Ta vara på livet…

Ikväll har jag irrat runt bland kvarter och bakgårdar i Nkinga. Folk frågar vad jag gör…napiga misele tu…jag är bara ute och strosar, säger jag och går vidare.

Egentligen är jag på väg för att hälsa på gamla bekanta…gamla…dom börjar bli det nu…jag börjar också känna mig lite gammal…här är 65% av befolkningen 25 år eller yngre, så mina 52 är ganska många år i sammanhanget.

Nån sitter på trappan till kvarnen i byn och får sitt hår flätat, jag frågar om vägen till Petro, hon avbryter flätandet och går med mig en bit för att visa var hans hus är. Ett steg extra…många här tar ofta ett steg mer än vi svenskar är vana vid, ett steg för att hjälpa nån som inte hittar.

Efter en stund frågar jag igen och killen pekar med hakan åt vilket håll jag ska gå…jag letar rätt på ett hus med blått tak.

Det här strosandet…vad jag saknar det i Sverige…jag passerar nåns tvätt, ett par höns, en dörr med gångjärn av gamla skor, jag får gå åt sidan för en kille kommer på cykel med två tremetersbrädor på pakethållaren…den smala stigen verkar räcka till ändå.

En liten grabb ropar mzungu(viting) åt mig…jag ropar var då?, på swahili förstås…men, det är ju du säger han och skrattar…ahaa säger jag, skrattar och går vidare.

Jag hittar till sist ett hus med blått tak…nu har jag hittat rätt, det känns direkt för jag ser flera ansikten jag känner igen men…dom är äldre…mer slitna…men glada.

Petro Kusuhibwa sitter där i soffan utanför huset…vi har känt varandra sedan 1970…jag var tre då, han var kanske 15…

Det blir några fraser på kisumbwa, hans modersmål…en gång mitt andra språk men nu återstår bara fragment…vi går över till swahili istället.

Petro fick en stroke för att tag sedan och kan bara röra sig kortare bitar…han är gammal nu…vi pratar om barndomsminnen…hans fru påminner oss om en del vi glömt…vi tittar på bilder och plötsligt har en timme gått och solen börjar gå ner.

Meeen, ska du inte stanna på mat? Vi har redan börjat göra iordning den, får jag höra. Det går inte att stanna, jag är redan hembjuden till en annan vän på mat.

Med raska steg tråcklar jag mig hemåt igen…vi ses igen…om Gud vill…är mina avskedsord till Petro…vi ska be för dig och dina uppdrag i Sydsudan, får jag som svar.

Jag funderar länge om det blir nån gång till…Petro är gammal nu…med lite vemod i hjärtat kommer jag hem till gästhuset där vi bor.

Och tänker…ta vara på livet, det passerar så fort…

En reaktion på ”Ta vara på livet…”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.