Ibland blir det bara stopp…har du varit med om det nån gång?
Vi planerar, gör checklistor, går igenom allt som måste förberedas, men så händer nåt vi inte kan påverka.
I Sverige har jag vant mig vid att det mesta går enligt schema och har vi satt ut en deadline så är det den som gäller.
Det som hänt under den här resan är något utöver det vanliga och tidsförskjutningen har blivit lång…och frustrerande.
Lastbil 1 havererar innan Kapoeta, lastbil 2 en timme förbi Kapoeta, lastbil 3 orkar bara en dagsresa mot Lotimor och lastbil 4 klarar sig till Lotimor men går sönder där.
Som svensk kan man tycka att det är väl bara att skaffa en bättre bil från början…problemet är att det inte finns nån bättre.
För att ta sig till Lotimor krävs en fyrhjulsdriven lastbil och då finns det i princip bara gamla ryska före detta militälastbilar att tillgå. Dom har säkert 40-50 år på nacken med minimal service, oftast överlass och extremt tuffa vägar.
När en lastbil havererar längs den här vägen så tar det tid att få ersättare då det sällan går att komma åt nåt mobilnät.
Vi har verkligen lärt oss konsten att vänta, kanske kan vi lära oss nåt av det.
David läser en bok som heter Långsamhetens lov, av Ove Wikström, passar bra här i den 40-gradiga värmen.
Sjukvårdsteamet har jobbat och vi har väntat…
Ja…vad ska jag säga..?
Gode Gud ge mig tålamod…men ge mig det fort!
