Nu sitter jag här…igen

På en flygplats på väg från en plats till en annan. Cityhopper heter flyget…jag känner mig mer som en continenthopper.

Har jag fått med mig allt? Den frågan har snurrat runt i mitt huvud de senaste dagarna.

Uppenbarligen pass och biljetter eftersom jag kommit så här långt, men allt annat då?

2×23 kg är lätt att fylla när man inte bara ska på semester och jag har fått öva mig i konsten att ta med rätt ”bra att ha” saker.

Jag är så tacksam för alla ni som på olika sätt kommer ihåg mig, alla kramar, ryggdunkar och ni som skickat pengar. Tack Kraftstaden i Trollhättan, min arbetsgivare, för att ni släpper iväg mig så här.

Jag lovar att jag ska se till att göra bästa möjliga nytta…hur den nu ska gå…jag ska försöka i alla fall.

Att åka till Sydsudan är än så länge ganska ovant för mig…vilka oväntade möten står jag inför den här gången?

Igår skrev jag ut ett par foton…en flicka i Lokichoggio…vet inte om jag kommer att träffa henne…men om jag gör det vill jag vara beredd.

Samma gäller skomakaren och hans familj.

På livets långa väg kan det vara riskfyllt att låta sig beröras…det är beroendeframkallande och får oss att göra val som påverkar…

”Riv sönder era hjärtan, inte era kläder”

En uppmaning hämtat från en annan tid i en annan kultur, men jag förstår innebörden…eller vill förstå.

Ingen taktisk snyfthistoria, ingen kalkylerande rapport, inga inställsamma leenden…bara ärligt medlidande och en önskan om att få vara till nytta för nån, att få hjälpa nån att hitta en bättre väg…

…om så bara en enda människa får det bättre…så har inte den här resan varit förgäves…livets resa…

Oavsett om slutdestinationen är Kapoeta, Amsterdam eller Trollhättan.

Ny lyfter vi snart…

South Sudan…here we come!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.