör ont att hela tiden behöva säga hej och hej då. Som när Ibrahim var upptagen och vi sticker iväg…han ringer mig och undrar om jag kan komma förbi…imorgon åker jag till Oman säger han…vi är två timmar bort, men vi åker hem lite tidigare och hinner ta en bit mat på hans fik innan vi säger adjö för den här gången…det gör ont.

Vi fick avsluta vårt besök på Itanana nån timme tidigare för att hinna hem och träffa Ibrahim. Itanana… där vi bott i mer än tre år i ett hus med grästak, där vår Olivia blev Nshoma, där vi blev Baba och Mama Nshoma.

Itanana kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Lucy som bar Olivia på ryggen och Marta som hjälpte oss hemma…människor med mycket kärlek, men som inte hörs och märks så mycket…hem där tiden på något sätt stått still.

Vet du, sa Paulo till mig för ett tag sedan ”det sista året du var här tänkte jag inte längre dig som vit och mig som svart…du var bara Dennis”….Jag kan fortfarande fälla en tår när jag tänker på de orden…jag vet inte om du förstår och jag kan nog inte förklara.

Det gör ont att behöva säga adjö så snart.

Men så känner jag mig ändå lite glad…att det gör ont…att jag har några att sakna.

Ibland är lyckan smärtsam…

Nyss hemkommen från Sydsudan, med nya upplevelser i bagaget…och med många gamla upplevelser som ligger o gnager.

Ja…vad är värt att kämpa för?

Jag tror att vi alla har bra…och dåliga dagar att blicka tillbaka på…dagar att minnas…dagar att glömma…dagar vi redan glömt.

Med allt…summan av livet…nån sjunger i mina lurar”so close to give it up”…nej jag kommer inte att ge upp…frågan är bara vad som är värt att kämpa för.

Timbuktu tar över”alla vill till himlen, men få vill ju dö”…så är det nog ibland…jag stävar efter ett bekymmerslöst, enkelt liv.

Och ändå int…tänker jag…för vad är värt att kämpa för?

Jag läser ett nyhetsbrev från Bengt o Susanne Klingberg, ett par som dragit med oss andra på Sydsudanresan…den som bara har börjat.

Det är då jag blir varse vad som är värt att kämpa för…jag blir påmind om de livsförändrande berättelser vi fick ta del av i Lokichoggio, jag letar rätt på mina anteckningar…måste komma ihåg…

Daniel heter han, kommer från Turkanafolket. Hans liv är inte vad det en gång varit, numera är han lärare men tidigare var han krigare…ja…krigare, jag låter ordet landa i mitt sinne…och det landar inte riktigt. Tänk att värderas av sina föräldrar för hur många människor du dödat, hur mycket boskap du stulit och hur många räder du utkämpat…nä krigare landar inte hos mig.

Daniel berättar om Toposafolket, hur han hatade dom, hur han slutade se dom som människor…jeg tycker mig känna igen det från andra delar av världen…jag gråter…jag tittar mig omkring…det är inte bara jag som gråter.

Före Daniel har vi lyssnat till Joseph och Moses, med liknande berättelser, med ärr från kulor i buk ben och bröstkorg…och ärr i själen…ärr vi inte kan se.

Dessa tre har en gemensam erfarenhet…nåt som också för oss till Sydsudan. Myndigheterna har bett oss om hjälp…ni som kyrka har ett budskap om fred och försoning…ett annat budskap än det vi har, säger dom.

Joseph berättar om hur han blir liggandes i skogen svårt skadad, skjuten i benet. I väntan på döden lovar han en gud han inte vet nåt om…om jag klarar mig ska jag tjäna dig.

Samma gäller Moses, som kallas mr Miujiza(betyder under). Att han står här idag är ett under…och att han förlåtit de som skjutit honom och stulit från honom…det är ett större under. Jag är övertygad om att Gud förlåtit mig…vad kan jag då annat göra än att förlåta mina fiender, säger han.

Mina skador i ansiktet känns ynkliga…finns knappt några ärr kvar…och inte en enda lite skråma i själen. Jag känner mig priviligierad.

Vad är värt att kämpa för? Fred och försoning…det är värt att kämpa för.

Kan Joseph, Moses och Daniel…så kan jag…och du.

Fred och försoning börjar här och nu…kämpa på…det är det värt.

Vad är viktigt…eller vad är av vikt här i livet.

Min ambition med den här resan var mer än det jag lyckades…som jag skrev…man vinner inte ett silver, man förlorar ett guld. Jag hade velat mer den här gången, men så blev det inte.

Vad är viktigt? Jag har funderat mycket på det…när man ligger i en säng nånstans och väntar på nåt…då finns det tid att tänka.

Ta vara på de tillfällena…livet springer ofta förbi utan att vi hinner tänka.

Nu sitter jag på en flygplats…igen…på väg från en värld till en annan.

Bilder far förbi från de senaste dagarna…sånt jag vill uppleva igen och sånt jag gärna slipper.

”man ångrar sällan det man gjort, men ofta det man inte gjort”

Ord sagda av nån klok människa. Jag känner igen mig i det.

Här sitter jag med två foton på en skomakarfamilj och en flicka. Det hanns inte riktigt med i Lokichoggio på vägen upp och jag tänkte att när jag åker hem ska jag leta rätt på dom…det blev ingen bilresa hem, och jag missade tillfället.

Vad har det för betydelse, du har väl inte lovat nåt? Kanske du tänker.

Men det handlar inte om det…svårt att förklara…men det finns tillfällen som berör…löften man ger sig själv…som bara inte får svikas…

Nu vet jag i alla fall att jag måste tillbaka…till skomakarn…till flickan…till Lotimor.

Det viktigaste är inte att vara bäst…utan att göra så gott man kan…sen får nån annan göra resten…glöm aldrig det.

Om man kunde väga upplevelser så hade jag fått betala för extravikt på flyget idag. Tack för att du läser…det är ganska många som gör det och det gläder mig. Tycker du det är läsvärt får du gärna dela till andra.

Nu går den här resan mot sitt slut.

Bye bye Africa – hope to see you soon.

…tillhör flyget jag åker hem med. Jag tar fram kameran vid flygplatsen men lägger ner den igen… Kapoeta…fotoförbud…och en militärklädd kille med AK47 intill mig…så viktig är inte bilden.

Min reseförsäkring tar kostnaderna och nu vet jag också att flyget tar mig hela vägen till Nairobi.

Jag är glad men sorgsen…ja det går faktiskt att vara både och.

Glad för all hjälp jag fått för att lösa mina ”lagningar”…just nu känns det som plasic-padding, men jag hoppas på nåt bättre framåt kvällen. Undrar om dom känner igen mig i passkontrollen?

Sorgsen för att resan hemåt börjar alldeles för tidigt…det blir inget Lotimor…man vinner inte ett silver…man förlorar ett guld…

Dagens diet är Immodium, Morfin och vätskeersättning…planerat drickande gäller, det blir mer än tre timmar i flyg utan toalett.

Bosse Wallenberg stryker sitt möte i Lokichoggio på vägen ner till Nairobi…det sparar vi några timmar på…tack snälla Bosse.

På flygplatsen väntar en taxi som tar mig till sjukhuset.

Nästa morgon har jag lagade läppar och rengjorda sår…jag tar mig till några vänner på FPFK-Guest house.

Där får jag frukost som äts med god aptit trots att gör ont, spänner och drar på konstiga ställen.

Nu är det värsta över…nu kan jag bearbeta det som gnagt i mig de senaste timmarna…det känns orättvist…inte för att jag skadat mig…inte för att jag måste åka hem, eller kanske lite därför också…men det känns framför allt orättvist för att jag har det så bra jämfört med människor jag möter.

Säkerhetsvakterna på gästhuset frågar mig vad som hänt, jag berättar historien en gång till…dom beklagar och säger att dom ska be Gud ta hand om mig…och så frågar dom om det blir dyrt…jag säger att det betalar försäkringsbolaget…

Jag vet inte om jag ska säga det eller bara låta frågan bli obesvarad…känns både rätt o fel…försäkring, vad är det?…när man knappt har råd med maten.

Ja…livet är orättvist…hoppas jag på sikt kan bidra med i alla fall lite rättvisa…jag fäller en tår för fred och försoning i Sydsudan…

När allt var som stökigast i Kapoeta så fanns det människor till hands, inte bara de som kände mig ställde upp, utan även främlingar.

Jag ska försöka komma ihåg det…en annan gång är det min tur att hjälpa en främling…nån som är skäggig, blodig, nerspydd och luktar illa…

Gode gud…hjälp mig att inte gå förbi…

Jag la mig vid 20-tiden med lite illamående. Känslan var samma som när jag svettats mycket, druckit mycket vatten men missat saltbalansen, att jag aldrig ska lära mig att kompensera för helheten, tänker jag.

Två tabletter vätskeersättning i en flaska vatten, jag sköljer ner blandningen och sen kommer John Blund…men inte så länge.

Vid 23-tiden vaknar jag med starkt illamående och paniken stiger när dörrlåset krånglar.

Jag måste ut, måste ut…yes, jag hann…sen kommer jag inte ihåg nåt mer förrän vår tolk Daniel tar mig i axeln och ropar ”Vipi, imetokea nini?” hur är det, vad har hänt?

Jag ligger framstupa med ansiktet nerpressat mot marken, försöker säga nåt, men tror inte att orden synkas rätt…det svider, känner grus och stenar skava på fel ställen i ansiktet…det gör ont på smalbenen som slagit mot betongtrappan…men orkar inte lyfta mig upp…orkar inget alls.

Det dröjer inte länge innan vår läkare Joakim dyker upp och efter en stund står många runt omkring och frågar om dom kan hjälpa till med nått. Jag känner tacksamhet och nån sorts glädje mitt bland spyor, blod och grus…jag är allt lite konstig ibland.

Nånstans i dimman känner jag hur stenflisor och jord pillas och grävs bort från mitt ansikte…redan då räknar jag ut att min resa inte går till Lotimor den här gången…den vänder hem från Kapoeta.

Satellittelefonen plockas fram, jag bekräftar för Bengt vad jag har för typ av försäkring sen rings ett antal samtal.

Några har fixat ut ett par madrasser på marken nära toaletten. Här är det svalare och nära om magen bråkar igen.

Mina ben bär mig inte så toabesöken blir svåra när det bara är ett hål i golvet…Linus o Bengt fixar en toalettstol åt mig…jag känner mig tacksam…

Knappt två timmar senare är rengöring och omplåstring klar och John Blund visar sig för andra gången den här natten…nu i sällskap av fullmånen på himlen och Linus i sängen bredvid…tack alla för hjälpen…både i himlen och på jorden…

…men resan slutar inte så här…mer om det imorgon.

För att en sån här resa ska funka så krävs det en väldigt bred kompetens och därför är det bra när vi är ett gäng.

Dit vi åker är det brist på det mesta, att man dessutom inte har kompetens att serva sina fordon, gör saker ännu mer utmanande.

Linus har tillsammans med Moro och några till tillbringat många timmar med stötdämparbyten, reparation av bromsar och annat som hängt löst på bilarna vi lånat.

När man byter en stötdämpare och den faller isär i två delar…då kan man nog räkna med att den gjort sitt.

På en av bilarna tog bromsen väldigt snett…ibland är det tydligt vad som är problemet…bromsklossbyte i senaste laget.

AC:n rasslade väldigt konstigt på en av bilarna. Vi närmare kontroll visade det sig att en rejäl bunt med sudansedlar hade lagt sig på utblåset som ligger bakom handskfacket….undrar vem som förgäves letar efter pengarna som oförklarligt försvunnit…?

Allt sånt här tar förstås tid…det kommer utöver mat, medicin, vatten, däck, bränsle, entry permit, visum, valutaväxling och allt annat som normalt finns i en sån här reseplanering.

Det konstiga är att det stör mig inte…jag är nog inte riktigt riktig…

Kapoeta är en delstatshuvudstad i sydöstra Sydsudan. Här råder fotoförbud…vet inte varför…men därför har jag inga bilder på stan.

En intressant dag har nått sitt slut. En dag som präglats av samtal kring fred och försoning i en region som kämpat under många år.

Vi har mötts ett antal kyrkor och biståndsorganisationer från Sverige, Tanzania, Kenya, Etiopien o Sydsudan. Tanken är att vi ska ta fram en långsiktig strategi med arbetet här.

Behoven är oändliga och det är svårt att veta var vi ska börja och därför är det viktigt att försöka göra allt rätt och i rätt ordning.

Jag är innerligt tacksam att få vara en del av detta. Ser fram emot en dag till och sedan en resa in till Lotimor.

Mår inte jättebra, kan vara maten, eller värmen. 34 grader i sovrummet på natten tar styggt på orken när man inte är van.

Nu ska jag i alla fall göra ett försök att träffa John Blund….eller har han kanske flytt värmen..?

Imorgon åker vi in i Sydsudan och då räknar inte med att vi har nåt mobilnät. Det innebär att det här förmodligen är sista inlägget på ett tag.

Vart är vi på väg? En På Spåret-fråga som en kväll som den här är fullt befogad. Det självklara svaret är förstås sällan det rätta…frågan har gnagt i min hjärna ett tag och poppat upp mellan tankningar, packning av bilar och byten av däck.

Vart är vi egentligen på väg?

Idag har vi besökt den verksamhet som Kea och Birgitta Arnlund startade här i Lokichoggio för ett antal år sedan. Det har betytt mycket för många och hos en del har livet fått ett positivt innehåll genom dom.

Vår resa till SydSudan är bara påbörjad. Imorgon passerar vi gränsen till ett av världens yngsta länder…som kämpar med inre stridigheter.

Kan vi hjälpa människorna i Kapoeta stat att på nåt vis hamna på en fredsväg? Kan vår närvaro bli en positiv förändring på nåt vis? Hur gör vi för att bygga fred och försoning på deras villkor?

Bilen är fullpackad och vi är väl förberedda men…jag känner mig väldigt liten…hoppas…att kanske några människor om fem år kan se tillbaka med glädje och tacksamhet…inte för att vi kom, men för att dom upptäckt att fiendskap och hat inte övervinns med hat…utan med kärlek.

Vart är vi på väg?

Bara Gud vet…godnatt från ett 32 gradigt Lokichoggio.

Det är som hemma i Sverige…varmare inne än ute, var Patriks första ord när vi möttes i morse. 25 grader ute och 32 i rummet.

Efter frukosten var vi på gudstjänst medan vi väntade på att ett flyg skulle landa med ytterligare en teammedlem. Nu börjar bilarna bli fulla…och ändå återstår en massa prylar, mat, reservdelar och annat som ska med på den fortsatta resan.

Vägarna framöver blir tuffa och för att skona bilarna sänker vi trycket i däcken, skillnaden är otrolig.

Att bilarna tar stryk fick vi uppleva på ett speciellt sätt när en av dom tappade framstötfångaren. Tur i oturen att den lossnade under låg hastighet.

Nu är vi i Lokichoggio och vilar ut några timmar. Imorgon börjar de sista förberedelserna inför gränsövergången.

Vi lär inte frysa då heller…

…en kväll till som jag somnar tacksam….den där kofångaren jag kunnat ställa till det rejält…gonatt.

Jag vet inte vad det är, men jag tycker det är helt ok att vakna kl 4 när en lång resa ligger framför.

Vi blev klara i hyfsad tid igår och efter lite kvällsmat blev det tidig nattning. Det enda som störde mig genom natten var myggorna runt mitt huvud.

Dagens etapp har gått från miljonstad via grönskande områden och vidare till karga, torra platser.

Från asfalt till dålig asfalt och vidare till grusvägar.

Det har blivit varmare och jag är tacksam att AC:n funkar i bilen. Bäst att spara på krafterna när det går. Om nån dag lär inte bilens kyla räcka till.

Nu är vi i Lodwar. 53 mil på asfalt och 17 mil på grusväg, allt på 17 timmar inklusive pauser.

Bilarna har haft en slitig dag.

Inga punkteringar, inga fortkörningsböter, inga olyckor och alla mår bra.

Pastorn i pingstkyrkan här i Lodwar välkomnade oss och bad en bön där han tackade Gud för att allt gått bra. När man reser i den här delen av världen är man tacksam för en sån här dag…det finns mycket som kunde gått snett…

Kvällen avslutas med mat på Hotel Afrikana, för Lotta blev det Ugali och fisk.

Över 35 grader i sovrummet nu 22:40…det dröjer nog innan John Blund hälsar på…

Efter mycket kryssande och letande hittade vi dit, jag och taxikillen. Ett stort magasin med anspråkslös fasad och skräpiga omgivningar.

Det är ett tag sedan jag såg prototypen…jag har sett fram emot att få se en ”riktig” körbar Land Cruiser driven med bara elmotor.

Nu finns hela gänget bakom företaget här i Nairobi, med siktet inställt på Safarilodger i nationalparkerna i Östafrika med början i Kenya.

En bil beräknas leveransklar inom kort och ett team är fullt upptagna med att göra alla konverteringar som ska till. Flera andra bilar står på kö, även Land Rover.

Att testköra utanför verkstaden var en märklig upplevelse. Tyst från motorrummet, lite skrammel från länkarmar som inte vill vara med på det ojämna underlaget, men framför allt människors frågande leenden och roliga kommentarer.

En elbil är ovanlig i Kenya…en eldriven Land Cruiser är ovanlig…i hela världen.

Ser fram emot att hälsa på er igen och följa utvecklingen.

I nästa nummer av Dagens Industri weekend kan du läsa mer om dom.

05:50 landar KQ 031 på Jomo Kenyatta International AirPort. Det var länge sen jag sov så dåligt.

Hade tänkt ta mig en tupplur när jag kom fram men det hanns aldrig med.

Mina väskor var också nåt som inte heller hanns med…dom blev kvar i Amsterdam i natt och inte förrän fram på kvällen dök dom upp…alltihop, mer eller mindre helt.

Dagen hann fyllas med bilfixande annat planeringsarbete. Nya däck och hjulinställning på en verkstad runt hörnet…

Verkstadsägaren blev så glad att han skickade med lite bonusprylar

Vad sägs om åretrunt spolarvätska? Gillar att vi fick den efter att vi berättat vart vi var på väg…Sydsudan drygt 40 plusgrader är utlovat…men man vet ju aldrig, det kanske blir nattfrost…

Där nånstans somnade jag igår kväll.

På en flygplats på väg från en plats till en annan. Cityhopper heter flyget…jag känner mig mer som en continenthopper.

Har jag fått med mig allt? Den frågan har snurrat runt i mitt huvud de senaste dagarna.

Uppenbarligen pass och biljetter eftersom jag kommit så här långt, men allt annat då?

2×23 kg är lätt att fylla när man inte bara ska på semester och jag har fått öva mig i konsten att ta med rätt ”bra att ha” saker.

Jag är så tacksam för alla ni som på olika sätt kommer ihåg mig, alla kramar, ryggdunkar och ni som skickat pengar. Tack Kraftstaden i Trollhättan, min arbetsgivare, för att ni släpper iväg mig så här.

Jag lovar att jag ska se till att göra bästa möjliga nytta…hur den nu ska gå…jag ska försöka i alla fall.

Att åka till Sydsudan är än så länge ganska ovant för mig…vilka oväntade möten står jag inför den här gången?

Igår skrev jag ut ett par foton…en flicka i Lokichoggio…vet inte om jag kommer att träffa henne…men om jag gör det vill jag vara beredd.

Samma gäller skomakaren och hans familj.

På livets långa väg kan det vara riskfyllt att låta sig beröras…det är beroendeframkallande och får oss att göra val som påverkar…

”Riv sönder era hjärtan, inte era kläder”

En uppmaning hämtat från en annan tid i en annan kultur, men jag förstår innebörden…eller vill förstå.

Ingen taktisk snyfthistoria, ingen kalkylerande rapport, inga inställsamma leenden…bara ärligt medlidande och en önskan om att få vara till nytta för nån, att få hjälpa nån att hitta en bättre väg…

…om så bara en enda människa får det bättre…så har inte den här resan varit förgäves…livets resa…

Oavsett om slutdestinationen är Kapoeta, Amsterdam eller Trollhättan.

Ny lyfter vi snart…

South Sudan…here we come!

Söndag kväll…det innebär två kvällar till i Sverige. Känns overkligt på nåt vis.

Nån frågade mig vad jag tar med in till Sydsudan.

Jag svarade…kärlek…och så det som efterfrågas av de jag möter.

Sen är det ju en hel del annat…gaffatape, kompressorslang, verktyg, pannlampor, batterier, lite mer kläder än ett par kalsonger…och så mat…och en massa bra att ha grejer.

Jag konstaterar att det är svårt att klara sig på 2×23 kg och beslutar mig för att köpa en rejäl plastlåda istället för en av resväskorna. Den är både lättare o bättre att packa i.

Sen får jag inte glömma husapoteket som ser lite annorlunda ut än vad jag normalt har hemma.

Det är då jag blir påmind om hur orättvist livet kan vara. I april i fjol träffade jag en familj i norra Kent som visade mig sitt hem. Vi tog en bild framför deras hus och framför allt de ägde…nästan inga prylar, nåja det kan man till viss del vara utan…men inga mediciner…inte ens några ynkliga alvedon.

Jag hoppas att det här resan gör världen lite mer rättvis…i alla fall för någon…i alla fall i Lotimor.

Jag fick en fråga om hur man kan bidra.

Skicka pengar till bankgiro 5101-1443 och märk med Sydsudan. Det är Pingstkyrkan i Trollhättan som tar emot pengarna och ser till att dom hamnar rätt.