Mammas duett dyker upp igen…

Den här resan går långsamt..lite som i en dröm…där händelser inte följer den tidsaxel jag är van vid…allt flyter ihop och blir till en ibland förvirrande upplevelse…vi har väl alla såna dagar ibland…när strukturen lyser med sin frånvaro.

I en PV på väg nånstans…

Redan på resans första etapp förvarnade jag dig om att jag inte vet vart det bär iväg…och hur det än är så påminns jag om min barndom…eller är det så att jag väljer att så låta mig påminnas..? Jag vandrar mellan PV-mekande i Trollhättan och duettkörande i Tanganyika…rörigt blir det, men jag hoppas du hänger med ändå.

Undrar du varför mina tankar bara rör sig kring mamma? Det gör dom inte, men det kanske kräver sin förklaring. Hon lämnade jordelivet 1986, pappa finns fortfarande kvar hos oss, så han behöver jag inte sakna…och jag hoppas slippa sakna honom ett bra tag framöver…

En Peugeot…tror jag

För nån månad sedan besökte jag och min dotter en bilkyrkogård strax utanför Ryd…en väldigt intressant plats för en bilnörd som jag…hon vet hur hon gör sin pappa glad…

En trött Duett i Ryd.

Sista bilen som ställdes där köptes in 1972 och det som nu finns kvar äts sakta upp av tidens tand…den där tanden, du vet, som även knaprat på stenarna i Rom…eller in i mitt minne…den tanden når visst överallt.

Nu vet jag hur PV:s stänkskydd ska monteras…

Vi vandrar runt och förundras över hur naturen sakta men säkert tar över…hur det som en gång var så starkt och pålitligt nu mals ner…jag tittar på alla Pv och Duett jag kan hitta, kanske finns det något jag kan lära mig…

En VW-buss …typ…

Många av bilarna här är från samma tid som mammas duett, och än en gång vandrar mina tankar iväg…till Tanganyika…ett par svartvita bilder i dålig kvalité i ett album jag nästan inte visste fanns…men som ändå berättar något.

Pappa har berättat att den bilen fick slita hårt på slutet som arbetsfordon i nåt bygge…den hamnade nog aldrig på en sån här bilkyrkogård, tänker jag.

När vi går runt och kollar på alla skogsvrak så börjar jag reflektera över vad jag lämnar för spår efter mig…blir jag ett skogsvrak eller en bleknande bild i ett album…eller kommer mina barn att återvända till platser vi tidigare besökt?

Like a truobled brige over water…borde den heta..,

Kommer jag bli saknad…eller blir jag den där som man känner igen men inte kan placera? Blir det värt att spara halvdåliga bilder, bara för att värdet inte sitter i bildens kvalité utan i spåren jag lämnat efter mig…?

Min mamma betyder fortfarande en hel del i mitt liv, trots att vi inte ens fick 20 år tillsammans. När hon var i vår närhet var det så självklart, men så plötsligt en dag fanns hon inte mer.

” Man saknar inte vattnet förrän brunnen står tom”

Ta vara på de du har omkring dig…en dag kanske dina tårar droppar ner i den torra brunnen…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.